DALE ARGENTINA FEST, Trui Son Fusteret, Palma de Mallorca den 16 juli 2023 – från pop och hårdrock till cumbia

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En endagsfestival med enbart argentinska akter är utan tvekan hur unikt som helst för en nordbo, men även för en spanjor kan något sådant vara speciellt. Det lär i alla fall ha varit första gången som något sådant gått av stapeln på spansk mark, och det inkluderar givetvis Mallorca.

Nu är ju i och för sig undertecknad inte alldeles obekant med spanskspråkig pop- och rock från Sydamerika. Har genom åren följt med hyfsat på skivfronten och därtill upplevt namn som Camila, Juanes, Ricky Martin, Reik, Shakira och en viss Coti live, men utbudet är så enormt att det är svårt att ens vara i närheten av att ha vettig koll.

Cotis glada sprittande pop

Det är med andra ord betecknande att det på denna festival enbart var han som var bekant sedan tidigare. Resten var nya namn för ”yours truly”. Och som av en tillfällighet var det just Coti alisas Roberto Fidel Ernesto Sorokin Esparza som hade fått äran att inleda denna långa och svettiga dag sisådär vid halv fem mitt i den stekheta solen.

Och varför inte. Mannens glada sprittande pop var precis vad (sol)doktorn rimligen hade ordinerat, och publiken sjöng gladeligen med till sådant som Tu Gloria, stötiga Antes que ver el sol och superhiten Nada fue un error, en skapelse med 193 miljoner visningar på YouTube and counting.

Hade gärna sett att 50-åringen fått ett längre set än de knappt femtio minuter han hade tilldelats. Det här är en artist med en smittande framtoning och en förmåga att skriva oförskämt catchy poplåtar med ett ändå moget anslag.

Entusiasm för Juanse

En stund senare vreds förstärkarna upp när soloartisten Juanse äntrade scenen. Eller var det bandinstitutionen han var med och bildade 1983, Ratones Paranoicos? Well, man får väl anta att det handlade om det förstnämnda eftersom Juanses namn stod med större bokstäver än bandnamnet på affischen som marknadsförde evenemanget.

Fast lite märkligt var det allt att sångaren enbart fokuserade på bandets repertoar trots att han gett ut ett dussin album i eget namn. Tvivlar dock på att någon klagade. Entusiasmen var påtaglig när sådant som Ceremonias en el hall, Ya mori och Rock del Pedazo avverkades.

Märkbart mer skärpta än ”Stenarna”

Sistnämnda var för övrigt en rocker av den sort som The Rolling Stones garanterat skulle ha kunnat översätta rakt av och få en hit med. Med detta som ledning förstår säkert var och en att Ratones Paranoicos rötter går att finna i den fålla som stavas smått skramlig bluebaserad rock `n` roll. Inte riktigt min kopp av te om nu sanningen ska fram. Men Juanse och gänget levererade helt klart, och nog lät de märkbart mer skärpta än vad ”Stenarna” gör i dessa dagar.

Reglagen vreds upp för Airbag

Med Airbag vreds dock reglagen upp ytterligare. Det här är ett band med tentaklerna ute lite ”all over the place” vad gäller rent musikaliskt, men att kvintetten hör hemma i den tyngre rockskolan råder det knappast någon tvekan om. Det inledande odefinierade numret hade till exempel utan tvekan sina inslag av grunge medan Intoxicarme tedde sig som en sorts bakåtlutad sleaze medan den lysande instrumentala covern på Dire Straits Sultans of Swing utan tvekan var metal. Och så vidare.

Associationer till Guns’N’Roses

Sedan fanns för övrigt också starka ögonblick som fick en att dra associationer till Guns’N’Roses. En referens så god som någon förstås, men oavsett vad än bandet nu spelade präglades det hela av en energisk professionalism och ett agerande på scen som imponerande. Combon, som firar tjugoårs-jubileum i år rockade i ordets alla bemärkelse oavsett vilken typ av sound de valde att fokusera på. Med stil därtill, bör tilläggas.

En fråga att ställa sig är dock hur i hela friden förste-sångaren Patricio Sardelli klarade att behålla flanellskjortan på utanpå t-shirten i den sisådär 35-gradiga värmen. Ett av livets mysterium, får man väl säga.

Guasones med framtoning som inte omsattes i praktiken

Nästa band till rakning? Guasones, en combo med en lätt punkig framtoning. Något som dock aldrig omsattes i praktiken denna afton. Istället gavs mest associationer till annat under det sisådär timslånga giget. Som power pop (Pobre tio), tämligen rak rock’n’roll (Como un lobo), trevlig gitarrpop (100 anos) och något som Tom Petty hade kunnat göra (Infierno Blanco).

”Viva rock’n’roll”

Sextetten utgjorde på det hela taget en trevlig bekantskap, och viss rockade det hyfsat från och till. Sedan var det rätt uppenbart att sällskapet under sin trettioåriga karriär pluggat duktigt på en väsentlig del av rockhistorien. Men knockad var man väl inte när det hela var över. Fast en sympatisk och kompetent bekantskap var det här likväl.

På samma gång var det ett självklart extraplus att sångaren Facundo Soto brast ut i ett ”Viva rock’n’roll” när konserten började närma sig sitt slut. För det är klart att rocken ska fortsätta leva. Även på spanska. Fattas bara annat.

Imponerande fyllig ljudbild

Fullt så lättsamt och light soundmässigt blev det inte när nästa gäng Divididos äntrade scenen. Inte så konstigt kanske. Det här är nämligen ett band som är betydligt mer högljutt. Hårdrock av diverse, tidvis alternativt slag är melodin, och ljudbilden är överlag imponerande fyllig trots att bandet endast består av tre personer.

Inledande Paisano de Hurlingham satte tonen. Vi talar hårt rockande och tunga riff här som bar respekt med sig. Denna dänga följdes omgående upp av något helt annat i form av Sábado, en groovy sak med funky drag.

Bejakade balladspåret

Punkiga tongångar serverades strax därpå i form av Cuadros Colgados Hetsigt och energiskt blev det här som sig bör. Till skillnad då mot i avskalade Spaghetti del rock, som bejakade balladspåret. Eller Par mil, en annan soft skapelse med extra markerad rytm. Alternative-känslan gjorde sig onekligen påmind här.

Närvarande 70-talskänsla

Ja, ni förstår säkert. Det här är ett band som i likhet med dagens andra hårdrocksband Airbag är tämligen diversifierade. Fast 70-talskänslan är allt som oftast närvarande, så någon form av gemensam nämnare finns trots allt. Inte sällan ter sig trion hyfsat röjig också, som denna kväll i energiska Paraguay eller likartade Tengo.

Proffsiga med stökighet

Vad blir då domen, undrar måhända vän av ordning. Well, att Divididos övertygade var uppenbart. Proffsiga och rent allmänt ganska roliga att skåda på scen är de allt. Fast detta till trots; alldeles helsåld är jag väl inte på bandet. Måhända är det den där stökigheten eller den lilla antydan till flum som dyker upp i repertoaren som skaver. Vem vet. Samtidigt finns det absolut en relevant anledning till varför de är gigantiska på hemmaplan.

Utveckling(?) med Damas Gratis

Huruvida Damas Gratis är gigantiska ska låtas vara osagt. Däremot är det givet att åttamannabandet var det mest udda inslaget på denna festival. För mitt bland all pop, rock, hårdrock och metal fann man ett…ta-da cumbia villera-band. Av detta namn att döma förstår ni säkert att denna typ av musik en utveckling av den ursprungliga cumbian, som i sin tur härstammar från Colombia.

Eller utveckling och utveckling. Det folky elementet har minskats till förmån för något som ger associationer till latino-dansband, vilket förstås inte är något positivt. Det blir för enkelspårigt och trist, helt enkelt. Trots dans, gott humör och lalliga bitar, typ Me vas a extranar.

Setlist