COLDPLAY, Parken, Köpenhamn den 5 juli 2023 – en orgie i tidlöst samtida popfyrverkeri

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kom i samband med detta mastodontevenemang inte alldeles osökt att tänka på en intervju jag gjorde med The Darkness Justin Hawkins för ett antal år sedan. Sångaren beklagade sig över att inga band tjänade några pengar längre eftersom Coldplay tog alltihopa.

Sångaren skämtade i viss mån eftersom han mest syftade på att musiken i sig rent allmänt inte drar in pengar i dessa (streaming)dagar, men det ligger något i det. Coldplay är utan tvekan ett av världens största band sedan flera år tillbaka. Det faktum att de kan fylla Parken två dagar säger det mesta i detta avseende.

Når ut över alla publikgränser

Bara en handfull band utanför hårdrocks- och metalgenren som kan göra detta, och britterna är alltså ett av dem. Varför, undrar säkert en del. Well, svaret är väl i viss mån givet. De når ut över alla publikgränser utan att konkurrera med vare sig det getingbo som stavas just hårdrocks- och metalgiganter eller de popiga och inte sällan mer ungdomligt orienterade artister som kör solo.

Do gooders vi behöver

Sedan skadar det förstås inte heller att kvartetten ter sig så vanliga mitt i den ändå uppenbara stjärnglansen, killarna verkar vara sympatiska ”average joes” allihopa. Eller att de verkligen gör något åt miljön och inte bara rapar upp vackra fraser, Do gooders är precis vad vi alla behöver i dessa onda tider.

Eller att de faktiskt lyckas få nya hits utan att för den sakens skull tumma på sin integritet. Därmed inte sagt att allt är lyckat, men ni förstår poängen.

Spektakulärt iscensatt show

Ja, och sedan bjuder kvartetten verkligen på en show värd namnet. På grund av oflyt i livets gång har jag aldrig lyckats avnjuta britterna live. Men igår var det alltså dags, och visst sjutton var det imponerande. Någon högljudd pyroteknik vankades det förvisso inte, men i övrigt var det en spektakulärt iscensatt show man bjöds på. Det tjusiga bildfyrverkeriet på LED-skärmarna utgjorde grunden. Här varvades bandet in action på nära håll med färgglada rymdscenerier refererandes till senaste albumet Music of the Spheres. Allt på bästa sätt, naturligtvis.

Utanpåverk som förstärkning av personligt tilltal

Sedan garnerades i stort sett hela den knappt två timmar långa tillställningen med eldflammor, nyårsfyrverkerier, enorma konfettiregn och jätteballonger. Inget märkvärdigt och inget man inte sett förr, kan tyckas. Men det lustiga är att allt detta utanpåverk inte bara fungerade som det gängse sättet att skapa party- och feststämning, utan också som en förstärkning av det personliga tilltalet man försökte skapa.

Inte ett öga borde vara torrt

Chris Martin är en ständigt leende frontman genomgående satsar på just detta personligt tilltal. ”Vi är alla vänner, och det här är inte bara ännu en arenakonsert i raden”, verkar han och vännerna i sällskapet vilja säga. Således blev det såväl ett sjok med vänliga kommentarer om publikens medtagna skyltar som ett inslag med en liten flicka från Malaysia som fick komma upp på scen och sitta vid pianot med Martin. Då hon sedan knappt hörbart sjöng med i refrängen till söta balladen Daddy borde inte ett öga ha varit torrt.

Tog ton i nationalsången

Men tonen sattes redan från början då tre fans iförda Coldplay-T-shirts fick komma in på scen och presentera bandet. Där och då skapades en personlig känsla av gemenskap, och om publiken inte kände av genuiniteten då, så gjorde de det säkert senare. För när Martin mot slutet tog ton i danska nationalsången Det er et yndigt land vid flygeln och skapade allsång med större delen av de 40.000 på plats var det nog få som tvivlade på kvartettens goda intentioner.

Det skulle bli bättre

Men konserten började inte alldeles felfritt. Ljudet tedde sig sanningens namn rätt eländigt initialt när herrarna tog ton med öppningsnumret, den livsbejakande Higher Power från senaste albumet. Fast det skulle bli bättre. Redan i de följande sångerna, taktfasta Adventure of a Lifetime och Paradise – Coldplay goes hip-hopbeat light – lät det bättre.

Extra plus här för att Martin under sistnämnda nummer placerade sig på scengolvet i skräddarställning, för övrigt. För om det här var ett sätt att komma ner på publikens nivå rent fysiskt får man väl säga att han lyckades. Det gick i alla fall hem oavsett vilket.

Max Martins medverkan

Repertoaren bestod för övrigt i mångt och mycket av en kavalkad av idel godbitar från hitlistorna. Föga förvånande, får man väl säga. Men det är väl också så det ska vara i ett sådant här sammanhang. Samtidigt vävdes ett halvdussin låtar sömlöst in från Music of the Spheres.

Vilket inte är så konstigt. Det här är trots allt ett album där Max Martins medverkan i egenskap av både producent och kompositör skriker ut given hitpotential. Till skillnad då från den experimentella och något svårsmälta föregångaren Everyday Life, som åtminstone jag fann intressant snarare än alldeles färdig och direkt tilltalande.

Megahit i oväntat kraftfull kostym

Fast som sagt, är det arenatajm ska det vara hitspäckat, och när allsången i pianoballaden The Scientist slutligen tystnat fick publiken chansen att gå fullständigt bananas redan efter sisådär 25 minuter. Då plockades nämligen megahiten Viva la Vida fram i en oväntat kraftfull kostym, och responsen var förstås given. Ohejdad eufori är nog ordet som beskriver publikens reaktioner medan det hela pågick.

Sedan rullade det bara på. Strax därefter befann sig bandet mitt i arenan på en plattform och avverkade den smått bakåtlutade Hymn for the Weekend. Oförskämt catchy är nog det bästa adjektiv jag kan komma på här.

En karneval

Lika positiva och minst lika medryckande A Sky Full of Stars som avverkade längre fram spelade i samma division i detta avseende, och här förvandlades festen närmast till en karneval med enorma konfettiregn och fyrverkeri. Utan kameror och mobiler dock dessutom eftersom Chris Martin bad oss alla att leva i ögonblicket istället för att föreviga det. Sympatiskt!

Discorock för en ny generation

Aldrig blev det emellertid så tungt som när hårdpumpande dansanta People of the Pride avverkades. Discorock för en ny generation kanske? EDM-folket borde rimligen ha plockat denna dänga till sina ”livekonserter” för länge sedan.

Patenterade ballader

Men man kan varken leva leva på ny diskorock eller på trevliga poplåtar allena. Alltså vankades det självklart patenterade ballader från britterna också. Som Everglow, Yellow, Human Heart och förstås en fin Fix You när klimax närmade sig.

Lättare förstå storheten

Och på tal om klimax. Alla goda ting måste dessvärre ha sin ände. Fast det var roligt så länge det varade, och nu när jag slutligen fått uppleva Londonbandet live är det lättare att förstå deras storhet. Kvällen i Parken var en orgie i samtida, men på samma gång tidlöst popfyrverkeri i en närmast skamlöst sympatisk skepnad. Men hey jag är helt för det. Särskilt i dessa tider då världen ser så mörk ut på de flesta fronter.