Klicka på bilden, för att se hela bilden
Good Karma var titeln på Roxettes sista album med Marie Fredriksson. Året var 2016, och där och då trodde åtminstone jag att skivproduktionen skulle ta slut eftersom sångerskan samma år fick rådet av sin läkare att sluta turnera.
Fast så blev det alltså inte. Under namnet PG Roxette fortsätter Per Gessle istället hålla bandet vid liv, och som substitut för Fredriksson hör vi istället välbekanta Gessle-trotjänaren Helena Josefsson och Dea Norberg, mest känd för sina körjobb i Melodifestivalen och åt folk som Markoolio, Orup och Lena Philipsson.
Vill hålla arvet levande
Men varför, varför vill Gessle fortsätta hålla Roxette vid liv, undrar säkert vän av ordning. Tja, en sak är då säker, det är inte pengarna som är drivkraften. Istället har Gessle deklarerat att han vill hålla arvet efter bandet levande. Helt enkelt för att det är just Roxette som fortsätter inspirera honom allra mest.
Högkänslig popsenibilitet
Däremot har det aldrig varit tanken att ersätta Marie på något sätt. Som om det skulle behöva sägas. Den som lyssnar på Pop-Up Dynamo bör trots allt fatta detta omgående. Det här är något annat om än långt ifrån väsensskilt. För Gessles popsensibilitet är utan tvekan intakt. Den har förvisso alltid varit högkänslig, men ändå, lätt överraskad är jag likväl över sångernas höga standard.
Således befäster Pop-Up Dynamo också Roxettes status, men signalerar också en ny era. En era som både respekterar och förvaltar det förgångna och ser framåt på en och samma gång.
Skiljer sig från tidigare album
Ett bevis på det är väl att bandets ständige producent Clarence Öfverman delar på producentgracerna med Robert Börjesson från gamla indiebandet Beagle. Det har gett en ljudbild som i mångt och mycket känns igen.
Sedan må den skilja sig en hel från det som serverades på tidiga album, modell arenabetonad poprock som Look Sharp och Joyride, men snabba electro-låtar som förstasingeln The Loneliest Girl in the World och Headphones On gjorde Roxette faktiskt redan i slutet på 90-talet.
Balladerna står ut mest
Med andra ord. Anden i Roxette består samtidigt som låtbyggena håller den standard man kommit att förvänta sig. Med detta sagt är det ändå balladerna och de mera lågmälda sakerna som står ut mest. Bland favoriterna märks sådant som smått drömlika My Chosen One tillsammans med Léon, melankoliska Debris i vilken både Norberg och Josefsson utmärker sig och somrigt reggae-light doftande Sunflower. Ace of Base, men ändå inte, skulle man kunna uttrycka det som.
När ska hon få göra ett eget album?
Dea Norberg glänser för övrigt även i varma Watch Me Come Undone. Så till den grad att man undrar när hon ska få chansen att göra ett eget album, bör tilläggas. Helena Josefsson å sin sida glittrar alltid. Hennes spröda röst går igenom fullt ut i pianoballaden Jezebel. Söt och vacker så det förslår är denna skapelse hur som helst.
Har gjort det igen
Med andra ord har Per Gessle gjort det igen. Att sedan Marie Fredriksson aldrig kommer att upphöra att vara saknad är förstås givet, men det går knappast att förneka att han förvaltar arvet efter Roxette med yrkesmässig stolthet, värdighet och hantverksskickligheten i behåll.
