MÅNESKIN, Royal Arena, Köpenhamn den 2 maj 2023 – har världsherravälde och använder alla tricken i (rock)boken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tänk vad en enda låt kan göra för en karriär. Fast ärligt talat var jag tveksam till hur Måneskins post-Eurovision karriär efter Zitti e buoni skulle gestalta sig. Bara det faktum att de var italienare var försvårande. Men alla indikationer pekade faktiskt uppåt redan innan vinsten i Rotterdam. En andraplats i italienska X-Factor 2017, 140.000 sålda biljetter på första Europaturnén de efterföljande två åren och vinst i den klassiska Sanremo festivalen 2021 mer än antydde att något stort var på gång.

Men ändå, att kvartetten från Rom skulle uppnå världsherravälde så snabbt som skett är likväl något av en sensation. I alla fall i min bok. Ändå befinner sig bandet nu här på de stora arenorna. Sådant händer inte varje dag, men Måneskin är ett utmärkt exempel på ett band som lyckats stå ut och vara agnarna som skiljts från vetet.

Arenor istället för det blygsamma

Således är en av de mera påtagliga bekräftelserna på detta det faktum att man gör spelningar på arenor istället för på mer blygsamma ställen. Som igår på Royal Arena. Och jag är alltjämt lite förundrad över succéns format, men det är samtidigt lätt att förstå den när man upplever den live. För Måneskin levererar verkligen och förtjänar att få smaka segerns sötma.

Idoldyrkan

Som de gjorde igår. Levererade alltså. Sedan må smakandet av segerns sötman vara en annan femma utanför scenen, men den högljudda uppskattningen i live-situationen gick inte att ta fel på. Det här var idoldyrkan som vanligtvis anstår ett pojkband, inte ett band som aspirerar att spela på de stora hårdrocksfestivalerna. Att sedan någonstans mellan sextio till sjuttio procent av publiken bestod av tjejer/kvinnor från låt säga femton till trettio gjorde garanterat sitt till för det entusiastiska mottagandet

Var och en på sitt sätt

Fast oavsett vilket: kvartetten förtjänade onekligen hyllningarna. Det här var en på alla sätt uppskruvad show i ett imponerande högt tempo. Samtidigt går det heller inte att komma ifrån att det var action med kvalitet man bjöds på. Hantverket låg på en hög nivå, helt enkelt. Vilket är givet. Alla i sällskapet är drivna, duktiga musiker, och det roliga i sammanhanget är att de alla får chansen att naturligt lysa eftersom låtarna ger utrymme till det.

Basisten Victoria De Angelis funky och melodiösa basgångar, gitarristen Thomas Raggi varierade gitarrspel och Ethan Torchios hårdslående, men också finessrik trummande bidrog var och en på sitt sätt till helheten.

Farlighet, sex och bad boy-vibbar

Ja, och sedan har vi förstås icke minst karismatiske sångaren Damiano David. Här talar vi om någon som gör sitt yttersta för att agera som en rockstar på scen. Mannen har uppenbarligen detaljstuderat de bästa för att göra avtryck. Han är en publikdomptör som utstrålar farlighet, sex och bad boy-vibbar, vilket är precis vad (rock)doktorn ordinerar i ett sådant här sammanhang. Att mannens roll som rebell sedan i viss mån verkar vara en effektivt spelad scenroll gör inget, den funkar ju i arbetslivet på scen.

Tricken kunde prickas av

Rent allmänt är det knappast heller fel att hävda att Måneskin anammat hela skafferiet av tricks i boken, förutom begagnandet av högljudd pyroteknik för att sammanställa den här showen. Poserna, surfandet på hängivna fans, vandrande i publikhavet, ett akustiskt mellanspel vid mixerbordet, eldsflammor och det fallande jättedraperiet för att öppna tillställningen. Allt detta kunde prickas av.

Plus, som bonus en inbjudan till utvalda fans att äntra scenen för att gå i närkontakt med idolerna. Allt till tonerna av Kool Kids, ett tämligen primitivt alster som bejakar bandets punkiga instinkter.

Fjorton nummer från senaste

Pricka av i parti och minut kunde man också göra vad beträffar Måneskins tredje och tillika senaste album Rush!. Hela fjorton nummer var hämtade därifrån, däribland inledande Don’t Wanna Sleep och Gossip, om skvallrets förmörkande inverkan, två hårdpumpande saker som fick publiken i partymode. Minst sagt. Dessa följdes sedan av Zitti e buoni, varpå jublet steg ytterligare.

Skriven med Max Martin

Lite kaxigt, får man väl säga att slänga ut sin megahit så tidigt i showen. Å andra sidan har kvartetten haft åtskilliga hits efter denna att plocka fram längre fram. Som den catchy Supermodel, skriven tillsammans med bland andra självaste Max Martin. Eller eldfängda Gasoline, inspirerad av Purins eländiga Ukrainakrig.

Från skört akustiskt till desperat mellanspel

För övrigt var det sällan tempot sänktes denna afton. Men när detta trots allt hände fick man valuta för biljettpengen. Timezone framstod som en snyggt uppbyggd ångestladdad postgrunge ballad. På samma sätt vandrade Coraline obehindrat från det skört akustiska till ett desperat färgat mellanspel och tillbaka igen. Som en sorglig singer/songwriting sång med inslag av ett hårdrocksdoftande opluggat stick ungefär.

Inte rockens räddare

Tillställningen som helhet var dock allt annat än sorglig. Snarare tedde sig alltihopa som ett firande av ett band som med kraft, energi och hantverksskicklighet finns där redo att ta över de breda (hård)rockhjältarnas stafettpinne i en rockande musikvärld där åldrandet alltmer börjar ta ut sin rätt vad gäller naturlig avgång och dito frånfälle. Underhållningsvärdet var också avsevärt, bör tilläggas.

Därmed inte sagt att Måneskin ska ses som rockens räddare eller något annat högtravande i samma stil. Däremot är de utan tvekan en lovande combo. Potentialen att utvecklas ytterligare finns där och därmed också förutsättningarna att hålla rockens arenor levande och fyllda decennier framåt.

Om de nu sköter sina kort rätt och undviker branschens destruktiva fallgropar det vill säga. Men det får tiden utvisa.