Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: John Francis Daley och Jonathan Gildstein
Skådespelare: Chris Pine, Michelle Rodriguez, Regé-Jean Page, Justice Smith, Sophia Lillis, Hugh Grant
Premiär: 2023-03-29
Betyg: 3
Sugen på ett frejdigt fantasyäventyr i modern specialeffektspäckad tappning? I så fall kanske Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves är något för just dig. Tänk Sagan om ringen eller Narnia, båda i putslustig lightversion, så kommer man rätt nära sanningen. Alltså, något utan litterär tyngd, utan istället med ursprung ur rollspelens värld, om ni förstår.
Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är något fel med det, men jag hade hoppats på något mer än det här. Filmen ter sig väl lättviktig och förlitar sig på tok för mycket på att antingen stjärnorna eller de myckna specialeffekterna ska fixa biffen.
Hugh Grant största behållningen
Synd, får man väl säga. För Paramount har slagit på stort och slängt in hela 150 miljoner dollar i projektet, och hoppas väl nu att folk ska ha glömt bort 2000 års floppande försök att ge (bio)liv åt konceptet i den kort betitlade Dungeons & Dragons. Då var det för övrigt Jeremy Irons högtravande skurk den största behållningen, och frågan är om inte Hugh Grants dito i lismande lögnaktig förpackning är det samma i denna svindyra skapelse. Mannen verkar ha nästan lika kul som i Guy Richies Operation Fortune härom månaden.
En inte särskilt dynamisk duo
Sedan ska villigt erkännas att det är lätt att fatta tycke för hjälteparet i centrum Edgin och Holga. Det hjälper naturligtvis om man som jag uppskattar Chris Pine och Michelle Rodriguez, och här är de är en inte särskilt dynamisk duo som har en stark vänskap och kompletterar varandra. Han står för listen och de misslyckade planerna och hon har förmågan att ge både folk och fantasymonster stryk. Tänka sig, en lite omvänd könsordning, det är ju lite kul. Synd bara att den förment lustiga dialogen har onödigt få punchlines. Så är det överlag, för övrigt. Man förstår poängen, men den går inte alltid hem.
Ständiga kampen mellan ont och gott
Men handlingen då, stönar säkert vän av ordning. Tja, den är antingen tämligen enkel eller onödigt svår beroende på hur man ser det. Fast om man nu ska välja det förstnämnda alternativet, så kan man väl säga som så att det är den ständiga kampen mellan ont och gott som står i fokus. Typ.
En odyssé att återuppliva
Edgin och Holga är tjuvarna och fängelsekunderna som dramatiskt bryter sig loss från sina kedjor efter två år och ger sig ut på en odyssé. En odyssé som både inbegriper att på något magiskt sätt återuppliva Edgins mördade fru och spåra upp hans försvunna dotter Kira.
Sistnämnda visar sig dock inte vara så komplicerat. Duons gamle vapendragare Forge har tagit över papparollen samtidigt som det sagolika riket Vinterväck blivit hans.
Riktigt ond
På falska premisser ska det visa sig. I båda fallen. Snart blir det också uppenbart att Forges nya partner Sofina tillhör det röda magikersläktet. Det vill säga samma gäng som tog Edgins fru av daga. Vi talar riktigt ond här, således. Med andra ord behöver han och Holga hjälp från andra likasinnade med användbara förmågor för att klara livhanken. Som den rättrådige charmören Xenx, Simon, en trollkarl med taskigt självförtroende och Doric, shape shiftern som – surprise – kan förvandla sig till något helt annat än sin petit kvinnovarelse.
Inspirerande frejdighet
Alla förstår säkert nu att en kaloririk uppgörelse väntar runt hörnet, och visst ser blir det ganska häftig åka av det hela på ett slags välbekant matinéaktigt sätt när tiden är inne. Men som sagt, för mig är behållningen den till synes inspirerande frejdighet som Pine, Rodriguez adderar. För att inte tala om flinen Grants härligt sleazy och ständigt leende skurk ger. Denna trio hjälper faktiskt till att driva upp betyget till en halt och lytt trea. Men det är på håret. Inte minst beroende på att det här är en film som spelar säkert på ett närmast övertydligt sätt.
