Klicka på bilden, för att se hela bilden
Metalgenrens symfoniska avdelning domineras starkt av Europa. De frontas också till lejonparten av kvinnor nuförtiden. Såtillvida är Kamelot tämligen unika i dessa dagar. För inte nog med att de är amerikaner, de har en man vid micken också Om än en svensk sådan i form av duktige Tommy Karevik. Vilket förstås är betecknande på sitt sätt. Särskilt som Karevik i sin tur efterträdde en annan skandinav, norrmannen Roy Kahn 2012.
Man kan alltså säga att Florida-bandet har gått över Atlanten efter vatten istället för att söka på hemmaplan, och det har de alltså gjort helt rätt i. Svensken har funnit sig väl till rätta i Kamelot, och visat sig vara en stor tillgång. Inget ont om föregångaren, men mannen har utan tvekan satt sin egen prägel på bandet utan att för den sakens skull ignorera det arv han satts att hantera.
Djupa känslor av episk dignitet
Som den bevandrade säkert känner till agerar sångaren även frontman i svenska Seventh Wonder, ett band med en hel del gemensamt med Kamelot utan att vara snarlika. Således är det bara logiskt att han funnit sig så väl till rätta i det sistnämnda. Förmågan att skapa dramatik och djupa känslor av episk dignitet kommer väl till pass även här.
Karevik – en leading man i en rockmusikal
De som till äventyrs behövde påminnas om detta fick föga förvånande en chans på KB igår, och inledande Veil of Elysium satte utan tvekan tonen i detta avseende. Vid närmare eftertanke påminde Karevik här också om en leading man i en rockmusikal. Där precis som här är det trots allt de stora gesterna som ska matcha musikens storslagenhet. Kort sagt talar vi i termerna symphonic metal. Vad annars? Mindre är definitivt inte mer i den här nischade genren. Istället pratar vi larger than life. Som sig bör.
Vägg av speedade tunga rytmer och pampighet
Och det bjöds självklart på mer av samma vara denna afton. Som tidiga When the Lights are Down, Liar Liar och Opus of the Night (Ghost Requierm, hämtad från purfärska albumet The Awakening. I spår som dessa svävade Kareviks röst tjusigt fram på en vägg av speedade tunga rytmer och pampighet med klädsamt adderade mellanspel. Precis som vi är vana vid att höra från kvintetten med andra ord.
Bryter ny mark
Samtidigt är Kamelot ett band som inte är så fast i ett recept som man skulle kunna tro. Med One More Flag in the Ground – också en ny sång – skulle jag till och mer vilja påstå att de bryter ny mark. Det faktum att jag tänkte på post-grunge bandet Shinedown och deras Devil när den spelades säger en del i det avseendet.
Enda balladen tedde sig bedårande
Mindre överraskande är en sak som Vespertime (My Crimson Bride). I denna omfamnades power metal i en slags sofistikerad light-upplaga. Tämligen oemotståndligt, måste jag säga.
Men knappast mer så än den avskalade piano Song for Julee. Det här var kvällens enda ballad, och den tedde sig förstås alldeles bedårande.
Uppbyggnaden med enbart keyboards som backning till sången som slutligen utökades till fullskaligt bandkomp i sista versen utnyttjades till fullo. Effektfullt? Behöver du ens undra. Karevik berättade att det här var den första sång han var med och skrev till Kamelot. Och vilken fullträff sedan, är man benägen att utbrista.
Finns tydlig variation
Samtidigt måste härmed refrängen i Insomnia utnämnas till kvällens mest (metal)popiga, och det ska enbart ses som en bra sak. Och visst sneglade Rule the World en hel del på hårdrock.
Så det är klart att det det trots etiketten finns tydlig variation i Kamelots repertoar, men helheten hålls likväl alltid samman av just det symfoniska kryddat med små småttiga finesser. Som i sin tur kan tolkas som progganslutna.
Med andra ord är det svårt för någon likt undertecknad, som hyser stark faiblesse för såväl det pampiga som proffsigt välspelade att inte uppskatta Kamelot å det värsta.
Även solen har sina fläckar
Därför var de lite synd att bandet tidvis överröstade både melodierna och Kareviks röst. Hade volymen på företrädelsevis trumsmattret sänkts några snäpp hade det här varit en än mer minnesvärd kväll.
Men var är det man säger; även solen har sina fläckar. Fast jag misstänker samtidigt att den överlag entusiastiska publiken på det hela taget ignorerade detta faktum. Vilket även jag i stort sett gör. I alla fall så här i efterhand. Om nu sanningen ska fram. Och det ska den ju.