THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, Lille sal, Pumpehuset den 16 mars 2023 – en livsbejakande tur i den melodiska rockens tecken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det var förvisso bara torsdag igår, men det var onekligen partytajm ändå, för att nu låna ett uttryck från Wayne och Garth, huvudfigurerna i de klassiska 90-talsfilmerna under titeln Wayne’s World. Samt glamour, flärd och kvaliteter à la larger than life. Det hade blivit dags för en flygtur in det sena 70-talet och det efterföljande decenniet rakt av i det som stavas AOR alias melodic rock.

Arvet från storheter som Foreigner, Journey, Survivor och kanske framförallt Toto skulle hedras ännu en gång genom en kärleksfull hyllning i liveformatets tecken. Sistnämndas ande började också mycket riktigt sväva över tillställningen redan i inledande Midnight Flyer och Sometimes the World Ain’t Enough med tidsenligt keyboardintro av John Lönnmyr. Tänk Los Angelesbandet 1986 och framåt ett antal år med Joseph Williams vid mikrofonen, så går min poäng garanterat fram.

Och visst vandrade tankarna till Survivor en stund senare när bandet plockade fram If Tonight is Our Only Choice. På samma sätt blev det rediga Burning Heart-vibbar i hyllningen till bandets alltför tidigt bortgångne gitarrist David Andersson med Something Mysterious.

En refräng omöjlig att komma undan

Speedat och dansant blev det mot slutet i White Jeans, en av mest skamlöst catchy sakerna från senaste albumet Aeromantic II. Tala om refräng som är omöjlig att komma undan, och då har jag ändå inte nämnt att keyboardinslagen här år mer 80-tal än då det begav sig. Det var fullt förståeligt att publiken började hoppa upp och ner här.

Men på tal om dansant. NFO ”goes disco” en hel del också. Sådant som diskorockiga Paralyzed och Divinyls – något ABBA hade kunnat göra i skarven mellan 70- och 80-tal – lyste utan tvekan i detta avseende. Och fick folket på (dans)tårna, bör tilläggas.

Proggrock, modell light

Sedan har jag aldrig riktigt förstått varför bandet med tanke på allt som beskrivits här ovan begåvats med en proggrockstämpel. Fast visst, en modell light kunde för all del skönjas med stor god vilja i kvällens två längsta nummer West Ruth Ave. och The Last of the Independent Romantics, men någon tyngre variant av genren handlar det tack och lov inte om. Melodierna regerar här också, inte en radda udda taktbyten eller ändlösa solon.

Kärleken är genuin

Men för att nu knyta ihop säcken. Så här sexton år efter bildandet får man vara outsägligt glad över att de båda death metal-kumpanerna i Soilwork, Strid och David Andersson en gång i tiden bestämde sig för att göra något åt sin faiblesse för AOR, och göra det på sitt sätt. För kärleken är genuin, och den är besvarad . Något som framstod med all önskvärd tydlighet igår. Det här var en på många sätt livsbejakande uppleveles. Extra plus här också till de båda körtdamerna Anna Brygård och Åsa Lundman för snygga, smyckande musikaliska insatser bakom micken.

Att få uppleva gänget på nära håll

Trist för bandet bara att de fick nöja sig med att spela i Pumpehusets lilla salong. De hade varit så förtjänta av att uppträda i den stora en trappa upp. Fast det var förstås roligt för den publik som trots allt dykt upp att få uppleva gänget på nära håll. För det här blev en kväll för alla närvarande att ta chansen att glömma bekymmer, sorger och besvär. För att nu travestera Baloo i Djungelboken.

Något annat än moshpitröra

Som avslutande välbekant bonus blev det även ett uppsluppet publiktåg i lokalen efter det att Strid uppmanat till aktiviteten ifråga. Detta var onekligen något helt annat än en moshpitröra. Uppsluppet, snarare än svettigt och smått våldsamt, skulle man kunna säga.

Kommande spelningar mars 2023
17 Frimis, Örebro
23 John Dee Live Club, Oslo
24 KB, Malmö
25 The Tivoli, Helsingborg