MAIGRET – Depardieu vaggar moloket fram filmen igenom

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Patrice Leconte
Skådespelare: Gérard Depardieu, Jade Labeste, Mélanie Bernier, Aurore Clément, Hervé Pierre
Land: Frankrike/Belgien
År: 2022
Genre: Deckare, Drama
Längd: 89 minuter
Format: DVD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 3

Kommissarie Jules Maigret figurerade i 75 olika romaner och ett antal noveller. Maigret har filmatiserats flera gånger med många olika kända skådespelare i titelrollen. Som Pierre Renoir och Jean Gabin. Den förste engelskspråkige Maigret var Charles Laughton. Den senaste Maigret var Rowan Atkinson (allra mest känd som Mr. Bean) som gjorde titelrollen i en tv-serie.

Det finns gott om brittiska skådespelare som tolkat George Simenons Maigret, vilket inte är så konstigt då han är avlägset besläktad med den eftertänksamma deckartyp som Hercule Poirot och Miss Marple representerar. Det är de små grå cellerna som ska jobba, inte benen.

Depardieu vaggar moloket

Nu är det dags för en bokstavligen stor fransk skådespelare att axla manteln och förkroppsliga en av de kändaste personer som någonsin uppfunnits i Belgien (näst efter Tintin). Gérard Depardieu har varit i blåsväder mer än en gång. Bland annat för att ha klagat på franska skatter och för att ha kramat om Putin. Men efter en offentlig avbön är det dags för den store aktören att återigen ta sig an en av de stora franskspråkiga karaktärerna. Efter Obelix och Cyrano de Bergerac. Depardieu vaggar moloket fram filmen igenom. Maigret är ingen rolig deckare – till skillnad från Sherlock Holmes, Hercule Poirot och Miss Marple som alla kan konsten att servera one-liners.

Kan konsten att gå runt och se deprimerad ut

Om vi ska tala om Maigrets arv framåt i tiden så kommer vi in på Beck. Han kan också konsten att ständigt gå runt och se deprimerad ut. Likt så många svenska deckare. Det är fint att vara deprimerad, men denna version av Maigret kan till och med få Peter Habers Beck att framstå som en kalv på grönbete.

Bara ett sista fall att lösa

Det är verkligen bara tungt och deprimerande och ledsamt från början till slut. Och det har tidvis inte mycket att göra med originalet. Man har till och med lagt till en ny början på boken man filmatiserar, Maigret et la Jeune Morte (1954), en sådan där trop där deckaren är dödssjuk och bara ska lösa ett sista fall.

Typ som i Dödligt kapitel (Magpie Murders) som finns på SVT play, men där var det en drift med tropen, man tog det inte seriöst. Här är det mycket seriöst. Maigret får inte längre röka, han går runt och suger på sin pipa och ser ännu mer deprimerad ut och dessutom har han tappat aptiten. Med tanke på deckarens sävlighet, varje centimeterlångt steg framåt ser ut som en rejäl börda, så kan man väl tycka att detta är ”a blessing in disguise”. Men någon diet blir det inte fråga om.

Maigret gör en Vertigo

En ung vacker flicka mördas, hon hittas knivhuggen iklädd en tjusig haute couture klänning (”synd på klänningen” replikerar en birollsinnehavare) och Maigret ska ta reda på vem mördaren är. Det vankas film noir vibbar, i stil med de gamla klassikerna med Jean Gabin. Men samtidigt går det inte att undgå att tänka på vilken trop som mordet är. Ständigt dessa vackra kvinnolik som männen betraktar. Och de flickor som inte är unga och vackra duger inte ens som mordoffer.

Det finns gott om dessa unga vackra kroppar i Hitchcockfilmer och Maigret gör en Vertigo när han hittar en look-alike till den mördade unga flickan och stylar henne så att hon ser exakt likadan ut. Hon får till och med bo i den döda flickans lägenhet. Som bete.

Nystar långsamt i pusslet

Vi befinner oss ständigt hos den betraktande mannen, hos Maigret, och han nystar långsamt i pusslet. Som egentligen inte är så svårt att lösa. I likhet med Morden i Midsomer har deckaren en fru som ständigt lagar rätter som man aldrig har hört talas om och helst inte vill äta (och deckaren har ingen aptit för att äta dem). Hon kommer även med hjälpsamma kommentarer som löser fallet.

Haute couture blir vintage

Det är ganska korkat av en deckare att inte begripa att en dyr festklänning förmodligen är hyrd. Det är också konstigt att han tycker att 1937 är gammalt … haute couture blir aldrig gammalt. Det blir vintage. Och vi befinner oss i en efterkrigstid där det finns utbredd fattigdom och brist på bra grejer och ”förkrigskvalitet” är ett begrepp. Gudarna vet hur mycket siden och silke som gick åt till fallskärmar. Kriget var ett hårt slag för haute couture.

Simenon slutade skolan som femtonåring

Det är också konstigt att Maigret behandlar och tilltalar 20-någonting gamla människor som om de vore barn. Det är femtiotal. Folk som är 20+ har barn och familjer sedan tonåren. Simenon slutade skolan när han var femton. Min morfar slutade skolan när han var tolv. Och arbetade sedan heltid resten av livet (och rökte flitigare än Maigret).

Det där var normalt förr i tiden. Tonår var knappast ett begrepp, man var barn ett litet tag och sedan vips var man vuxen och jobbade heltid för det fanns inte pengar för att gå kvar i skolan heltid. Det är idag som man har uppfunnit en förlängd barndom och folk som är över tjugo kan anses vara unga utan att vara det. Förlängd skolgång håller i alla fall ner arbetslöshetssiffrorna.

Mer familjetragedi än deckare

Egentligen är filmen mer familjetragedi än deckare. Jag får en flashback till ett underhållande franskt drama om en skrivarkurs för deckare … där en deltagare sitter och muttrar att det är fusk att bara ha ett olycksfall i en deckare, för det är ju inget riktigt mord … Mord kräver planering, uppsåt, motiv, alibin … Denne deltagare kan jag höra muttra nu. Det är fusk och genvägar. Riktiga mord ska planeras med uppsåt, motiv, alibin och allt möjligt. Men det kräver lite mer av manusförfattarna.