Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Darren Aronofsky
Skådespelare: Brendan Fraser, Sadie Sink, Hong Chau, Ty Simpkins, Samantha Morton
Premiär: 2023-03-10
Betyg: 4
Det imaginära priset för årets fatsuit går till Brendan Fraser. För även om nu den forne Djungel George/äventyraren i mumieland på senare år blivit en hel del tyngre. så har han inte gått upp så till den grad som han nu uppträder i The Whale. Men Fraser är naturligtvis alldeles lysande som en man både med sorgligt förflutet och ett hjärta lika stort som kroppshyddan.
Fraser är Charlie, collegelärare på digital distans, som framlever hela sitt liv i sin lilla lägenhet. Av uppenbara skäl. Det enda fysiska kontakt med yttervärlden han har är med sin sköterska Liz, hans enda vän, som inte vill se honom medvetet ta livet av sig medelst ständigt frosseri. Fast hon vet att Charlies öde redan är beseglat. Han sitter i ett hem som är dödens väntrum.
Vill lappa ihop innen jordelivet lämnas
Redan här är man benägen att likt Strindberg utbrista att det är synd om människan. Särskilt när Charlie svettande väser sig fram för varje liten ansträngning. Charlie har dock lite livskraft kvar i sig, men den har han sparat åt sin dotter Ellie. Han vill lappa ihop relationen innan han lämnar jordelivet. Hon är dock noll intresserad av att umgås igen efter att ha blivit lämnad ensam med sin mor som åttaåring i samband med att Charlie träffade sitt ”livs kärlek”.
Över gränsen för det osympatiska
Så visst, Ellies antipatier är förståeliga. Men hon är så ilsken och oförsonlig när hon slänger sina verbala snytingar mot sin far att hon mer eller mindre träder över gränsen för det osympatiska. Alltmedan Charlie slätar över och fortsätter hävda att dottern är fantastisk, och det enda bra han skapat.
Ett band som inte kan brytas
Som synes är det uppgörelsen mellan far och dotter, som utgör kärnan i The Whale, men i ständig närhet finns även Liz med vilken Charlie har ett band som inte kan brytas, och en ung missionär som initialt råkar träda in i hans boning vid ett särskilt akut tillfälle. Plus som grädde på moset dyker Charlies dryckesbenägna ex Mary upp och ser till så att känslorna ur det förflutna åter kommer upp till ytan.
Sparas inte på effekterna
Att The Whale är ett tungt stycke film i mer än det mest framträdande avseendet råder det knappast någon tvekan om. För som vanligt när Darren Aronofsky är i farten sparas det inte på effekterna, och då är det givetvis inte den datorgenererade varianten som åsyftas.
Förra filmen en överlastad kraschlandning
Däremot är hans alster alltid starkt visuella och inte sällan fyllda med symboler. Med detta sagt får väl också sägas att ibland som i Black Swan har resultatet varit övermåttan lyckat medan förra verket Mother till stor del framstod som en lika (över)pretentiös som överlastad kraschlandning. Den svaga trean som delades ut då ter sig idag med lite perspektiv väl generös.
Vad gäller fallet The Whale är det dock lättare att ha en god inställning. Brendan Frasers ödmjuke, godhjärtade och trots allt positive Charlie ger hopp om både livet och mänskligheten. Vilket naturligtvis betyder mycket.
En aning teatraliskt
Fast det här är också en mer sammanhållen och konsekvent historia som når ur på ett mer nyanserat och direkt sätt än nämnda Mother. Här finns ett bättre fokus helt enkelt. Sedan ska villigt erkännas att det märks att det hela bygger på en pjäs, så en aning teatraliskt är det allt.
Samtidigt utnyttjar Aronofsky skickligt det lilla formatet på bästa sätt. Det finns en närhet som är svår att undgå även när vi kanske helst inte alltid vill känna det som Charlie gör just för tillfället. Fast med allt detta sagt; är inte säkert på att jag skulle orka se om The Whale i brådrasket. Så tungt känns det att skåda det här, nämligen.
