VV (VILLE VALO) : NEON NOIR (Pentagram Records) – starkt och personligt comeback-album av sångaren från Him

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Him är tillsammans med Nightwish det mest framgångsrika finska bandet någonsin. Tack vare dess karismatiske sångare Ville Valo blev termen love metal ett begrepp samtidigt som man banade väg för åtskilliga andra finska akter till internationell succé.

Fast som det heter; alla goda ting måste komma till en ände. Eller säg den lycka som varar, för att nu ta till ännu en klyscha. 2017, efter lite drygt ett kvarts sekel tillsammans gick bandet ut och deklarerade att det var över. Splittringen var ett faktum. Utan någon som helst drama, bör tilläggas. Vänskapen fanns kvar, det var bara det att gnistan inte fanns där längre.

Mer förfinat, men alltjämt melodiskt starkt

Nu sex år senare gör Ville Valo comeback som soloartist, och för den undrar: man känner igen sig. Känslan av love metal och goth är intakt. Möjligen ter sig soundet aningen softare och än mer förfinat samtidigt som melodierna alltjämt är melodiskt starka.

Mindre press nu

Den förnumstige skulle därmed också retoriskt kunna undra; men varför då lägga ner bandet? Det låter ju likadant som tidigare. Och inte utan anledning förstås. Det är lätt att förstå fans som reagerar med en sådan kommentar efter att ha lyssnat igenom denna sångsamling.

Tydliga likheter, men inte likadant

Samtidigt är det ett faktum att den känslige Valo, vars tidigare alkoholproblem är vida känt, känner mindre press nu när han inte behöver förhålla sig till Hims historia varje gång han släpper ny musik. Sedan på samma sätt är det inte riktigt sant att Neon Rose låter likadant som Him brukade göra. Även om likheterna förvisso är tydliga.

Egenskap ingår i varumärket

Fast för egen del behöver Valo inte rättfärdiga sina musikaliska val. Är nämligen rätt övertygad om att han är helt ärlig i sin gärning. För Neon Rose är verkligen hans baby, och ingen annans. Mannen har skrivit, spelat in och producerat alltihop själv, och aldrig har han han väl låtit så här sårbar. Eller vem vet, det kanske han har, trots allt. Denna egenskap ingår trots allt i det varumärke som stavas love metal.

Lyssna bara på öppningsspåret Echocolate Your Love, en av de mest uppenbara upptempo-spåren. Den fullmatade lyriken uppmuntrar till tolkningar, men röstens bedjande ton går inte att ta miste på.

Definierar vemodet

Ungefär samma temperament kan noteras i The Foreverlost och Salute the Sanguine, men annars bjuds det överlag på softare tongångar. Midtempo och ballader är mer eller mindre receptet för övrigt.

Bland sistnämnda märkt inte minst Heartful of Ghosts, en skapelse som om något definierar vemodet som alltid finns i Valos musik. Å andra sidan bjuds man även på avslutande Vertigo Eyes, som passerar örongångarna med en känsla av drömlikt mörker. Samtidigt som tankarna säger en att det här hade funkat utmärkt som en sista dansen-tryckare. Om bara allvaret i kärlekslyriken inte klingat väl tungt för folket där på dansgolvet, det vill säga.

Musiken mer lättillgänglig än lyriken

Andra höjdpunkter? Tja, sådan som Baby Lacrimarium och Run from the Sun fungerar som om inte uppspelta, så i alla fall närmast popiga rockspår med sina klistriga klaviaturslingor.

För som alltid är musiken mer lättillgänglig än lyriken. Det räcker med att läsa låttitlarna för att inse att Valo inte använder de vanligaste orden när han skriver. Snarare handlar det om metaforer och närmast poetiska formuleringar, och det är väl på sitt sätt uppfriskande. Man behöver inte få allt skrivet på näsan, det kan var roligt och intressant att tolka också.

Rocker inte i vanligt bemärkelse

Fast med detta sagt; Neon Noir är likväl en skön välproducerad lyssnarplatta från en personlig artist som mognat ytterligare i sitt uttryck. Sedan vore det för all del lögn att hävda att den rockar i vanlig bemärkelse, men det har av allt att döma heller aldrig varit meningen.