NEW MODEL ARMY – legendarer som vägrar låta sig placeras i fack

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De är stilbildare, politiska, kontroversiella, punkigt odefinierbara och en gång i tiden betraktade som givna att ta steget upp i rockens högre divisioner. Namnet är New Model Army, och deras berg och dalbaneliknande karriär är lika lång som fängslande. Det faktum att deras fjortonde album Winter släpptes så sent som i augusti förra året säger onekligen en del i detta avseende, men den som vill få en inblick i kvartettens historia gör bäst i att avnjuta dokumentären Between Dog and Wolf: The New Model Army Story i vilken den nakna sanningen om Bradfordgruppen utförligt avhandlas.

– Fast vi hade faktiskt ingenting med den att göra, säger sångaren och gruppens ende kvarvarande originalmedlem Justin Sullivan. Men det är ok. Det är en bra och ganska smart dokumentär, och regissören var duktig på att vara osynlig när han behövde vara det. Det finns en antiattityd i filmen som jag gillar, och musiken tycker jag används på ett väldigt bra sätt.

Justin berättar vidare att regissören Matt Reid bara ringde upp helt oförhappandes och undrade om han fick göra en film. Det fick han. Därefter tog det två, tre år innan allt var klart. Frontmannen valde medvetet att inte vara så involverad eftersom han inte ville att det skulle bli ett fågängeprojekt. Denna inställning står i bjärt kontrast till närmandet till den renodlat musikaliska biten. Här är Justin precis lika mycket “hands on” som man förväntat sig av någon som levt med ett band trettiofem år. Inte minst det senaste albumet Winter utgör ett tydligt exempel på detta.

– Det två föregående skivorna lät vi Joe Barresi (Avenged Sevenfold, Bad Religion) mixa. Det var en ganska stor investering för oss, så efter det valde vi att göra ett primitivt album. Jag älskade att bara ha bandet stående i ett litet rum och spela in. Låtarna skrevs under hela 2015, så allt som hände både i världen och i våra liv lades in i texterna.

– Vad jag förstår fick ni precis som vanligt hyfsad kritik även den här gången, men oavsett vilket bryr ni er tydligen inte om vad de trendiga musikmagasinen tycker?

– Nej, det har vi aldrig. Vi gör bara det vi själva vill. Under det tidiga nittiotalet var vi nära att bli ganska stora, men det hände aldrig. Så idag undrar folk “Vad gick fel?” Well, vi är fortfarande här, och vi har gjort vad vi velat. Så något har vi väl gjort rätt i alla fall.

– Jag vet inte vem som säger det i er dokumentär, men någon påstår i alla fall att ni skjutit er i foten och missat många möjligheter genom åren. Hur ser du på det?

– Ingen vet vilken låda vi ska placeras i, och när någon lyckas är vår första tanke att hoppa ur den. Grejen är att vi kan spela för vilken publik som helst. För några år sedan spelade vi först på en metalfestival och dagen därpå på en folkfestival med hippies. Och vi hade samma låtlista dessutom.

– Ett annat citat i dokumentären är att ni är “för ärliga och smärtsamt äkta”?

– För vem? För massmarknaden? Saken är den att vi inte har någon agenda. Vi gör bara något om det känns som det är på riktigt. Det är märkligt det där med att vara musikjournalist. Som en sådan måste man komma på varför man älskar någonting. För mig är det så att det finns en hel del musik jag borde gilla, men den berör mig inte. Samtidigt kan jag höra en “cheesy” popskiva, som gjorts massor av gånger tidigare. Jag vet att den är dålig, men jag gillar den ändå.

– Du har frontat New Model Army ända sedan bildandet 1980. Vad har motiverat dig under alla dessa år?

– Jag älskar det här. Jag älskar allting med det. Men jag hatar att skriva, det är ett hårt arbete. Däremot gillar jag att spela, turnera och arbeta med andra. Så enkelt är det.

– Du har aldrig funderat på att sluta?

– Jag har tänkt på det. Det har hänt att jag lämnat ett rum och drämt igen dörren. Det här kan vara frustrerande ibland. Men sluta med musiken? Nej. Jag är ju inte bra på något annat, så det vore slöseri att spendera ett helt liv på att lära sig något, och sedan bara kasta bort det.

Men folk verkar alltid har fått saker om bakfoten när det gäller er. Hur irriterande är det på en skala?

– Jag är så van vid det att jag inte tänker på det längre, men det är ändå ganska irriterande. Fast vi är också ganska lätta att missförstå eftersom vi attackerar från alla håll samtidigt. Allt vi gör har en stark smak, och det fastnar hos folk. Vi har till exempel gjort sånger med åsikter vi själva inte ställer upp på där vi sett saker ur en nationalists eller en religiös fundamentalists synvinkel. Jag tycker det är intressant att skapa karaktärer på det sättet.

skriven 2017-03-09