APOCALYPTICA & EPICA, Amager Bio, Köpenhamn den 25 januari 2023 – man ska vara två på metalturné

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Redan ABBA sjöng om fördelen med två istället för en i en sång med självklara titeln Two for the Price of One, och det verkar vara den nya trenden för hårdrocks- och metalgenren. I alla fall för de turnépaket som når Köpenhamn. Först kom Alter Bridge och Halestorm till Falconersalen och därefter gjorde svenska Amaranthe och tyska Beyond the Black gemensam sak på Amager Bio med bara en knapp veckas mellanrum i november.

Och nu var det alltså dags igen. Denna gång med cellofantomerna i Apocalyptica och pampiga symphonic metal-bandet Epica i handlingens centrum.

Ett något omaka samarbete, men ändå ett som både hör hemma tillsammans och är tillräckligt olika för att komplettera varandra skulle man kunna karaktärisera det hela som.

Epica bland de allra mest storslagna

Först ut var Epica, och det var också de som hade den mest lyxiga scenografin och kaloririka scenshowen. En enorm LED-skärm täckte hela väggen bakom bandet, som kompletterade och förstärkte musikens otvetydigt mäktiga karaktär.

För mäktig är den tveklöst, och någonstans är det också så att Epica är ett av de band inom symphonic metal som gör den allra mest storslagna musiken. Mer komplexa än de flesta av kollegorna är också en egenskap de har begåvats med. Jämför med fördel med folk som Beyond the Black och Delain, så förstår ni vad som avses.

Som en (metal)gudinna

Därmed inte sagt att holländarnas alster är direkt svårtillgängliga. Alla de som fått för sig detta bör kolla in dem live. Som igår då inledande Abyss of Time åtminstone delvis satte tonen. Visst, det growlades en del av gitarristen Mark Jansen, men vokalissan Simone Simons sjöng som en (metal)gudinna, och låten i sig är ordentligt catchy. Kanske inte i vanlig (pop)bemärkelse, men ni förstår poängen.

Hypnotiserande och speedat

Code of Life var ett annat fräsigt toppnummer. Här vävdes helheten in av österländska arrangemang, men de symfoniska elementen fick stort utrymme i både vers och refräng.. En hypnotiserande sak, minst sagt.

Samma sak gäller för Cry for the Moon. Det hela inleddes soft sofistikerat med Simons i operamode innan en närmast poppig melodi och refräng följde, varpå ett speedat riffande parti tog vid strax innan ett growlinpass fortsatte den musikaliska resan. Och det tål att påpekas; naturligtvis satt refrängen som en smäck.

The Final Lullaby i sin tur tedde sig som en veritabel rökare och inte alls en gonatt visa. Tillika var det även kvällens enda sång från senaste verket The Alchemy Project. Kontrasten här mellan det ogenerat ösiga riffande och den catchy refrängen gjorde att helheten sken igenom mer än vad den kanske annars gjort.

Som grädde på moset kan adderas avskalade balladen Rivers och den inte vare sig avskalade eller nedtonade The Skeleton Key. Där den förstnämnda verkligen levde på Simone Simons stora röst bars den samma fram i Skeleton Key av ett smakfullt pampigt arrangemang.

Och för att nu avrunda måste betonas att det var ett mer nyanserat och subtilt band man mötte än senast 2017 i samma lokal. Att sedan prata om just subtiliteter i sådana här långt ifrån kalorisnåla sammanhang må låta motsägelsefullt, men jag skulle vilja hävda att de tendenser till nyanslöshet som jag hade invändningar mot då i stort sett är historia idag.

Sedan kanske jag inbillar mig här, men nog tedde sig bandet som helhet roligare att skåda på scen den här gången. Speglädjen och alla leenden på scen var smittande och underhållningsvärdet tedde sig högre, helt enkelt.

Apocalyptica och den långa karriären

Och på tal om underhållningsvärde; vem hade kunnat tro att ett gäng klassiskt skolade cellister, som visade sin faiblesse för Metallica genom att göra lika klassiskt färgade covers av thrash metal-legendarernas musik skulle kunna göra en lång karriär av det här i förlängningen.

Men så ligger det alltså till. Idag har tjugosju år förflutit sedan Plays Metallica by Four Cellos såg dagens ljus, och Apocalyptica är fortfarande här. Otroligt, men sant.

Samtidigt får man säga att den nuvarande cellotrion insett nödvändigheten av att bredda sitt koncept om de vill bli långlivade i metalsvängen. Således är de sedan länge även begåvade med en trummis. Samt på senare år även med vokala insatser i vissa nummer.

Både vackert och stökigt med Metallica

Fast än idag med nio album under bältet finns förstås Metallica med i mixen. Först ungefär halvvägs in i setet kom den där klassiskt färgade versionen av Nothing Else Matters. Outsägligt vackert och känsligt, tedde sig det hela förstås. Herrarnas instrument grät som sig bör på vemodigaste sätt.

I bjärt kontrast stod Metallica cover nummer två. Seek & Destroy. Tyngre, stökigare och hetsigare blev det knappast denna kväll, och det inkluderar även allt som avnjöts under Epicas set. I samma fålla kan för övrigt även covern på Sepulturas Inquisition Symphony placeras. Draget var avsevärt även här. För att nu uttrycka det milt.

Sångare med classic rock-vibbar

Men som sagt, bandet adderar sångare i somliga sånger också, och vännen Franky Perez, känd bland annat från System of A Down-gitarristen Daron Malakians sidoprojekt Scars on Broadway, är mannen som tar hand om denna uppgift, och då blir onekligen kontrasterna tydliga. Perez bidrar nämligen men en slags classic rock-vibbar med groove i ”sina” sånger. Sådant som Shadowmaker och I´m not Jesus utgjorde bevisföremål ett och två i detta avseende.

Poptendenser och klistrig rerfräng

Fast bäst i min bok av Perez-sångerna var tveklöst I Don´t Care Vi talar alster med tydliga poptendenser, refrängen klistrar onekligen. Fast samtidigt hade jag inte svårt att associera till ett band som Papa Roach i en mjukare version när den spelades på Amager Bio. Perez attityd var helt rätt här för en sång som avhandlar likgiltigheten inför ett knäckande ex.

Bräckligt och filmiskt läckert

Samtidigt går aldrig de klassiska ränderna hos Apocalyptica ur. Inte fullt ut. Det har av allt att döma aldrig varit tanken heller. I smekande Rise, hämtad från senaste albumet Cell-O briljerade man åter på den planhalvan. Bräckligare än så här blev det aldrig denna afton, Eller filmiskt läckert för den delen.

Slutet gott på en onsdag

Som avslutning vankades det sedan Grieg, modell metal i form av Bergakungens sal. Behöver det sägas att det rockade? Knappast. Men jag gör det ändå för säkerhets skull. Vi talar ett tack och hej så gott som något, helt enkelt. Så slutet allting gott. På en helt vanlig onsdagskväll bara en timme före midnatt, dessutom.