Klicka på bilden, för att se hela bilden
Efteråt var det lätt att kalla tilltaget för ett genidrag. Men ingen i Disturbed-lägret borde rimligen ha anat vad som skulle hända när de släppte sin cover på The Sounds of Silence. För inte nog med att deras version av Simon & Garfunkel-klassikern blev en megahit, kvartetten satte onekligen sin personliga prägel på den också. Resultatet blev lika storslaget som majestätiskt, och resten är historia.
Men en ballad gör som bekant inte ett metalband en mainstream angelägenhet. Eller ens till ett melodic rock-band. Och så förhåller det sig i det i det här fallet också. Det nya albumet innehåller endast en ballad, och det ä Don´t Tell Me, en fin duett som förgylls av Hearts Ann Wilson med den äran.
Ännu en listetta på Billboardlistan
För övrigt är det alltså dock bara saker av sedvanlig Disturbed-art på nya verket, och främst i ledet står Hey You, ännu en etta på Billboards Mainstream Rock-lista, för övrigt. Här vankas det energiskt riffande, en klistrig refräng och röststarke sångaren David Draiman i välbekant god form.
En reaktion på Putins invasion
För övrigt uttryckte Draiman redan på ett tidigt stadium att han ville att det nya albumet skulle bli ”blixtrande ilsket”. Och visst är det arga i mixen tydligt. Bad Man skrevs till exempel som en reaktion på Putins invasion av Ukraina, men om man nu ska vara ärlig kunde den lika gärna vara riktad mot vilken ”strong man” som helst som bara måste göra livet till ett helvete för folk i allmänhet.
Både uppgiven och argast
Andra spår i samma liga skulle kunna vara hetsiga Part of Me. Eller varför inte rent av titelspåret Divisive. Frågan är dock om inte Love to Hate ter sig både närmast uppgiven och argast av dem alla. Och det säger jag trots att numret ifråga knappast är det hårdaste i denna sångsamling. Ändå är logiken tydlig. Det är ju trots allt indignationen över världens tillstånd som avhandlas här.
Tummen upp utan tvekan
Fast oavsett vilket, Divisive är på det hela taget ännu ett gediget album av ett metalband som nästan alltid klarar av att låta melodierna glänsa utan att för den sakens skull göra avkall på tyngden. Sedan lär kvartetten väl inte direkt värva många nya fans. Det här är ett verk för de redan frälsta. Men tummen upp blir det hur som helst. Utan minsta tvekan.
Du kanske gillar:
JULIA MICHAELS : NOT IN CHRONOLOGICAL ORDER (Republic Records) – modernt popalbum som låter både melodierna och personlig lyrik tala
MICHAEL BUBLÉ : HIGHER (Reprise) – det bästa sångaren fått till på ett tag, vilket inte vill säga lite
LINDSEY BUCKINGHAM : LINDSEY BUCKINGHAM (Reprise) – kan vara den bästa och jämnaste soloutflykten någonsin
MÅNESKIN : TEATRO D’IRA: VOL I (Sony Music) – en tydlig bekräftelse på att Eurovisionvinnarna kan göra det italienska (metal)jobbet
