LENA FURBERG om sin busiga skapelse, ponnyn Mulle – ”Han har ett stort och varmt hjärta av guld”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Mulle är i fin form. Fortfarande. Mycket tack vare Lena Furberg. Mulle har haft samma hov-leverantör av text och bild i hela femtio år. Det är det inte många som har!

I intervjun delar Lena Furberg generöst med att dela med sig av Mulles hemligheter och tips, i ett samtal om den älskade femtioårsjubilaren.
Innerst inne är busponnyn en riktigt snäll och lojal ponny som tar hårda tag mot mobbing direkt och som visst vill hoppa – bara belöningen står i proportion till ansträngningen! Mulle kan fortfarande överraska sin skapare. Just nu är han på rymmen – och Lena Furberg har ingen aning om hur det ska gå!

Onödigt att hoppa

– Hur håller sig Mulle så pigg och i så bra form när han hatar att träna och helst vill äta jämt?

– Mulle hälsar att han är i god form av naturen. Dessutom äter och vilar han sig i form!

– I den senaste Mulles dagbok, Mulle och Lisen, visar Mulle plötsligt att han är bäst på att hoppa. Varför vill han inte visa annars hur bra han är på att hoppa?

– Mulle tycker att hoppning är onödigt. Besvärligt och jobbigt. Utom när det gäller något viktigt – att hoppa ut ur hagen till exempel. Eller hoppa över en besvärlig ridlärare. Eller en vattenpöl med en krokodil i. Men människornas hopphinder är ju bara ONÖDIGA!

Mulle censurerar inget

– Mulle fyller femtio. Hur gammal är Mulles bästa vän, kaninen Tulpanöra? Har Tulpanöra också en egen fanclub och kommer han att få ett eget födelsedagskalas?

– Jag vet faktiskt inte hur gammal Tulpanöra är, men han är yngre än Mulle i alla fall. Har Tulpanöra fått nåt kalas? Det har han inte, så fastän jag inte vet vilken dag som är hans födelsedag, kan jag ju hitta på en! Och så får han en morotstårta!

– Hur är det att ha en kanin som medförfattare?

– Mulle är ganska obrydd av sig, han censurerar inget. Det är snarare Tulpanöra som försöker hålla tillbaka Mulle, i alla fall när det gäller de allra galnaste påhitten. Men det går ju inte så klart! Inget kan hålla tillbaka Mulle!

Skriver på Mulles elfte dagbok

– Hur många seriestrippar om Mulle har det blivit under 50 år?

– Oj oj oj! Det är nog tiotusen sidor, säkert. Det känns så i alla fall. Kanske fyratusen, då?

– Mulles dagbok är jättebra! Hur många böcker kommer det att bli? Hoppas att det aldrig slutar!

– Men åh, TACK!! Just nu skriver Mulle, Tulpanöra och jag hans 11:e dagbok. Jag hoppas förstås att det blir minst femtio!

Mulle på rymmen

– Mulles dagbok är så mysig och rolig. Mulle och Lisen var så bra. Hur gör du för att fånga alla olika hästar och ponnyer och deras olika personligheter och känslor i ord och bild med bara några streck — på bara en sida – eller mindre? Man verkligen känner hur hästarna är och vad de är för typer!

– Tack igen, snälla!! Jag tror det är Mulles förtjänst. Han har lärt mig allt. Det är dessutom väldigt roligt att skriva hans dagböcker. Inte ens jag vet hur de ska sluta! Det är jättespännande. Just nu är han på rymmen i sin 11:e dagbok och jag har ingen aning om hur det ska gå!

Stoppade de elaka mobbarna

– Är Mulle egentligen en romantiker innerst inne? Vad är det finaste och snällaste som Mulle har gjort?

– Mulle har ett stort och varmt hjärta av guld. Han har gjort många snälla saker som man kanske glömmer bort eftersom han oftast är så busig och jobbig. Men en av de finaste saker han gjort var nog när han rusade fram och stoppade mobbarna som var elaka mot Silverpilen. Den serien finns med i hans stora Jubileumsbok. Mollys kompis Kajsa hade en ponny, Röding, som blev gammal och måste somna in. Kajsa var hemskt ledsen och ville inte ha nån annan ponny. Men, då hittade de Silverpilen, eller Pilen som han kallas numera. Han var ensam och mobbad och Mulle stoppade de elaka mobbarna och blev Pilens bästa vän – för evigt!

Kanin som medförfattare

– Har du själv gått på ridskola – och haft ridskoleponnyer som Mulle?

– Jag började på ridskola när jag var tio år och red ganska länge. Fast på min ridskola i Norrland fanns på den tiden inga ponnyer utan bara stora hästar från kavalleriet. Så jag red aldrig ponnyer. Men stora hästar kan vara lika ponny-iga de med och jag älskade dem!

– Vilket är ditt favoritdjur?

– Jag älskar alla djur!! Men mest hundar, katter – och hästar förstås! Och min kanin Tulpanöra! Det är min egen kanin som har fått ett nytt liv som bästa vän och medförfattare i Mulles dagbok.

– Har du egna husdjur hemma, katter, kaniner, ponnyer, som du klappar när du ritar och skriver dina äventyr?

– Just nu har jag “bara” en katt, Kalle Festis. Han sitter gärna på tangentbordet när jag ska skriva, och på mitt ritbord. Jag har haft flera katter – och en mycket älskad hund som jag saknar jättemycket. Han blev jättegammal, han hette Reeko och var en stor Beauceron.

Har lärt sig teckna alldeles själv

– Hur lång tid tar det att bli bra på att rita något? Typ 500 försök och sedan blir det bra? Hur många Mulle har du ritat? Hur många timmar om dagen ritar du? Har du gått på ritskola eller teckningsskola eller serieskola?

– Jag har lärt mig teckna alldeles själv. Nuförtiden finns det serietecknarskolor, men på min tid fanns inget sånt. Det var därför det var så jättesvårt och nästan omöjligt i början. Men jag gav mig inte och det är det viktigaste; om man älskar att göra nåt men inte är så bra på det, behöver man inte bli ledsen och ge upp. Man bara fortsätter och försöker tusen gånger till. Så småningom lär man sig knep och teknik och man lär sig att SE. Så – ge aldrig upp!! Dessutom tycker man ofta själv att ens teckningar är sämre än vad alla andra tycker. Ibland slänger jag teckningar som andra tycker är jättefina, men inte jag…. Lite dumt…

En salig röra i ritrummet

– Har du ett stort och fint rum med pennor där du ritar hela dagarna? Ritar du med blyertspennor eller med tuschpennor eller direkt på datorn? Är det viktigt att ha fint papper? Färglägger du själv? Med pennor eller på datorn?

– Du skulle se mitt ritrum!! Det är så rörigt att inte ens jag hittar här inne. Pennor och mera pennor överallt, papper och ritblock, böcker och hästtidningar. Allt en en enda salig röra. Två ritbord och en dator. Jag kan BARA teckna för hand, jag kan inte ens skriva mitt namn på datorn… Jag tecknar med stålpenna (ett stift på träskaft, som jag doppar i en liten kopp med kolsvart tusch) på ett ritpapper som jag tycker om – Canson the Wall. Det ritpapperet är slätt och fint och ganska tjockt. Skissar gör jag med blyerts. Jag målar akvarell (vattenfärg) också och tecknar med färgpennor. Allt är lika roligt Mina serier skickar jag iväg till färgläggare, som vet hur man färglägger digitalt (på datorn) för det kan ju inte jag. Men jag skickar med jättenoga färganvisningar och så får jag se dem sen och kolla att de blev bra, innan de trycks i tidningen. Färgläggarna är SÅ duktiga, jag önskar att jag också kunde färglägga digitalt men det skulle ta mig minst femtio år till att lära mig så det hinner jag nog inte Det är bättre att lägga tiden på att rita Mulle!

Vågar ha högtflygande planer

– Vad är det bästa med Mulle?

-Att han är modig! Att han vågar. Han bryr sig inte om vad alla andra tycker och tänker. Han vågar ha högtflygande planer och drömmar, och han ser oftast själv till att drömmarna slår in! Jag försöker själv ta efter Mulle på den fronten!

Vi säger grattis till Mulle – Världens Mesta Häst!
Just nu aktuell i två nya Mulles Dagbok (Mulle och tårtkalasen, Mulle och Lisen) och en fullmatad jubileumsvolym med serier från femtio år av bus och snällhet!

Läs JPS Medias recensioner av:
LENA FURBERG : MULLE JUBILÉUMSUTGÅVA 1972-2022
LENA FURBERG : MULLE OCH TÅRTKALASEN
LENA FURBERG : MULLE OCH LISEN
LENA FURBERG : MULLE OCH VILDHÄSTARNA
LENA FURBERG : MULLE OCH STALLSPÖKET
LENA FURBERG : MULLE OCH HÄSTTJUVARNA
LENA FURBERG : MULLE PÅ RIDLÄGER
LENA FURBERG : MULLE I FULL GALOPP
LENA FURBERG : MULLE OCH JULSHOWEN