FIGAROS BRÖLLOP, Malmö Opera, Malmö den 10 december 2022 – en fullständigt galen dag i lysande nypremiär

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Peter Stein
Regi, nyuppsättning: Katarina Sörenson
Skådespelare:
Figaro: Henning von Schulman
Susanna: Maria Chabounia
Greve Almaviva: Kartal Karagedik
Grevinnan Almaviva: Verity Wingate
Cherubino: Adrian Angelico
Don Bartolo: Lars Arvidson
Marcellina: Ivonne Fuchs
Don Basilio: Martin Vanberg
Don Curzio: Staffan Lindberg
Antonio: Ola Heinpalu
Baserat på Pierre Beaumarchais pjäs Den galna dagen
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Koreografi: Katarina Sörenson
Scenografi: Ferdinand Wögerbauer

Figaros bröllop är ca 3 tim 40 min lång, inkl. paus. Lämplig för barn från 13 år. Sjungs på italienska med svensk och engelsk textning.
Spelas till och med 2023-02-10
Nypremiär: 2022-12-10

Hur många har väl inte trallat på stycken ur Figaros Bröllop, fått ouvertyren på hjärnan och tagit det revolterande bröllopsparet Susanna och Figaro till sitt hjärta? Att Mozarts skandalomsusade opera från 1786 blivit den mest spelade genom tiderna är inte konstigt.

Mozart lyckades med mästerstycket att på sex veckor skapa en opera av Pierre Beaumarchais pjäs Den galna dagen, och fylla den med flera av musikhistoriens absolut främsta verk. Dessutom kom han undan med att i en politiskt känslig tid kritisera adeln inför öppen ridå (kammarjungfru och kammarherre motarbetar sitt herrskap, ställer krav, kritiserar samhällsordningen och går vinnande ur striden).

Opera buffa

Figaros bröllop är en opera buffa, eller komisk opera. Handlingen utspelar sig på slottet Aguas Frescas utanför Sevilla i slutet av 1700-talet och är en fortsättning på Barberaren i Sevilla av Rossini där greve Almaviva och hans betjänt försöker rädda Rosina.

I Figaros bröllop har det gått några år och Almaviva är gift med Rosina. Nu har han tröttnat på sin fru och kastar bland annat lystna blickar på Susanna, grevinnans kammarjungfru som Figaro har fått tillåtelse av sin herre att gifta sig med. När Figaro får veta att greven tänkt hävda sin feodala rätt till den första natten med bruden tar han så klart strid. Förvecklingarna är många, men tack vare Susannas list och handlingskraft är slutet, liksom allt annat i denna opera, gott.

Genialisk fars

Det har gått sex år sedan vi senast deltog i Figaros bröllopsbestyr på Malmö Opera. Nu bjuds ny möjlighet med nytt strålande sångarlag, där alla lever sig in i rollerna och genuint ger uttryck för att älska regissören Katarina Sörensons återuppsättning.

Internationellt ryktbare Henning von Schulman sjunger Figaro och bejublade Maria Chabounia, Susanna. Verity Wingate gör rollen som grevinnan Almaviva mer än rättvisa och Cherubino (Adrian Angelico) får publikens skratt att dugga tätt i denna sängkammarfars. Men om handlingen emellanåt är på gränsen till olidlig, så är musiken raka motsatsen. Den är mästerligt utformad och absolut oemotståndlig. För mitt i farsen finns ett gravallvar. Och det är när musiken gestaltar karaktärernas psykologiska djup och de tragikomiska, träffsäkra replikerna samspelar med musiken som Mozarts genialitet blir så tydlig.

Symbolisk dekor

Glädjande nog är det mesta sig likt från föregående succé. Förändringen ligger främst i att det hunnit rinna vatten under verklighetens broar. Världen är förändrad. Susannas styrka och Cherubins androgyna identitet känns än mer självklara. Mitt intryck är att Ferdinand Wögerbauer som står för scenografin och Anna Maria Heinreich som ansvarar för kostymerna medvetet låtit dekoren stå tillbaka.

Maffiga häckar enda undantaget från det återhållsamma

Pennteckningar är det första jag tänker på när Malmö Operas vackra ridå går upp. Och återhållen dekor känns helt rätt för en opera där kompositören vinnlagt sig om att utmåla de enskilda rollerna. Enda scenografiska undantaget är slottsparkens maffiga häckar i slutscenen. Symboliskt står de där och väcker associationer till den labyrint som karaktärerna slutligen tar sig ut ur och mot vilken de ber varandra om förlåtelse och tar emot en mycket tillfredsställd publiks applåder.

Susannas triumf

Utöver kritiken av aristokratin 1786 blir Figaros bröllop också en indirekt kritik av kvinnors påtvingade underordning. När jag nu ser denna hitspäckade opera på nytt slår det mig att den har fel namn. Grevens kurtiserande och tafsande upplevs som minst sagt besvärande, men häri anas också något ångestfyllt och självkritiskt från Mozarts håll. Är det hans sätt att be om förlåtelse?

Smärta och förnedring lyfts i arior

Susannas och grevinnans roller är synnerligen välgjorda, och det är hos dessa som de mest känslosamma passagerna framträder. Grevinnans smärta och förnedring lyfts i hennes arior på ett sätt som låter påskina att greven är en tragisk person; slav under sin drift och i stånd att utnyttja sina privilegier.

Borde heta Susannas triumf

Kritiken är hård. Inte minst från Susanna, denna smarta kvinna, som sätter sig upp mot överhögheten och rättigheterna männen tar sig. Vilka Mozart hade i åtanke när han skapade Figaro och greven går bara att spekulera i. Men en sak är däremot säker: många kommer att fortsätta tralla på Mozarts mästerstycken och gå på nya uppsättningar av världens vackraste förvecklingsdrama, som borde heta Susannas triumf i stället för Figaros bröllop.