Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Occhiali neri
Regi. Dario Argento
Skådespelare: Iienia Pastorelli, Asia Argento, Andrea Gherpelli, Mario Pirrello, Maria Rosaria Russo
Land: Italien, Frankrike
År: 2022
Genre: Skräck, Mysterium, Thriller
Längd: 86 minuter
Format: VOD
Distributör: NonStop Entertainment
Betyg: 3
Jag inleder med en liten brasklapp: jag såg Dark Glasses härom månaden på en streamad tittkopia som inte var högupplöst. Således försvann en aning av filmens estetik. Men till saken:
Det är inte varje år man recenserar en nya Dario Argento-film. Det är inte ens vart femte år – Dark Glasses är den nu 82-årige Dario Argentos första film sedan Dracula, som kom 2012. Dracula är en fruktansvärt usel film, definitivt Argentos sämsta – och då har han fått ur sig en hel del dåliga filmer sedan Opera från 1987, vilken brukar betraktas som hans sista bra film. Dock hade jag vissa förhoppningar på Dark Glasses, som är en återgång till giallo-genren.
Besviken på Argento i Cannes
Dario Argento är väl den enskilde filmregissör som betytt mest för mig, jag ser om hans tidiga filmer med jämna mellanrum (senast igår såg jag om Suspiria och upptäckte detaljer jag inte noterat tidigare). Därför är det trist att varje ny film blir en besvikelse, ibland en stor besvikelse.
En del av de senare filmerna såg jag på bio, några på urpremiären. Jag minns att jag var lite uppspelt när jag skulle se The Stendahl Syndrome i Cannes 1996, jösses, jag skulle gå på premiären på en ny film av Argento! Och jag var rätt besviken när jag lämnade visningen. Dock gillade jag musiken av Morricone. The Phantom of the Opera, 1998, såg jag också i Cannes, och jag undrade vaffan det var jag tittade på och varför Argento gjort den. Jag frågade Argento, och han svarade något om att det inte går att göra för många filmer om Fantomen på stora operan.
Max von Sydow i huvudrollen
Giallon Sleepless från 2001 var bättre, den får väl sägas vara hyfsad, och publiken i Cannes tjoade under de brutala mordscenerna, men det är en ojämn film, det känns som om Max Von Sydow, som gör huvudrollen, agerar i en helt annan film. The Card Player, 2003, såg jag på DVD, och den känns lite grann som en TV-thriller, Do You Like Hitchcock från 2005 är en TV-film och lite halvvissen. Mother of Tears, 2007, såg jag på marknaden i Cannes, då hade den redan visats på andra ställen, och denna film tyckte jag var en ren kalkonfilm.
Kunde vara gjord av vem som helst
GIALLO från 2009 är allmänt utskälld, jag såg den på DVD, och jag tycker inte att den är så hemsk. Problemet är att den ser ut som en habil men anonym thriller som kunde vara gjord av vem som helst. Ja, och sedan kom då Dracula, som jag såg på DVD ett år eller två efter premiären, och det är fascinerande att denna exceptionellt dåliga film visades i den officiella serien i Cannes. Med en regelrätt galapremiär på Lumière-biografen. Synd att jag inte var där, det måste ha varit en surrealistisk upplevelse.
En film med problem
Nå. Då kommer vi fram till Dark Glasses, som visades på festivalen Monsters of Film i Stockholm förra månaden, och som häromveckan tydligen kördes på Bio Roy här i Göteborg. Recensionerna har varit ytterst blandade sedan premiären i Berlin i våras, men de flesta är ganska negativa.
Dark Glasses är en uppryckning sedan de senaste filmerna, men det här är en film med problem. Bitvis tycker jag att filmen är rätt bra, bitvis funkar det inte alls. Argento är förstås känd för sina märkliga, ologiska intriger, och just det ologiska, som i kombination med estetiken, musiken och den simplistiska dialogen, skänker de tidiga filmerna en särpräglad mardrömsstämning. Dark Glasses är dock så pass ologisk att filmen efter ett tag övergår till att bli dum. Bara dum.
Den mest osympatiska hjältinnan
Ilenia Pastorelli spelar huvudrollen, en lyxprostituerad kvinna som heter Diana. Hon är antagligen den mest osympatiska hjältinna som förekommit i en Argentofilm. Hon till och med ser osympatisk ut. En seriemördare härjar i Rom, en mystisk person som mördar prostituerade. Diana ska bli nästa offer och när hon efter ett besök på ett hotell kör därifrån, jagas hon av mördaren. Diana krockar med en annan bil och hamnar på sjukhus.
När Diana vaknar upp är hon blind. Asia Argento spelar en kvinna från något slags center för synskadade, hon ska hjälpa Diana att hantera sitt liv utan att kunna se. Det visar sig inte vara svårt, Diana lär sig gå omkring med blindkäpp och ledarhund på ett litet kick. Otroligt! Diana återupptar snart sitt gamla jobb – trots att hon är blind. Dessutom blir hon kompis med en liten kinesisk pojke – sonen till ett par som omkom i bilkraschen. Polisen uppskattar inte detta.
Vansinnigt osannolikt
Mördaren gillar inte att Diana överlevde, så hon lever i fara. Man kan tänka sig att det inte borde vara några större problem att ta kål på en blind kvinna som bor ensam, men det är det. I vanlig ordning i den här typen av film är det upp till Diana att avslöja mördaren, vilket leder till en vansinnigt osannolik tredje akt, då även luften går ur filmen en aning.
Överraskande sleazy
Inledningen på Dark Glasses tycker jag är riktigt bra, här funkar det även estetiskt, bilderna är suggestiva. Efter ett tag blir filmfotot mer rudimentärt och halvtrist. En del scener, i synnerhet mordscenerna och andra våldsamma scener, är överraskande sleazy och påminner om något från 1970-talets mer spekulativa italienska gialli. Filmen känns lite smutsig. Helhetsintrycket är att filmen känns rätt billig.
Tjatig och repetitiv musik
Denna film skiljer sig från tidigare Argento-filmer vad gäller filmmusiken. Denna är komponerad av fransmannen Arnaud Rebotini, var elektroniska musik är ganska radikalt annorlunda än musiken i Argentos tidigare filmer. Jag lyssnade på soundtracket när det släpptes, långt innan jag såg filmen. Själva ledmotivet är bra, men musiken blir rätt tjatig och repetitiv efter ett tag, åtminstone när man bara lyssnar på albumet. Daft Punk skulle göra filmmusiken, men de splittrades innan det var dags.
Generositet för att har försökt återgå till rötterna
Dark Glasses släpps direkt på VOD i Sverige – om den även släpps på DVD och/eller Blu-ray vet jag inte. Jag tvekar vad gäller betyget. Ska jag sätta en tvåa – eller vara generös och ge den en trea? Den har trots allt sina stunder, och den är bättre än Mother of Tears och Dracula. Okej, jag är snäll och sätter en trea, om än en svag sådan. Om inget annat har den gamle Dario försökt återgå till sina rötter.
Tydligen planerar Dario Argento redan en ny film, vilken ska ha Isabelle Huppert i huvudrollen, och som är en nyinspelning av en mexikansk film från 1940-talet.
