Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Gina Prince-Bythewood
Skådespelare: Viola Davis, Thuso Mbedu, Lashana Lynch, Sheila Atim, John Boyega
Premiär: 2022-11-25
Betyg: 4
Om Marvels senaste och tillika bioaktuella mastodontrulle Black Panther: Wakanda Forever är en hittepå-version av en svart framgångssaga i mörkaste Afrika, så är The Woman King den sanna – typ – berättelsen om ett ett lika välmående afrikanskt folks kamp både mot aggressiva grannfolk och hotet från slavhandlare.
Året är 1823, platsen är det Västafrikanska kungadömet Dahomey. I handlingens fokus syns den kloka och respektingivande Nanisca, general för de kvinnliga krigarna Agojie. Hon är bland annat ansvarig för träningen av nya rekryter. Rekryter som i bästa fall väljer att ge sitt liv och leverne för att skydda sitt land. Eller i sämsta fall gör det för att slippa gifta sig med män i gubbåldern och uppåt. Som den trotsiga, men talangfulla Nawi.
Slavhandel för att expandera
Men det finns värre saker än kaxiga ungdomar för Nanisca att hantera. Ärkefienden i Oyo-stammen är en. Deras kung Oba Ade är en rå sälle som inte drar sig för att röva bort Dahomeykvinnor och sälja dem till slavhandlare. Å andra sidan ägnar sig Dahomeyfolkets unge kung Ghezo också åt denna smutsiga hantering. Allt för att expandera och kunna byta till sig vapen som kan skydda mot fienden.
De rättmätiga syndabockarna
Som synes finns det en koppling här. En koppling som oundvikligen gör de vita till de rättmätiga syndabockarna när det gäller den röra och de antipatier som präglar stamrelationerna. Men Nanisca vet råd. Hon vill att riket ska fokusera ytterligare på det frodiga jordbruket istället för att göra sig oberoende från slavhandlarna.
Frejdigt äventyr
Så långt själva upplägget. För om jag nu gett intrycket att The Woman King är ett gravallvarligt politiskt drama i ovanlig kostym, så ber jag om ursäkt. Det här är nämligen i första hand ett tämligen frejdigt actionäventyr med gott om spänning och häftiga fajter. Inte sällan präglas det hela av snyggt koreograferade masscener även om det vore en överdrift att hävda att de har samma knivskarphet som en Ridley Scott i högform. Eller brutalitet för den delen. Prince-Bythewood tvingas trots allt förhålla sig den där begränsande trista PG-13 censurgränsen amerikanerna kör med.
Hjärta och själ
Lite gnäll i marginalen där, som synes. Fast för övrigt är det svårt att inte gilla det som rullas upp på filmduken. Det hela ter sig både tjusigt och storslaget, och visst sjutton finns här både hjärta och själ därtill. Något den dominerande kvinnliga rollbesättningen har stor del i. Viola Davis mångfasetterade porträtt i titelrollen imponerar förstås mest, men även Thuso Mbedu som Nawi, Sheila Atim i rollen som Naniscas högra hand Amenza och Lashana Lynch, som Nawis närmaste väninna i gruppen gör avtryck.
Långt ifrån historiskt korrekt
Fast med allt detta sagt så är The Woman King ändå likväl en skapelse som långt ifrån är historiskt korrekt. Till exempel lär det inte finnas någon fakta som stödjer att filmens kvinnliga krigare motarbetade slaveriet förrän långt senare. Så för ”history buffs” överallt borde väl The Woman King vara som ett rött skynke.
Men en bra story är det hela förstås likväl. Även om den inte är så sann som den utger sig för. Underhållningsvärdet, modell Hollywood är liksom både stort och konstant.
