Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tiden bara flyger fram. Men ändå, tänk att det redan har gått ett kvarts sekel sedan Weeping Willows släppte sitt debutalbum Broken Promise Land, ett verk sprunget ur faiblessen för smäktande kärlekssånger från en förgången (pop)tid.
Gruppen som en gång i tiden bildades via en sammanslagning av Stefan Sundströms kompgrupp Apache och ett coverband bestående av bartendrar och servitörer har nått fram till sin elfte utgåva. Bara det en prestation förstås. Särskilt som det initialt aldrig fanns en tanke på att detta projekt skulle bli något permanent.
– Nej, när vi började hade jag inte ens drömt om att bli musiker, säger Magnus Carlson. Jag var bartender. Sedan började vi spela covers på skoj. Vi gillade crooners och country, men det var föräldrarnas musik förknippad med smör. Då var det någon som skrev att vi var Sveriges tuffaste dansband. Det tyckte vi var coolt. Vi har alltid gillat när man vänder på begreppen.
Crooners på ett rocksätt
I coverspelandets kölvatten följde så småningom eget material, och när detta gjorde succé sade man upp sig från dagjobbet.
– Vi hade inte så stora pretentioner på livet då. Vi var crooners på ett rocksätt. Sedan rullade det bara på, vi tog en skiva i taget. Sedan efter en viss skiva slutade vi bara höras. Så det har aldrig funnits någon karriärlystnad hos oss.
Fullsatt ändå efter tre år
Därefter tillägger Magnus att med barn i bilden följer ett ansvar, och antyder att bandet haft tur. Tur och skicklighet. Det har hela tiden funnits saker att göra.
– Sedan tänker man “Vad händer om tre år?” Och så är det ändå fullsatt när vi väl åker ut igen. Det är då man är glad att man gör musik det går att åldras till. Det blir svårare för Green Day att sjunga American Idiot när de är 70.
Magnus har förmodligen rätt. Dessutom har han i skrivande stund hela sexton år kvar tills han nått den aktningsvärda åldern av sju decennier, och då kommer garanterat få att reflektera över relationen ålder och Weeping Willows på samma sätt som i exemplet med Green Day.
Inte intresserad av respons
För egen del reflekterar eller kanske snarare funderar Magnus inte ett dugg över hur bandets musik mottages längre. Så när standardfrågan om respons kommer är svaret glasklart.
– Så här är det; jag letar inte efter respons och recensioner. Vi har gjort så mycket skivor att vi kommit till den punkt att vi gör musik som vi gillar och sedan åker vi ut och spelar, och då kommer publiken. Så jag tänker inte så mycket på sådant längre. Jag är inte så intresserad av det. Men jag lär mig hela tiden något nytt om hur jag ska sjunga, och det är det som är drivkraften. Plus att vi har en givande tid tillsammans och att vi vill bli bättre hela tiden. Sedan när det är fullt på konserterna kanske det är så att vi gör något rätt i alla fall.
Ett sätt att behålla fräschören
– På tal om det här med rätt: Ni valde uppenbarligen en bra väg när ni anlitade Barry Adamson, en gång i punkbandet Magazine och känd för sina samarbeten med Nick Cave and the Bad Seeds att producera?
– Amen, verkligen. Vi gjorde även förra skivan After Us med honom, och han är något av en idol för mig. Vi hade så kul när vi spelade in då. Fast vi brukar alltid byta producent till varje skiva, och det gör vi för att vi ha hittat vår Weeping Willows-stil, så det är det enda vi kan göra för att förändra oss lite. Att byta producent är ett sätt att behålla fräschören, och då är det viktigt att välja någon som man kan lita på och har god smak. Det är grundläggande. Att personen gillar Elvis och Roy Orbison, och det är inte alltid så lätt att göra det.
Tidlös musik idag
Med detta sagt gäller det också att den utvalde inte gör retro av alltihopa. För det är inte det Magnus och hans vänner är ute efter. Tanken är att göra tidlös musik idag, slår sångaren fast.
– Och texterna handlar om vad som händer idag. Medan After Us kretsade mycket kring vår behandling av jordklotet. Det var ganska mycket om sådant, så det blev lite sådär undergångsartat då. Men det kändes så bra med Barry första gången, så vi visste att vi ville göra en skiva till med honom.
Nya sätt att se på saker
– Jag antar att det gjorde alltihop enklare rent socialt när ni träffades igen?
– Vi kunde gå rakt på sak utan hälsningsfraser. Det där är ju exempel på en form av mänsklig vånda som är så vanligt som vi slapp då. Sedan tänkte vi att han kunde ge oss nya sätt att se på saker en gång till. Vi har hållit på i tjugofem år, och då är det lätt att man fastnar i ett sound, men låtmässigt ska det låta nytt ändå.
Styrkan är djup kunskap
– Vad är hans främsta styrka, tycker du?
– Ah men hans styrka… det är hans kunskap om musik. Förra året släppte han en bok, en biografi som var ganska mörk, men också intressant. Vi har ju jobbat ganska länge med honom, så vi har förstått att hans kunskap är djup. Också har han gjort mycket filmmusik, och det märks på den här skivan. Jag tycker den blivit filmisk.
Alla i bandet har skrivit
Inte alldeles överraskande säger Magnus att alla inblandade är “skitnöjda” med slutresultatet på The Dreams We Weave, som senaste verket är döpt till. Och saken blir knappast sämre av att alla i bandet skrivit. Variationen på låtarna har då fullt naturligt blivit tydligare, vilket lyft helheten ytterligare. Men smaken är samtidigt föränderlig, något som komplicerar situationen ytterligare.
– Det finns saker jag tyckte var skitbra fem år tidigare. Sedan blir det “Nja, så bra är det inte”. Men man måste få chansa lite. Det är bara tiden som kan utvisa hur det blir. Fast vi har alltid som mål att göra musik som är bra på längre sikt. Som Elvis och Roy Orbison.
Musik gjord med datorn låter likadant
Med tanke på förkärleken för dessa legendarer råder det knappast någon tvekan om att det bor en liten nostalgiker i Magnus. Man kan riktigt se honom titta drömskt mot himlen när deras namn yppas innan resonemanget glider in på musik i det digitala tidevarvet.
– Nuförtiden görs så mycket musik med datorn, och nu låter jag som våra föräldrar när de hörde punk: Allt låter likadant. Förr när man växte upp kunde man höra vem som sjöng eller spelade gitarr på inspelningarna.
Mer gemensamt med jazzbanden
Magnus säger att bandet i dagens läge i första hand inte är ute efter en hit. Istället är det livespelningarna som är det viktigast. Ur den aspekten har Weeping Willows mer gemensamt med jazzbanden.
– Sedan om folk får ut något av det också så är det superbra. Det är sådant som är viktigt. Man vill ju folk ska känna något. Få en tankeställare.
Blev tvungna att fortsätta
– Vid det här laget har ni hållit ihop Weeping Willows i 27 år. Vad är hemligheten?
– Alltså, vårt band låg ju ner också i fem, sex år, och då hade vi tänkt försvinna. Men sedan blev det så att vi aldrig lade av. Också blev vi tvungna att fortsätta för att vi hamnade i Tambourine-härvan, vilket gjorde att vi gjorde ett val. Annars hade vi inte brytt oss om bandet så mycket då. Men på grund av den problematiken blev vi tvungna att skärrpa oss.
Sålde ut Globen tre gånger
– Hur yttrade sig det?
– Vi åkte ut för att spela ihop pengar, och då upptäckte vi hur roligt det var. Vi hade låtarna och byggde upp vår publik, och bara några år senare sålde vi ut Globen tre gånger, och då tänkte jag att hade inte det där andra hänt hade vi aldrig stått där.
Alltsedan dess har Weeping Willows oavbrutet fortsatt göra musik. Och inte nog med det, Magnus har släppt ett par soloalbum också, och detta sammantaget utgör ett bevis på att man inte ska kasta bort något som fungerar i onödan. Allt enligt sångaren själv. Då aka man bry sig och ha roligt med dom man arbetar med istället, betonar han.
– Efter Tambourinehändelsen har vi varit noga med att ha koll på vem vi vill samarbeta med, så vi har byggt upp en omvärld av människor vi gillar.
Ingen idé att sura
Samarbetet med just Tambourine Studios var dock ingen lyckad omvärld då det begav sig, så på något stadium försökte Magnus “bena ut” vad som hänt, och komma fram till vad som kunde göras. En bok betitlad Sanningen bakom Tambourinehärvan såg också dagens ljus 2014, men Magnus medverkade aldrig i den och idag har han en rätt odramatisk syn på det som hände.
– Ja, det är ingen idé att sura, så det bara att gå vidare. Vi fortsatte efteråt, och det är jag glad för. Det här stärkte oss. Vi blev mycket bättre kompisar av det. Sedan är det för jävligt alltihopa, men livet är för kort för att inte göra det bästa av det.
Vill inte vara aktivist
– Det kan jag hålla med om.
– Sedan händer något när man får barn. Man blir – eller måste bli – en bättre människa. Den ende som kan förändra en är en själv. Jag kan inte gå över till grannen och förändra honom, men jag kan sjunga och prata om det. Fast jag vill inte vara någon aktivist. Jag tycker inte sådan musik med mycket åsikter och politik är så rolig. Däremot kan jag sjunga om sådant som är viktigt och angeläget.
”Varför satsa på de där gubbarna?
Sedan glider samtalet inte alldeles osökt in på utlandet. Varför har det aldrig blivit någon större lansering utanför Sverige? En anledning är åldern menar Magnus.
– Vi var ju inte jätteunga från början, men på 90-talet fick vi erbjudande att åka, men då fick några av oss barn. Också har vi alltid fått höra från skivbolagen “Varför satsa på de där gubbarna?”. Sedan det här med att åka runt, gå på minus och ligga på golvet; det är ett jävla slit, vi orkade inte göra det. Sedan har vi aldrig hittat ett kompisband som kan hjälpa oss heller. The Hives gaddar bara ihop sig med ett annat garageband, men vi har hela tiden varit i skivbolagens händer, och när de ville så ville inte vi.
En jättestor hit
– Det är ju lite trist?
– Ja, vi ångrar det lite, och nu är det lite för sent. Vi har sagt till vårt skivbolag; “Skicka ner oss till Tyskland”, men då svarar de bara “Ni är för gamla”. När man är ung gäller det att arbeta sig upp. Då nöter man på. Jag kommer ihåg att vi hade en popig skiva, Touch Me. Den var en jättestor hit, men det fick vi reda på först senare.
Som ett strävsamt gammalt par
– Slutligen: hur ser du på Weeping Willows då respektive nu? Är det bättre eller sämre att vara en del av bandet idag?
– Bättre, faktiskt. För vi har blivit vuxna och mognat. Vi är kompisar. Vi vet varför vi gör det här. Vi hoppas att bli som Eldkvarn. Vi har umgåtts länge, och nu värdesätter vi varandra. Vi har blivit som ett strävsamt gammalt par. Sedan har väl alla sidor som man småretar sig på, men nu fokuserar vi på vad vi är bra på som grupp, och tar in människor som vi kan göra roliga jobb med. Vi förstår nu varför vi inte lade av. John Lee Hooker slutade ju aldrig spela, och så är det med oss också. Vi är som Stones på mindre nivå. Så nu måste vi inse att vi älskar varandra.