SONATA ARCTICA: ”Media skriver inte om något annat än musiken, och det är så vi vill ha det”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Slutet är nära för Finlands metaldarlings Sonata Arctica. Om detta låter olycksbådande är det bara att be om ursäkt. För det handlar givetvis inte om att det symfoniska metalbandets hela existens nått vägens ända. Däremot når combons akustiska projekt som startade på livescenen redan 2013 nu nått sitt klimax i och med releasen av albumet Acoustic Adventures – Volume Two, nyligen. Den organiska vägen har varit lång således, men de akustiska albumen var ett i slutänden ett resultat av pandemin i en värld där livespelningarna låg nere. Allt enligt bandets basist Pasi Kauppinen.

– Vi hade ju hållit på med den här akustiska approachen några år innan dess, och när vi nått en viss punkt bestämde vi oss bara för att göra de här albumen för att utnyttja tiden.

Vurmandet började tidigt

Pasi säger att detta hade föregåtts av två livestreamde konserter 2020, och därefter gick man in i studion. Skivbolaget stöttade och gjorde klart att de ville ha två fullängdare. En bra sak, betecknar Pasi det hela som. Fast som sagt, vurmandet för det akustiska inleddes redan tidigt förra decenniet. Vilket var innan Pasi gick med i bandet 2013. Enligt basisten var det ett särskilt inslag i de vanliga showerna att spela tre, fyra sånger akustiskt redan då.

– Sedan när vi släppte mitt första album med bandet, Pariah’s Child, åkte vi runt till radiostationer, och då drog vi igång den approachen igen. Och det var jätteroligt, så vi tänkte vi kunde göra en hel turné där vi bara spelade akustiskt. Jag minns att bokarna var emot det där. Men sedan gjorde vi en hel konsert opluggat i Finland, och det övertygade dem om att det kunde fungera.

Stressigare med elektriskt

– Jag antar att det är en viss utmaning att genomföra hela konserter akustiskt?

– Ja, på många sätt är det så. När man gör elektriska shower bär vi vanligen monitorer i öronen, men det har vi inte när vi spelar akustiskt, så kommunikationen från publiken känns väldigt annorlunda. Också tänker jag hela tiden på hur sångerna ska spelas. I vanliga fall kan man dem utan och innan, men versionerna vi spelar akustiskt skiljer sig helt från originalen.

– När jag hörde om att ni skulle göra en Europaturné opluggat tyckte jag det lät intressant, men i mina ögon tedde det sig också rätt modigt. Så vad är det mest viktiga du och bandet lärt er av den här erfarenheten?

– Eh…det är en helt annan upplevelse. Kanske är det så att – och jag kan ha fel här – det är mer avslappnat. För mig är det stressigare med elektriska spelningar. Sedan är det inget fel med dem, men det handlar om två olika världar. Man har mer frihet på scen när det är akustiskt.

Förskräckliga tider

Mer tid om än inte frihet fick bandet för övrigt i samband med pandemin. Pasi säger att det förmodligen blivit två volymer av Acoustic Adventures även utan den, men innan dess var allt en fråga om när de skulle kunna realiseras. När världen stängdes ner ställdes både en turné i Latinamerika och festivalsommaren in, varpå allt sattes på sin spets.

– Först visste vi inte vad vi skulle göra. Det var förskräckliga tider, men vi såg tilla att hålla oss upptagna.

– Men om vi nu ser framåt. När kan vi förvänta oss ett nytt “vanligt” album?

– Jag har funderat på det där, men det är ingenting som vi har lagt in i planeringen än. Nu gör vi den akustiska grejen i Europa, och sedan till våren turnerar vi i Latinamerika. Sedan är det Tony (Kakko, sångaren) som skriver det mesta, och jag vet inte hur långt han kommit. Men tre år har gått sedan förra skivan, så det går inte att åka ut igen utan ett nytt i bagaget.

Teknikens under har förändrat

– Men på tal om det kreativa; tycker ni det blivit lättare eller svårare att skapa ny musik?

– Det är nog både och. Att spela in har blivit mycket lättare, nuförtiden kan man spela in överallt. Det är “bara” att pussla ihop bitarna. Men för oss är det viktigt att vara tillsammans i ett rum och göra det old school. Det känns lite konstigt om vi inte gör det.

Vanans makt är stor, således. Särskilt om man som herrarna i Sonata Arctica varit aktiva i drygt 25 år. Tanken svindlar, ett kvarts sekel. Men det gick inget vidare att fira tilldragelsen. Två shower hanns med på några sommarfestivaler. Sedan var det över i samma ögonblick som pandemimörkret infann sig, berättar Pasi innan han funderar över teknikens under som förändrat förutsättningarna på vägarna.

– När vi började turnera fanns inte SMS eller FaceTime, och man visste inte hur i helvete folk hittade vår musik. Men ärligt talat tycker jag vi har haft en fin karriär så här långt, och jag hoppas folk ska fortsätta hitta oss. Jag är väldigt lycklig över det vi har.

Första skivan är höjdpunkten

– Nu har du ju inte varit med i bandet från början, men vad har varit höjdpunkterna för dig personligen så här långt?

– Det är klart att när allting är nytt, så är det speciellt. Därför betydde det mycket för mig när vi repade inför inspelningen av “min” första skiva Pariah´s Child. Det var spännande för jag visste att många skulle höra det jag gjorde. Men visst, jag hade spelat i band hela mitt liv tidigare också, men inte på den här nivån. Sedan kanske det inte var något höjdpunkt för de andra, men för mig var det väldigt minnesvärt.

Skriver inte om något annat än musiken

– Sedan undrar jag lite över en annan sak, och kanske är det för att jag inte bor i Finland. Men av någon anledning har jag fått intrycket att ni håller en ganska låg profil när ni inte står på scen?

– Jag vet inte det, men om någon från musikmedia intervjuar oss, så skriver de inte om något annat än musiken. Jag gillar att det är så, och det är inte bara en mediagrej. Vi vill verkligen ha det så. Det viktigaste för oss är att folk verkligen lyssnar när vi spelar live.

Normala liv på turné

– Musiken kommer först, helt enkelt?

– Ja, när vi turnerar tar vi chansen att se nya platser, äta god mat och åka ut på sightseeing. På det viset lever vi normala liv ute på turné. Så det är självklart så att vi gör saker tillsammans i bandet, men vanligtvis gillar vi att hålla oss så nära “hemma” på hotellet på speldagar.