DEAN LEWIS, Forum Black Box, Köpenhamn den 25 september 2022 – sympatisk sångare i popigt singer/songwriterland

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Han må vara gigantisk i hemlandet Australien och ett guldsäljande namn i USA, men för övrigt har framgångarna varit mer moderata och landat honom spridda singelplaceringar lite längre ner på hitlistorna. Fram till nu det vill säga. För nu är Dean Lewis superstar i vårt sydvästra grannland också. Danskarna bara ääääälskar honom, och inte minst ett framträdande det lokala X-Factor lär ha hjälp karriären där på traven.

Det är väl därför sångaren lyckats sälja ut två kvällar på Forum Black Box med en dags mellanrum, och ni kan lita på att det var knökfullt ända bak till skynket i kolossalformat som avdelar lokalen ifråga första kvällen igår.

Kvinnorna har burit fram honom

Som om inte detta vore nog har danska Live Nation nu i dagarna gått ut med ännu ett konsertdatum i vår, denna gång på inget mindre än flerdubbelt större Royal Arena. Så kan det gå med lite flyt. Samtidigt rådde det ingen tvekan om vilka det är som burit fram sångaren till denna position så här snabbt. Just precis, det är kvinnorna. i alla åldrar till från tjejer i tonåren till kvinnor i den sena medelåldern som fallit för honom.

Manlig närvaro försumlig

Fast om jag nu ska våga mig på en uppskattning, så handlade det i de allra allra flesta fall om tjejer/kvinnor/damer/jäntor i åldersspannet tjugo till trettio som löst biljett. Den som eventuellt var där hade förstått vad jag menar. Redan i andra numret Stay Awake var allsången imponerande samtidigt som den manliga närvaron rent allmänt tedde sig försumlig.

Sånger om hjärtesorg

Vilket förvånade mig en del. Visst, gullighetsfaktorn inbillar jag mig finns där för målgruppen, men musikaliskt kan det som Lewis saluför mest kategoriseras som tidlös och föga trendig pop i singer/songwriterland av en typ som vanligtvis inte tycks gå hem hos denna målgrupp. Ändå har han slagit. Eller det kanske är just tidlösheten som varit en avgörande faktor. Det och texterna. För sångaren skriver självbiografiska sånger om hjärtesorg, kraschade relationer, jobbig osäkerhet samt som omväxling någon enstaka gång, söt kärlekseufori.

Given gråta i drinken-sång

Sedan ska villigt erkännas att melodisinnet hos 34-åringen är långt ifrån oävet. Sådant som Looks Like Me, Hold of Me, 7 Minutes och genombrottslåten Waves utgjorde onekligen bevis för att så är fallet. Och då har jag ändå inte sagt något om jättehiten Be Alright, en given gråta i drinken-sång när partnern bestämt sig för att ge utlopp för dumparnerven.

Verket ifråga framfördes för övrigt av Lewis själv vid flygeln. Något jag tyckte han skulle gjort oftare än vad som var fallet. För i ärlighetens namn blev det något enahanda att se honom stå still mitt på scenen med sin akustiska gitarr utan större utlevelse. Vi befann oss trots allt i en arena, inte på en klubbspelning. Då hade det varit en annan sak. Ett annat intimare forum. Ni förstår säkert poängen.

Man vill se musikerna

Sedan är det svårt att riktigt fatta meningen med att trummisen och klaviaturspelaren som backade Lewis större delen av konserten bara framstod som skuggor i bakgrunden. Att låta musikerna spela andra- eller tredjefiolen är annars sådant man bara gör när dansare eller annat är en del av tillställningen. Eller om huvudpersonen heter Yngwie Malmsteen, förstås. Men i vanliga fall är det givet att man vill se dem, det är liksom en del av helhetsupplevelsen.

Sympatisk, men rösten knockar inte

En mindre missräkning? Absolut. Men okej, visst kan man ha överseende med en sådan sak. Särskilt som Lewis bjöd på sig själv i mellansnacket och rent allmänt gav intryck att vara så sympatisk och tacksam över att vi var där. Att sedan hans röst inte riktigt knockar mig är förstås en helt annan sak. Den ter sig helt enkelt inte överdrivet nyanserad eller varierad i längden. I alla fall inte i mina öron. Särskilt inte när han rör sig i de högre registerna. Men det verkar jag å andra sidan vara rätt ensam om att tycka, så vem är jag att kritisera.