DIANA ROSS : THANK YOU (Decca) – icke oävet från en diva som sjunger på sista versen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Thank You är alltså titeln på Diana Ross 25:e album, och kanske förebådar detta verk också hennes farväl till offentligheten. Vid 78 års ålder kan det trots allt vara dags att slutlgen lägga ner verksamheten för gott och segla mot solnedgången i sakta mak.

Det nya verket är för övrigt också det första med nytt material sedan 2006 års I Love You, så säga vad man vill, men fansen har fått vänta väldigt länge på ett livstecken. Således kommer också frågan om denna väntan varit värd sin vikt i (musik)guld. Tja, titelspåret och tillika öppningen Thank You doftar utan tvekan stabil Motownpop av välbekant märke. Sången ifråga framfördes för övrigt på Drottning Elizabeths jubileumskonsert så sent som den 4 juni i år, och det måste väl betyda något. Eller inte.

Ballader som får fansen att nicka igenkännande

Fast oavsett vilket får man väl säga att de som följt Ross soloutflykter genom åren kommer at känna igen sig på Thank You.

Närmare sina Motownrötter än i nämnda titelspår kommer hon förvisso inte. Däremot lär de som uppskattade vokalissans högprofilerade samarbeten med producenten Michael Masser på företrädelsevis 70-talet nicka igenkännande. Om jag säger Touch Me in the Morning, Theme from Mahogany och It´s My Turn, så förstår ni säkert vad som åsyftas. Masser var balladspecialisten med sinne för stora refränger och kaloririka, men ändå luftiga arrangemang, och lite av samma känsla får man vad gäller balladerna på Thank You. Som Count on Me, Time To Call och Beautiful Love, för att nu ta de mest uppenbara exemplen.

Minus Jackos bombast

Samtidigt svävar Michael Jacksons ande över världsförbättrarlyriken i The Answer’s Always Love, det vill säga välmenande, välbehövliga och uppenbart naiva ord i en galen cynisk värld där hålla handen-anslaget knappast funkar. Tänk Heal the World minus Jackos bombast i det musikaliska här.

Så som sagt, mycket på detta album utgör som förväntat välbekant Diana Ross-stoff. Det enda som överraskat en del är If the World Just Turned och Tomorrow, två goda upptemposaker och houseförsök, som borde kunna nå även de dansgolv som befolkas av dagens ”kids”. Extra plus här för det funky blåset i sistnämnda, för övrigt.

Sjunger på sista versen

Utöver denna låtduo får man väl även säga att sköna All is Well , en soulig skapelse med jazztouch står ut i positiv bemärkelse, och på tal om att att vara positiv. Thank You må inte vara det bästa Diana Ross fått till, det hade förmodligen krävts nya samarbeten med gamla professionella partners som Lionel Richie, Nile Rodgers, Valerie Simpson eller varför inte Darryl Hall för att nå sådana höjder.

Fast ändå, en långt ifrån oäven skapelse från en öppenhjärtig diva som bokstavligt talat troligen sjunger på sista versen är det här definitivt. Dessutom håller rösten fortfarande, så vad mer kan man egentligen begära.