Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Byung-gil Jung
Skådespelare: Joo Won, Kim Bo-Min, Sung- Jae Lee, Camilla Belle, Foster Burden
Land: Sydkorea
År: 2022
Genre: Action, Thriller
Längd: 132 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 1
Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en sydkoreansk film. 2017 gjorde Jung Byung-gil en film som heter The Villainess. Jag har inte recenserat den, men jag såg på IMDb att jag gett den användarbetyget 5 av 10. Jag minns dock ingenting alls av filmen. Det är helt blankt. Den ligger på Amazon Prime, så antagligen såg jag den där.
Jung Byung-gils nya film Carter såg bra ut på pappret. Eller, ja, inte på pappret, jag har inte sett något papper med den, men stillbilder och innehållsreferat gjorde mig nyfiken.
Bomb inopererad i munnen
Carter inleds med en varning. Filmen innehåller stroboskopeffekter vilka kan påverka ljuskänsliga tittare. Därefter får vi följa en buss full med beväpnade hårdingar, den kör fram till ett höghus, och hårdingarna störtar in i en lägenhet.
I en blodig säng i denna lägenhet ligger en man (Joo Won) med ett stort ärr i bakhuvudet. Han vaknar upp – och vet inte vem han är. En främmande kvinnlig röst i hans öra berättar att han heter Carter, att han fått minnet raderat och att han har en bomb inopererad i munnen. De beväpnade männen är där för att ta kål på Carter, men rösten i örat vägleder honom ut därifrån, den mystiska kvinnan verkar se och höra allt via övervakningskameror.
Blodet stänker hejvilt
Jaha, tänkte jag, något slags agent eller yrkesmördare som tappat minnet – det har vi sett åtskilliga gånger förr. Men det här blir kanske bra ändå?
På väg ut ut huset attackeras Carter av hundratals karlar endast iklädda tanga, och även av några nakna tjejer. Carter är beväpnad med en kniv och dödar allihop så att blodet stänker hejvilt. Jösses, tänkte jag, det här är ju totalt jävla vansinnigt!. Som ultravåldsfilm såg det lovande ut.
En enda lång – fejkad – actionscen
Nu har det gått ungefär en kvart eller så, och jag inser plötsligt att det här är en film som är gjord i en enda tagning. Rättare sagt: det är meningen att det ska se ut som en enda tagning, men det är förstås fejk.
Vad den här filmen också är, är en enda lång actionscen. Mer eller mindre. Och filmen varar två timmar och tolv minuter. Handlingen är rätt grumlig, men det är något om ett zombievirus, Nordkorea, och Carters fru eller dotter, eller vad det nu var.
Kameran snurrar runt, runt, runt
Kameran är aldrig stilla – inte en enda gång. Hela filmen är skjuten med steadicam och drönare. Jung Byung-gil har använt något slags vidvinkellins med lätt fisheye-effekt – genom hela filmen. Kameran snurrar runt, runt, runt skådespelarna och händelserna – hela tiden. Om kameran fokuserar på något, varar det inte längre än två-tre sekunder, sedan börjar kameran att snurra igen.
Carter kör bil, han kör motorcykel, han hamnar på ett flygplan, han trillar ut ur flygplanet, han åker på taket på ett tåg, bilar och helikoptrar kraschar, och hela tidens slår eller skjuter han på de som förföljer honom, eller de han jagar.
Som ett TV-spel man inte kan styra
Carter ser ut som ett TV-spel – ett first person shooter-spel. Bokstavligt talat. Den enda skillnaden är att man som tittare inte kan styra Carter, och att man bara emellanåt får se händelserna ur Carters synvinkel. Många som sett Carter klagar på att de blev åksjuka och mådde illa. Jag förstår dem. Jag vände själv bort blicken emellanåt för att vila ögonen, eller så gick jag in i köket en stund, eller på toaletten. Om det inte vore för att jag tänkte recensera filmen, hade jag stängt av efter tjugo minuter.
Kass personregi och dialog
En hel del av skådespelarna är västerlänningar, främst amerikaner. Mycket av dialogen är på engelska. Och dessa amerikanska skådespelare är skitdåliga! Eller så bara framstår de som skitdåliga, eftersom dialogen är kass, personregin likaså, och koreanerna bakom kameran hörde kanske inte att det inte låter bra.
Carter visade sig vara totalt jävla osebar.
