MAD APPLE BY CIRQUE DU SOLEIL, New York-New York Theater, New York-New York Casino , Las Vegas den 4 juli 2022 – edgy, rappt och coolare än något annat man skapat

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Simon Painter
Medverkande: Harrison Greenbaum, Chris Turner, Brad Williams, Danila Bim, Stephen Brine, Valentin Chetverkin, Sarah Knauer, TT Boys, Wayne Wilson med flera
Musiker: Xharlie Black, Isaac Tubb med flera

Cirque du Soleil slår till igen med en riktigt bra show. Men Mad Apple faller inte direkt in i det vanliga – men ändå förvisso breda – mönstret man är van vid. För det här är en edgy, smått oborstad, streetsmart, svordomsosande och sexig show av ett slag man vanligtvis inte ser när de kanadensiska nycirkusgiganterna står som avsändare. Tro mig, jag talar av erfarenhet, vid det här laget har jag avnjutit ett femtontal olika uppsättningar.

Sedan kunde förvisso numera nedlagda Zumanity konkurrera vad gäller det sexiga och sensuella, men så var också syftet med denna show att tänja på gränserna i allmänhet och sätta den mänskliga sexualiteten i centrum i synnerhet. Vilket fungerade alldeles utmärkt. Föreställningen gick på samma casino som Mad Apple, och spelades i hela sjutton år.

Har ”bara” gått loss på 100 miljoner

Således är denna alldeles färska show att betrakta som en i alla fall delvis likasinnad ersättare till Zumanity, om än långt ifrån lika påkostad, denna show har gubevars ”bara” gått loss på sisådär hundra miljoner svenska riksdaler vid skapandet. Men lika grovkornig som Mad Apple var föregångaren aldrig.

Konferencier med kaxig New York-attityd

Om jag säger att tre frispråkiga stand up-komiker utgör ryggraden i det hela förstår ni säkert poängen, och då har jag ändå inte nämnt något om kvällens värd, konferencieren. En tunn herre som jag uppfattade gick under namnet Mickey. Han hade enligt egen utsago tilldelats titeln general manager för hela tillställningen, och var i besittning av en kaxig New York-attityd som gjord för tillfället. Denne man både inledde och fick avrunda, och han gjorde det med lika dela kvickhet och råbarkad ton i formuleringarna.

Ett utmärkt exempel var introduktionerna av artisten i bartenderklädsel, som introducerades som värdelös på att blanda drinkar, men fantastisk på att jonglera. Och som killen jonglerade. Med käglor, bollar eller vad det nu kunde vara. Har faktiskt aldrig sett något liknande. Vare sig vad gäller fart eller svårighetsgrad.

Dvärgar bättre på doggiestyle

Men det är alltså komikerna som utgör det sammanhållande kittet i Mad Apple. Således ges också stort utrymme åt det frispråkiga godset. Brad Williams, känd för sina shower på Netflix, var först ut, och i egenskap av småväxt à la Snövits lekkamrater skämtade han hejdlöst om sin egen litenhet. Bland annat förklarade han varför dvärgar är bättre på doggiestyle än vanligt folk på ett fysiskt grafiskt sätt. När han inte hårdhäcklade publiken, det vill säga.

Balanserade kontroversiellt stoff

Häcklade publiken gjorde även komiker nummer två, Harrison Greenbaum, och det gjordes inte minst genom vädrande av fördomar på ett rakt sätt utan krusiduller, och eftersom mannen därtill är av judisk börd vågade han sig också på att med god framgång balansera kontroversiellt stoff i en humoristisk utläggning om sitt folks utmärkande drag. Fast mest imponerande var förstås ett trick med Jennifer Aniston i centrum. Och nej, Friends-stjärnan var inte själv närvarande.

En rappande sammanfattning av högsta klass

Det var däremot Chris Turner, en blek och nördig britt som överraskande nog ägnade sig åt freestyle-rap. Han monolog tedde sig inledningsvis en aning avvaktande för att inte säga seg, men det visade sig bara vara en fint. ”Vad vill ni jag ska rappa om”, frågade han till slut, varpå publiken försedde honom med idel förslag, som inte hängde samman det minsta. En kort stund senare var Turner tillbaka, och gjorde en lysande rappande sammanfattning av högsta fyndiga klass. Stort jubel, från hela lokalen följde. Det är väl sådant som kallas lysande.

Hejdlöst rolig skuggteater

Och lysande var även Mickeys nummer sisådär halvvägs in i showen. Har ni någonsin funderat på att bli serverade ”världens bästa musikal någonsin”, Lejonkungen som skuggteater i personligt tolkad kortversion? Till tonerna av Elton Johns Circle of Life, som sig bör. Förmodligen inte, men det var precis vad som serverades här. Väldigt fingerfärdigt, men framförallt hejdlöst roligt var detta inslag som hade sina förväntade barnförbjudna inslag.

Hoppiga apkonster på dödshjulet

Barnförbjudna var å andra sidan knappast själva cirkusupptågen. Som det fartfyllda basketboll-numret med diverse tillhörande trampolinakrobatik. Eller akten där världens bästa ”handakrobat” Valentin Chetverkins vippar på en kopia av Chryslerskrapan. Eller hårhängande luftakrobaten Danila Bims vackra spinnande runt scenrummet. Eller för den delen de hoppiga apkonsterna på det så kallade dödshjulet högt upp mot takregionerna till synes utan säkerhetslina. Så nej, barnförbjudna var inte dessa inslag. Däremot var de ruskigt imponerande, och rent av hissnande i de flesta fall.

Svängig hyllning till New Yorks diskokultur

Också vankades det musik. Mest hela tiden. Framförd av ett gäng röststarka vokalister och välspelande musiker. Som på ett fint sätt fångade New Yorks själ. Gruppen gick under namnet Bad Apple, och allt hölls samman av sångaren och tillställningens musical director Xharlie Black med ackuratess och självklar själfullhet.

Att Billy Joels fina New York State of Mind fanns med i mixen kändes bara logiskt, och när sedan slutnumret, en svängig hyllning till Studio 54:s och New Yorks diskokultur drogs igång vädjade hela ensemblen oss att hänga på i partajet till tonerna av sådant som Last Dance och Boogie Wonderland.

Utanför de välbekanta ramarna med den äran

Vi talar färgsprakande klimax värt namnet, här, och hade nu bara den något tröga publiken hängt på ordentligt med lite mer engagemang här hade euforin man kände vid tillfället kunnat vara än starkare. Men oavsett vilket; Mad Apple är hur som helst en förbaskat stark och underhållande show. Cirque du Soleil har denna gått utanför sina välbekanta mest storslagna ramar med den äran, och på kuppen fått till något som är rappare och coolare än något annat man någonsin skapat.