Klicka på bilden, för att se hela bilden
För några kvällar sedan såg jag Lukas Dhonts film Girl med Victor Polster i rollen som Lara. Lara är en 15-årig kille som lyckades bli antagen som elev på ett fysiskt mycket krävande balettkonservatorium, samtidigt som han/hon håller på att genomgå en transformation från kille till kvinna. Girl är en fascinerande film inte bara på grund av storyn utan även tack vare sättet den berättas på. Dess uppbyggnad påminner om Philip Glass soundtrack till Godfrey Reggios oförglömliga film Koyaanisqats. Minimalistisk, repetitiv, utvecklingen i den sker nästan omärkligt, och då och då överraskar den oss med en handlingsexplosion som håller på att välta oss från den trygga biografstolen. Så är filmen Girl Lara är i tunnelbanan, Lara övar balett, Laras fötter blöder, Lara tejpar sin snopp så att den blir mindre synlig, Lara och hennes far pratar eller bråkar med varandra och allt upprepas och upprepas. Och ändå blir resultatet hur bra som helst.
Jag tänkte på Äwa, mer än två gånger under tiden som jag tittade på Girl. Äwa, liksom jag, lämnade Slovakien och blev svensk. För fyra år sedan åt vi nygrillad grillkorv tillsammans i en naturskön omgivning i Småland och då berättade hon om sin dotter, som genomgick hela den långa transformationen från kvinna till man och efter tre år gick han igenom en ny omvandling, för att återigen bli hon. Äwa mådde inte alltför bra av dotterns letande efter sin identitet.
I dag satt jag i min trädgård och firade Nationaldagen tillsammans med Annie Lööf, min rostpälsade, vad visade sig vara en hankatt, när Vlado helt oväntat kom på besök. Vi har inte setts på fyra år, och eftersom han är slovak, hade han en present med sig. För att markera att jag numera är totalt acklimatiserad och lika svensk som min Annie Lööf, lämnade jag mitt besök att leka med kattfan i trädgården, medan jag i köket drack nybryggt kaffe och åt rikligt med riktigt smaskiga smörgåsar.
Vlados fininslagna present visade sig vara en slovakisk bok med titeln ONA elebo ON (HON eller HAN) av Pavol Gáborík. Den handlar om Marie, en slovakisk kvinna som emigrerat till Storbritannien. Hennes dotter Jana önskar sig inget annat än att bli en man, och när hon blir det, då önskar han sig att återigen bli kvinna, och faktiskt även blir det. För mig är det klart att författaren, som härstammar från samma slovakiska småstad som Äwa, beskriver Äwa och hennes dotter, fast han flyttade handlingen från Sverige till Storbritannien. Det sistnämnda tror jag var en miss, men det är också möjligt att Storbritannien och Sverige ställer sig identiskt lika till könsbyten.
I Sverige har vi några kända artister och skådespelare som bytte kön, och även vår nuvarande skolminister har samma erfarenhet.
Dramatikern och regissören Marcus Lindeen skrev pjäsen Ångrarna som spelades på Stockholms stadsteater. År 2010 gjorde han en både i Sverige och internationellt prisad dokumentärfilm på samma material. Den handlar om killarna Orlando Fagin och Mikael Johansson som båda bytte kön och blev kvinnor, men båda ångrade sig efter flera år. Orlando Fagin, jag är övertygad om att det är ett antaget namn, sade i en intervju ”Jag har bytt kön två gånger, men man kan inte säga att jag har gått tillbaka till den jag var. Jag har gått vidare.”
Det ovannämnda påminner jag om för att jag tror att Gáboríks bok ONA elebo ON, skulle kunna hitta sin läsekrets även här, översatt till svenska naturligtvis.
Bokens omslag av Juraj Kačjak är på inget vis originellt, dock definitivt välgenomtänkt. Det berättar det mesta om bokens innehåll i en enda bild.
PS. Senare på kvällen ringde Vlado och tackade för en trevlig samvaro. Han beklagade sig dock över allergiska utslag han fick från Annie Lööf.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
