Klicka på bilden, för att se hela bilden
Alice Cooper har vid det här laget varit en liveartist i 48 år, och det är då ett som är säkert att man aldrig gått hem besviken från en konsert med denne (hårdrocks)mästare.
Inspirerat otaliga andra musiker har han som bekant också, däribland Marilyn Manson och Rob Zombie. Sistnämnde gjorde han för övrigt också en gemensam europeisk headlinerturné med i slutet på förra decenniet. En turné som nådde Köpenhamnska Valbyhallen till slut, för övrigt.
Ytterst proffsiga musiker
Att Cooper influerat andra är kanske inte så konstigt. Han var en av de första som blandade stor show med teater och musik, och det är ett recept som håller än idag. Något man åter fick bekräftelse på igår.
Som vanligt backades veteranen i vanlig ordning av ett gäng ytterst proffsiga musiker, däribland gamle trotjänaren Ryan Roxie och blonda yrvädret Nita Strauss, två guraspelare som ständigt ser till att lyfta klassen på helheten. Men så har Cooper också alltid insett vikten av att värva de bästa till sitt band. På listan finns bland annat folk som Kane Roberts, Bon Jovis nuvarande basist Hugh McDonald och ett annat kvinnligt gitarrfenomen, Orianthi.
Mycket riktigt bidrog även denna upplaga av bandet också i nästan lika stor utsträckning som huvudpersonen själv till den goda upplevelsen. Det här är föga förvånande ett band som står i fronten. Det är en del av Cooper, och står aldrig bara i bakgrunden.
Bara tacka och ta emot för halshuggning
På samma sätt har han också alltid levererat scenskräck av ett annat slag än det man i första hand tänker på, där på scen. Således bjöds det precis som alltid annars på idel upplevelser relaterade till skräckvärlden. Annars hade något varit fel, och alla som löst biljett blivit besvikna. Alltså var det bara att tacka och ta emot när Alice blir halshuggen. Men inte förrän han först tagit sin egen dotter utklädd till sjukskötersk av daga. Förstås.
Självklar avslutning
Själva musiken då? Ja, det var väl precis lika givet som alltid att nummer som Hey Stoopid, He’s Back (The Man Behind the Mask), Poison och Billion Dollar Babies skulle finnas med på låtlistan. Lika självklart var det att klassikern och signatursången från 1972, School’s Out – som denna kväll gjordes tillsammans med support-akten Michael Monroe – skulle få avsluta tillställningen. Så är liksom alltid fallet.
En showig bonus
Därmed var ännu en skräckfest värd namnet till ända. Mot slutet skickades såväl stora ballonger som såpbubblor och konfetti ut över publiken. Inte alls skrämmande förvisso, men likväl en showig bonus får man väl ändå säga.
Foto: Henrik Hildebrandt
