Klicka på bilden, för att se hela bilden
Som vanligt, vaknade jag även i dag till min klockradio klockan 06.25.
Hörde jag rätt?
Hörde jag mitt namn?
Och inte nog med det, hörde jag min egen röst i radion?
Det var som att glo i röstspegeln.
På vardagar brukar jag vakna klockan 06.25 till ett P1-program som heter Tankar för dagen, och som enligt programförklaringen ”ger en stunds eftertanke i nyhetsflödet”. Det är en hel del röster som jag känner igen som strömmar ut ur radiokällan och bjuder mig till en ny arbetsdag. Det är Emil Jensen, Stina Ekblad, Uje Brandelius, Bob Hansson, Ulf Danielsson, Navid Modiri, Stig Fredrikson, Patricia Tudor-Sandahl, Inga-Lina Lindqvist, Caroline af Ugglas, Alice Bah Kuhnke, Ann Heberlein, Ewa Fröling, Björn Natthiko Lindeblad, KG Hammar, Mark Levengood…
I dag, tisdagen den 7 juni 2022, var det alltså jag som pratade. Här är länken (eller klicka på spelaren längst ner i denna text), du får själv lyssna på mina tankar precis när du än vill, om du inte har något bättre för dig. (Repris kl 21.45)
Och här får du läsa vad jag tänkte för dagen. Jag kallar tankarna Den som är slagen till slant, blir aldrig en daler (Jag heter Vladimir Oravsky)
Jag heter Vladimir Oravsky. Det är mitt namn de senaste 75 åren, alltså sedan min födelse. Jag hade aldrig problem med det. Åtminstone inte i Tjeckoslovakien, där jag var född.
När Warszawapaktens militärstyrkor ockuperade Tjeckoslovakien 1968 för att rädda det från glidningen över till den människofientliga sidan av järnridån, flydde jag till Sverige. Jag studerade och studerade och efter att jag tenterat av så många universitetskurser att min studierådgivare började bäva att jag blir oanställningsbar, begynte jag söka arbete. Jag sökte hundratals jobb men kom aldrig ens till anställningsintervjun. Då fick jag rådet att byta mitt namn till något svenskt, något som en del invandrare gjorde av förståeliga skäl. Men att byta namn gav ingen garanti, då jag hade ett personnummer som omedelbart avslöjade mig som en otillhörande, främmande bakterie i den svensknationella renhetsfloran.
Så småningom började andra vindar blåsa. Plötsligt blev ett utländskt namn en tillgång. Alla ville ha åtminstone en invandrare på sin anställningslista. Det gav status, det visade att arbetsgivaren var tolerant, internationell, öppen för nya idéer. Inte minst inom kulturens värld. Även jag blev eftertraktad och blev den förste ickesvenskfödde kulturchefen i Sverige.
Den 21 februari 2022 erkände Ryssland de ukrainska utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk, något som blev en uvertyr till en fullskalig invasion av Ukraina den 24 februari.
Hjärnan bakom denna blodiga invasion är Rysslands president, en jurist med specialisering i internationell rätt, en man med samma förnamn som mitt. Hans namn är Vladimir Putin. Att jag inte bytte mitt namn för 40 år sedan.
Jag får nämligen mejl och telefonsamtal som låtit mig veta att Vladimir är allt annat än ett comme il faut-namn. Mina skriverier som fram tills nyss var både eftertraktade och välbetalda, returneras till mig, åberopande min associationsskuld.
Det är ödets ironi, eftersom min mor föddes i Zakarpatska oblast i Ukraina och hennes modersmål var ukrainska.
Och hon och min far lät mig inte döpas till Vladimir som en tribut till Putin, han var faktiskt inte ens påtänkt när jag föddes, det var inte heller Vladimir Lenin som stod som föredöme för mina föräldrar, utan det var isapostolos Vladimir I av Kiev, som liksom jag var flykting i Sverige, fast han under en period kring tusentalet.
Putin jobbade i 16 år för den civila delen av underrättelsetjänsten i Sovjetunionen kallad KGB, Kommittén för statssäkerhet. I folkmun kallad ”hemliga polisen”.
Den kallades så, trots att den verkligen inte var hemlig. Dess styrka och den fruktan den spred hade sitt fundament i just det, att alla visste att den fanns.
Jag minns de hemliga männen som i sina ankellånga skinnrockar kom till vår tvårummare i Bratislava och möblerade om den i jakt på flygblad, som ”imperialisternas” flyg råkat släppa över vårt bostadsområde. Skinnrockarna slängde ut hundratals böcker från våra bokhyllor och ruskade om var och en i tron att allt som stod mellan raderna skulle skakas fram. Enstaka sidor fastnade i deras kunskapsgiriga händer och de kastade upp bladen i luften och lät dem singla ner som stora snöflingor, en varsam demonstration av att det kalla kriget inte kände till några andra årstider än vinter. Var det en traumatisk upplevelse? Jag minns den i alla fall fortfarande.
År 1983 var jag med en internationell teatergrupp på en teaterfestival i Köpenhamn. Även en tjeckisk teatergrupp var där samtidigt, och en slovakisk filmkameraman och regissör gjorde en dokumentärfilm om den. Han sökte upp mig och en kväll vigde vi åt tjeckiska, slovakiska och danska förfriskningar. Under påverkan av dessa bekände han, att för att få detta utländska uppdrag, var han tvungen att lova att hämta färska informationer om mig till den tjeckoslovakiska underrättelseorganisationen. Jag svarade att jag inte ens hade en aning om att de hade någon ofärsk och föråldrad information om mig.
Det kommer många ukrainare till Sverige just nu, för att undvika bombningar i sitt land. Min förhoppning är att deras namn, oavsett om det är Vladimir, Jaroslav, Mohammed eller Dmitri, inte kommer vara en belastning för dem. Och att de kan leva fritt här, utan att behöva se sig om och rädslas att rysk underrättelseorganisation samlar information om dem.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
