QUENTIN TARANTINO : DET VAR EN GÅNG I HOLLYWOOD – en förvånansvärt konfliktfri och actionfri bokversion av filmen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Once Upon a Time in Hollywood
Förlag: Bokfabriken
Översättning: Patrik Hammarsten
Genre: Skönlitteratur i översättning
Antal sidor: 333
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-04-11

Först kom filmen, sedan kom boken. Quentin Tarantino har tillfälligt växlat spår från “auteur” till “author” och smockpackat denna tjocka volym med verkligt och påhittat filmskvaller, en roman i romanen om TV-serien Lancer och “deleted and extended scenes”.

Look-alike bromance och Alien-hyllning

Alien-fans minns säkert att man fick leta reda på boken för att få tag på “deleted and extended scenes” och “director’s cut”. Så kan man också se denna bok – som en “director’s cut” av filmen med ett nytt slut, en helt annan tonvikt på vad som är viktigt och massor av nytt bakgrundsmaterial.

Filmen lade tonvikten på look-alike bromancen mellan Leonardo DiCaprio och Brad Pitt – förlåt, Rick Dalton och stuntmannen Cliff Booth ska det vara. (Fast de flesta tänker så klart ändå på filmen som Leos och Brads love story). Slutscenen handlade bland annat om att göra slut – att en av dessa två “cowboys” anpassade sig och gick vidare, medan den andre skadad rullade ut ur filmen och framgångsvågen och blev kvar i det förflutna.

Chockerande och provocerande slut

Slutscenen med en slapstickartad “final battle” mot tre hippies, och med en eldkastare i en av huvudrollerna, kommer här redan halvvägs ner på sidan 96. Halvvägs in på sidan 97 är allt över. Och … därefter är det bara att fortsätta tills sidan 333. Man har alltså över två tredjedelar av romanen kvar efter slutet.

Ja, boken utlovas vara provocerande och chockerande, men få anade väl en liknande chockerande provokation. En summariskt avhandlad slutscen i första tredjedelen av boken (som är raka motsatsen till en extended scene) medan författaren lägger hela sex sidor på att filosofera kring filmen Jag är nyfiken gul med Lena Nyman. Vilket är jättekul för svenska filmare och filmvetare (och alla som håller den svenska kulturfanan högt över huvud taget), men säkert oproportionerligt och förvirrande för alla amerikanska läsare som aldrig hört talas om vare sig Vilgot Sjöman eller Lena Nyman.

Tankar kring en bara en enda scen i Roman Polanskis Rosemarys baby är längre än eldkastarslutscenen.

Chock.

Det är som om Tarantino backtrackar och ångrar sitt våldsamma fan-fjäskiga slut, när han hellre hade velat ha ett lugnare (och finkulturellare) slut med snubbar som bara sitter och snackar filmnostalgi.

En roman i romanen som förklarar westernklichéer

Romanen i romanen, om Lancer kan vara tålamodsprövande för alla som inte är insatta i, eller ens intresserade av, westerngenren. Hela familjen Lancers släktförhållanden reds ut – och sedan analyseras det hur denna westernserie skiljer sig från andra TV-serier vid den här tiden, till exempel Bröderna Cartwright.

Rick har fått en skurkroll i TV-serien Lancer och han blir motvilligt vän med Trudi Fraser, som vill kallas för Mirabella Lancer (hennes rollnamn) eftersom hon vill “stay in character on set”. (Det är oklart om verklighetens tioåriga Eve Plumb var lika kategorisk som den fiktiva åttaåriga och mycket lillgamla Trudi Fraser).

Hippt generationsskifte pågår

Det görs klart att det finns ett generationsskifte som pågår, som går från att leka “cowboys och indianer” till en yngre generation av hippa och medvetna “method actors” som har skådespeleri som sitt kall. Trudi är framtiden. I framtiden blir förresten Trudi Fraser bland annat Oscarsnominerad för roll i en Quentin Tarantino film som i vår verklighet aldrig blev gjord … (ja, vi vet redan att Once Upon A Time … utspelar sig i en sagosfär, i en alternativ verklighet, där Sharon Tate får den långa och digra filmkarriär hon förtjänar, medan Cliff och Rick ger Manson-anhängarna rikligt med eldfängt pisk).

Quentin Tarantinos far gör cameo som barpianist

Verkliga och fiktiva kändisar blandas hela tiden. Tarantinos egen far gör en cameo som barpianist och han ber om western-kändisarnas autografer till sin son (alltså lille Quentin) när Lancer-gänget är på barhäng tillsammans. Verkliga och påhittade stjärnor mixar, super och berättar minnen. Det är sentimentalt, nostalgiskt och nästan lite för gulligt … (hur många fans hade väntat sig att Tarantino nostalgiskt skulle köra en tårdrypande tribute till gamle farsan i slutet av boken, istället för att ha en actionscen?)

Allvetande berättarröst ser tillbaka från vår nutid

Många gånger lyser berättarrösten igenom. Ibland som allvetande författarröst och ibland omisskännligen som Tarantinos egen röst, som recenserar och har åsikter om gamla filmer, TV-serier och andra popkulturella fenomen. Som när Cliff Booth filosoferar om att Akira Kurosawa var bättre i början av sin karriär innan han blev finkulturell och tråkig, och när Sharon Tate tänker att hon gillar äkta amerikansk bubbelgumpop, som hennes äkta hälft Roman Polanski föraktar, och att The Monkees är bättre än The Beatles.

Man märker också att berättaren sitter i vår tid och berättar – vilket är lite synd, eftersom det var kul att i filmen befinna sig i 1969 som “nutid”, man var mitt i smeten, och filmen satt inte och blickade tillbaka med facit i hand. Förnumstiga nutida röster kan lätt lägga sig som en våt filt över spänningen – eller så brer de på med för mycket kletig nostalgia.

Skulle Mike Tyson ha tränat Bill Cosby i boxning?

Om Bruce Lee berättas det att han tränade Tate och Polanski i karate. Lee var en tränare som fokuserade på filmkändisar, och Lee försökte hela tiden sälja in sina manusidéer till Polanski – som inte nappade. Att se Polanski göra asiatisk kampsportsfilm, det hade varit något.

Tarantinorösten påpekar att förfarandet är ungefär lika underligt som om Mike Tyson idag skulle träna in Bill Cosby i boxning … (Tyson — var det inte han som var med i Baksmällan? Då gjorde Bruce Lee minsann mycket bättre filmer!)

Snabb googling för alla som inte vet vem Bill Cosby är (han har inte samma status som Bruce Lee): Någon som är känd för en gullig bortglömd sitcom, och han kan knappast liknas vid regissören som gjorde Rosemarys Baby och Repulsion. (Det enda de båda männen har gemensamt är mediernas uppmärksamhet kring deras respektive våldtäktsanklagelser).

Det mysiga ljudet av en 35 millimeters projektor

En klar Tarantinoröst kommer också fram när Sharon Tate ska gå på bio och se sig själv i en Dean Martin-komedi. En skådespelerska borde så klart vara koncentrerad på hur hon ser ut på duken och hur publiken reagerar på hennes komiska rolltolkning … Skrattar folk? Kan man vara både blond och långbent och snygg och dessutom satans rolig och spela slapstick och ramla omkull och tappa saker hela tiden? (Svaret i Tates fall är: ja – onekligen!) Men enligt berättarrösten njuter hon av ljudet från 35 millimeters filmprojektorn. Hm.

Det där låter som ett yttrande från en filmnörd eller någon som jobbat med filmprojektorer (som undertecknad) och visst, det är ett underbart ljud … och Tarantino har räddat gamla biografer som visar 35 millimeters film vilket är en modern kulturgärning … men 1969 var detta ett normalt ljud. Inget som Tate borde ha funderat över, på ett nostalgiskt sätt. Det man har och det man är van vid tar man för givet.

För mycket extramaterial, åsikter och POW-minnen

Ibland är det in en bra idé att inte gå in på för mycket extramaterial. En stor del av publiken gillade Brad Pitts stuntman Cliff Booth när boken avslöjar att han begår mord på mord som han kommer undan med (bland annat på sin fru och på hunden Brandys ägare) och att han har en misslyckad karriär som hallick bakom sig som ersätts med en karriär i hundslagsmål (med Cliff som ett slags kamphundshallick) kommer en hel del sympati att falna.

Sharon Tates hund Doctor Saperstein dör i boken, och det görs en komisk scen av detta, där Polanski förklarar att amerikaner älskar sina hundar mer än sina barn … Jo, Tarantino har tappat hundvännerna längs vägen. Amerikaner blir förmodligen ännu mer upprörda över hundmord än över hustrumord. Och som “försonande drag” nämns att Cliff minsann har dödat massor av japaner. Om man tycker att japaner är minst lika gulliga som hundar … Det är inte ett försonande drag.

Det finns också en massa material med från Cliffs tid som POW under andra världskriget – baserat på verkliga händelser (trots att Cliff- karaktären är påhittad) – men ändå är detta förödande tråkigt i en filmbok. Kanske för att karaktären är så tråkig.

Ju mer man hör om Cliff ju mer ointressant blir han. Och herregud, vad han håller föredrag om alla sina kulturspaningar och olika åsikter, sida upp och sida ner. Brad Pitt körde snarare “strong and silent” stuket. Silent är alltid bra. Kan ibland vara guld värt – Oscarsguld.

Förvånansvärt konfliktfri sista tredjedel

Vad är de största skillnaderna mellan filmen och boken? Slutet kommer efter en tredjedel av boken. Mansonfamiljen försvinner någonstans efter halva boken. Sista tredjedelen är de inte med alls. Det innebär att det inte finns någon antagonist i boken. Rick och Cliff grälar aldrig, så där finns inte heller någon antagonism. Boken är förvånansvärt konfliktfri (och actionfri).

Det är mest en massa snubbar som hänger på barer (eller andra ställen) och pratar film eller tänker saker om film … Detta gör den negativa skildringen av Bruce Lee extra märklig – för alla andra “filmhjältar” skildras ju så onyanserat andaktsfullt, alla är hjältar inom sitt fack. Från Steve McQueen till Lancer-gubben.

Rick får utökad filmografi – med en talande utter

Inledningen av resan är återigen är resumé av Ricks filmografi, när Rick träffar en pratglad agent som vill sälja in honom till italienska spagettiwesterns, men utan att vi får se roliga filmklipp längs vägen (vilket lättade upp i filmen) och här finns även tillägget att Rick gjort en barnfilm där han spelar mot en talande utter. Quentin Tarantino lär ha två nya böcker på gång: dels sin egen självbiografi, dels Ricks filmografi. Rick kommer alltså att få en ännu längre filmografi i framtiden … Där han ställer upp i Rädda Willy? Vem vet, ingen genre är tydligen främmande för Rick.

En ny relation har blivit viktigast

I boken har tonvikten skiftats från relationen mellan Rick och Cliff, till relationen mellan Rick och Trudi. Det är hon som får honom att åter uppskatta att arbeta som skådespelare och att inse att han har världens bästa jobb … och i flash forwards får vi veta att vänskapen bestått och att Rick hejat på Trudi alla tre gångerna som hon blivit Oscarsnominerad för bästa skådespelerska.

Slutscenerna är alltså diskussioner om film och skådespeleri och om det ljuva livet i filmvärlden – snarare än stuntfajtande, eldkastande och ond bråd död.

Det är en skiftning som passar en roman som i långa passager är en fördjupad hyllning till filmvärlden i stort och till Hollywood 1969 i synnerhet, då film fortfarande avnjöts analogt och på biografer till det ljuva surrandet av 35 millimeters projektorer…