WHITESNAKE, KB Hallen, Köpenhamn den 29 maj 2022 – en knockade tsunami av hits och en avskedskväll väl värd att minnas

Klicka på bilden, för att se hela bilden

David Coverdale har förvisso deklarerat att Whitesnakes liv som liveattraktion är över tidigare. Utan att göra allvar av hotet, dock. Men kanske blir nedläggningen verklighet den här gången. För jag förutsätter faktiskt att tanken med att ge den nu pågående turnén titeln The Farewell Tour 2022 inte bara handlat om att trissa upp intresset.

Sångaren fyller trots allt 70 i september, så på pappret ter det sig trots allt både passande och lägligt att gå ut “with a bang” med klass och stil efter en sisådär 55 år lång karriär.

En sådan som äger scenen

Personligen hoppades jag verkligen på att så skulle bli fallet, och det finns ingen anledning att vara besviken så här efteråt. För visst blev det här en kväll väl värd att minnas för alla som någonsin varit en fan av den här combon.

Inte minst framstod Coverdale själv precis som sig bör som den borne frontmannen. En sådan som äger scenen och på vilken idel diversifierade adjektiv kan appliceras från macho, lätt grabbig och varför inte djurisk, till artig, ödmjuk, generös och, förstås, humoristisk.

Starkare och vitalare än på länge

Ja, också var det förstås det här med rösten. Den bluesdoftande pipan lät faktiskt starkare och vitalare än på länge. Eller åtminstone sedan slutet på 00-talet innan sångaren fick svårartade stämbandsproblem. Ni som till exempel upplevde bandet på 2011 års upplaga av Sweden Rock vet vad som avses. Ändlösa solon fick ersätta sångerna eftersom Coverdales röst inte orkade med. Pallade inte ens se konserten färdigt då, om nu sanningen ska fram.

Lyckades kvida fram orden

En avsevärd uppryckning kunde dock märkas redan förra gången jag upplevde bandet live på Store Vega i Köpenhamn 2016, och nu slöts cirkeln alltså i positiv mening i den återuppbyggda KB Hallen. Coverdale lyckades till och med kvida fram orden när så krävdes i Still of the Night. Vilket bara det var en prestation.

Sju pärlor på raken

Det var dock inte den enda prestationen att applådera. Överhuvudtaget får jag nog säga att bandet som helhet övertygade i en utsträckning jag inte förväntat mig. Särskilt den första dryga halvtimmen fungerade som rena knockouten. Då avverkades sju pärlor på raken i ett högt tempo där knappt minsta paus tog från det ena numret till det andra.

Vi talar sådana klassiker som dramatiska Love Ain’t No Stranger, Sexigt bluesiga Slow an’ Easy, melankoliska Ain´t No Love in the Heart of the City och Fool for Your Lovin’, en av de sånger som verkligen personifierar Whitesnakes mest hitorienterade katalog.

Riktigt snyggt och vitalt

Tala om tsunami av klassiker, är min första tanke så här efteråt när allt är över, och det lät riktigt snyggt och vitalt. Coverdale visade sig från sin bästa sida i den knökfulla arenan samtidigt som han bars fram av sina bandkamrater, långlivade trummisen Tommy Aldrige och de båda gitarristerna, den härligt flashige Joel Hoekstra. och hans mera subtile kollega Reb Beach.

Och låt oss för all del inte heller glömma klaviaturvirtuoserna Dino Jelusick och Michele Luppi, som snyggt backade upp Coverdales vokala övningar där i bakgrunden. Allt för fylligheten i ljudbilden, och då kan det vara värt att notera att det både är det ena och det andra som åsyftas här.

Bortslösad basist

Alla ska med, brukade det ju heta i sossarnas valpropaganda, och så är verkligen fallet vad gäller chefen Coverdales band. För alla hade verkligen aktiv del i helheten. Alla utom nyförvärvet Tanya O’Callaghan det vill säga. Basisten var nästan sorgligt bortslösad där i KB Hallen. Hon stod mest gömd längs bak på scenen, och fick inte möjlighet att glänsa med minsta lilla egenutflykt trots att alla andra fick utrymme att briljera med berömvärt korta och varierade soloinsatser.

Coverdales förmåga att plocka talanger

Men ändå, en för alla och alla för David Coverdale har alltid ändå på det hela taget varit ett outtalat motto när Whitesnake kommer på tal, och däri ligger nog också en del av hemligheten med bandets långa livslängd; nämligen Coverdales förmåga att plocka talanger som både kan vara de pusselbitar som krävs för att leva upp till den bild som finns i hans huvud på samma gång som de kan addera sin personlighet för att upprätthålla fräschören i helheten.

Lär sluta med flaggan i topp

Detta gäller inte minst den laguppställning som nu gäller, så om frontmannen nu slutligen väljer att lägga ner verksamheten efter höstens USA-turné lär han göra det med flaggan i god topp och värdigheten i behåll. Det är jag rätt övertygad om.

Foto: Henrik Hildebrandt