DIONNE WARWICK, Amager Bio, Köpenhamn den 27 maj 2022 – en levande legend visade att hon långt ifrån är uträknad

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sångerna signerade Burt Bacharach och Hal David gjorde henne till stjärna redan i början på 60-talet. Därefter har hon egentligen aldrig sett tillbaka. Hundra miljoner sålda skivor på världsplanet och idel priser, däribland fem amerikanska Grammys finns noterade i hennes CV. Dionne Warwick är helt enkelt en levande legend som för evigt skrivit in sig i musikhistorien, och nu vid 81 års ålder befinner hon sig på sin sista(?) Europaturné.

Det är i alla fall vad sångerskan själv påstått på sistone. Hon vill slippa resandet och sova i sin egen säng. Dessutom har hon ett långrandigt krånglande ben efter en olycka i duschen som ställer till det. Detta trista debakel gör att hon numera genomför sina konserter sittandes på en pall intill kapellmästarens flygel.

Ett kasst ben

Fast deppar för det verkar Warwick inte göra. I alla fall inte på scen. Det var nämligen en av allt att döma både glad och tillfreds sångerska där på scen som längtade efter sin publik igen efter två års ofrivillig paus från att uppträda live.

Samtidigt gick underhållningsvärdet förstås inte att ta fel på. Ett kasst ben kan inte hålla någon som Warwick nere. Inte åldrande heller, för den delen. Visserligen har rösten fullt förståeligt tappat en del sedan sist jag såg henne i Malmö Konserthus för hissnande 22 år sedan, men i gengäld kändes gårdagens tillställning avsevärt mer inspirerad och känslopräglad än då det begav sig.

Hälften av numren signerade Burt Bacharach och Hal David

Mer avskalad rent musikaliskt var den också. Backad av endast fyra musiker under ledning av lyhörde kapellmästaren vid flygeln, Todd Hunter, serverade vokalissan en musikmeny som smakade opluggat med croonerfeeling med adderat soulstänk och tidlös pop i mixen.

Repertoaren då? Tja, överlag bestod den precis som förväntat till lejonparten av idel välbekanta örhängen. Om jag nämner att hälften av aftonens sexton nummer bestod av Bacharach/David-kompositioner, så är det säkert inte svårt att räkna ut att resten av urvalet skulle följa samma självklara hitorienterade linje.

Bjöd in till sin värld

Fast lite överraskande var det allt att sångerskan öppnade med Welcome to My World, denna smekande evergreen som en rad manliga legender, däribland Dean Martin och Elvis Presley, också spelat in. Men varför inte, blev min nästa tanke. Varför inte låta Warwick också bjuda in oss till sin värld.

En värld av Burt Bacharach och Hal David, som sagt. För därefter följde raskt såväl Walk on By och Anyone Who Had a Heart som Alfie och en skön latinojazzig Say a Little Prayer under konsertens första trettio minuter.

”Grät hela vägen till banken”

Värt att notera här är att Bacharach/David-katalogen passade utmärkt för den varsamt läckra crooner-behandling Warwick gav dem i fredags. Den må passera under etiketten pop, men dessa sånger är i hög utsträckning lika mycket sådant nyss nämnde Dean Martin, Frank Sinatra och dagens Michael Bublé sjunger.

Rysansvärd fingertoppskänsla

Smooth latino vankades det minsann också i Aquarela do Brasil, och om nu någon utöver Warwick själv briljerade, så var det slagverkaren Ricardo Brazzi. Tala om rysansvärd fingertoppskänsla bland instrumenten. Stort jubel blev det efteråt när sista tonen klingat bort naturligtvis, och än mer högljutt blev det när sångerskan avverkade BeeGees-signerade Heartbreaker.

Allsången flödade mot slutet, dessutom. Ett givet paradnummer, får man väl säga. Även om Warwick vid något tillfälle sagt att hon aldrig varit särskilt förtjust i sången, men att hon “grät hela vägen till banken” när den slog så stort som den gjorde.

Världens usla tillstånd

Allt var dock inte sång denna kväll. Warwick pratade en hel del också, och aldrig var hon så engagerad som när showen närmade sig sitt klimax. I en kortare monolog berörde sångaren världens usla tillstånd utan att nämna några namn eller platser.

Därmed var de avslutande låtvalen också huggna i sten. Först ut var spröda balladen If I Want to i en ovanligt jazzig version, sedan We are the World följd av What the World Needs Now och slutligen som grädde på moset That’s What Friends Are For, världshiten till förmån för AIDS-forskning tillsammans med Elton John, Gladys Knight och Stevie Wonder.

Drog ner på storslagenheten

Mest överraskande här var dock covern på stjärnspäckade We are the World. Ärligt talat fanns det inget som tydde på att jag någonsin skulle får höra denna i original så stjärnspäckade välgörenhetssång live. I någon form. Men Warwick kände sig uppenbarligen kallad, drog ner dess storslagenhet till något annat, mer personligt denna afton, och fick oss i publikan att ta över i refrängen från alla superstjärnorna som sjöng då det begav sig.

Och på tal om det där sistnämnda. Associationer till det förflutna dök oavbrutet upp i huvudet under Warwicks show. Inte så konstigt kanske. För på det hela taget var det här inget annat än en uppenbar promenad ner för minnenas aveny. Som sig bör, ska villigt medges, och rätt ofta tedde sig de hela tämligen rörande också.

Kan fortfarande trollbinda en publik

Samtidigt sitter de proffsiga takterna alltjämt i på ett tämligen självklart sätt. Om något bekräftade sångerskan denna kväll att hon fortfarande kan trollbinda en publik med små medel medan de tidlösa klassikerna formas till sång mellan hennes läppar. Sedan må hon vara på väg in i artisteriets skymningsland redan i detta nu, men fredagens föreställning visade att om inte annat att hon långt ifrån är uträknad än, och det är vackert så. Väldigt vackert.

Foto: Henrik Hildebrandt