THE SUPERSUCKERS, Folk å Rock, Malmö den 22 maj 2022 – slitstarka amerikaner bjöd på opretentiöst rebelliskt rockparty

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Otroligt men sant. Amerikanska The Supersuckers har varit aktiva i 34 år vid det här laget, och de har tagit emot en del snytingar på vägen. Värst var möjligen när de skrev kontrakt med multijätten Interscope kring millennieskiftet bara för att tvingas genomleva att albumet de planerade aldrig skulle komma att släppas i kölvattnet på skivbolagets ”rekonstruering”.

Men bandet lät sig inte nedslås. De startade eget istället, kämpade på, och fortsatte hålla flaggan högt även om slitet inte alltid gav utdelning. Det är väl sådant som kallas rock’n’roll-attityd. Och rock’n’roll är definitivt också det givna ledordet för denna slitstarka trio. Fast musiken är förstås lite bredare än vad denna etikett skvallrar om. Punk, sydstatsrock, hårdrock och stänk av country kan höras i den hyfsat ruffiga ljudbilden.

Dock är attityden definitivt rock’n’roll hela vägen. Det verkar nästan om om dessa kämpar, lever och dör för musiken, och skålar glatt med varandra under vägens gång mot det oundvikliga åldrandet för allas bästa.

Ingen mening med att sänka tempot

Fast att genrebestämma bandet är som sagt inte en alldeles självklar sak. Däremot påmindes man snabbt att det här är ett band som liksom AC/DC inte ser någon mening med att sänka tempot. Närmare en ballad än i Hell City, Hell kom trion aldrig, och då får man väl i ärlighetens namn säga att numret ifråga inte riktigt kvalar in som en sådan.

Stämning som för ett Tarantino-soundtrack

Däremot är jag rätt övertygad om att Quentin Tarantino gärna hade kunnat tänka sig att ta med detta alster på soundtracket till en kommande rulle om han bara råkat höra den. Stämningen och tonen i den stämde överens med den musik man brukar höra i filmer som De hänsynslösa, Pulp Fiction eller varför inte Jackie Brown.

Något AC/DC hade kunnat göra

I övrigt bjöds man överlag på ös av olika slag rakt av och rakt igenom. Fast med tydlig nyans och stilskillnad då, så variationen var tämligen stor. Inledande Rock `n Roll Singer var precis det man kunde tänka sig. En riffig sak just AC/DC mycket väl hade kunnat göra om de bara haft bootsen i den amerikanska myllan och inte i den australiska bushen.

Kan variera sin diet

I Ain´t Gonna Stop följde därefter, och man förstod precis vad de syftade på. Det här gänget kommer aldrig att lägga av, det är en sak som är säker, var min första tanke. Men de kan som sagt variera sin diet också. Roadworn and Weary en stund senare lutade mer åt countryrockhållet medan Dirt Roads, Dead Ends and Dust doftade råbarkad sydstatsrock.

Punkigt paradnummer

Men punken då, kvider kanske en och annan läsare? Jodå, den gjorde sig hörd också. Som sig bör. Cowpunkiga The Evil Power of Rock’n’Roll – om ovannämnda skivbolagsdebakel – var en given representant för genren ifråga. Precis som kvällens mesta paradnummer allra sist, Born With a Tail i en tämligen mäktig version modell röjigt ruffig, för övrigt.

Svordomsosande refräng

Vidare kunde man konstatera att allsångsfavoriten Pretty Fucked Up borde blivit en jättehit på rocklistorna då det begav sig. Om inte annat påmindes man om detta igår när coole frontmannen Eddie Spaghetti och hans mannar avverkade denna genuina allsångsdänga. Responsen i den till synes utsålda lokalen var nämligen oväntat entusiastisk. Att skråla högljutt med i den svordomsosande refrängen verkade om inte annat vara precis vad den partyorienterade stämningen krävde.

Rebellisk rockunderhållning

Överhuvudtaget får man nog säga att känslan av party av det ölindränkta slaget präglade tillställningen som helhet. Vi talar opretentiös rebellisk rockunderhållning av det oborstade, men märkligt nog också, ändå hyfsat nyanserade slaget. Vilket förstås inte är det sämsta.