Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tala om fantastiskt popfyrverkeri! Är faktiskt fortfarande lite knockad av Marina Diamandis framträdande. Denna konsert hade varit utsåld i evigheter i förväg, men att så här efteråt ändå hävda att det hela varit värt att vänta på vore ett gravt understatement.
Den positivt färgade känslan är rätt mycket som den jag hade efter de gånger jag sett Kylie Minogue. Fast ändå inte. Där australiskan på sätt och vis är en traditionell och sedan länge fullfjädrad popstjärna med starka entertainerkvaliteter är Marina en något udda fågel som drar influenser från i stort sett alla håll.
Influerad av outsider
Madonna lär ha varit anledningen till att hon ville bli popstjärna som femtonåring. Därefter blev bland annat popartister som Spice Girls, Britney Spears och punkbandet The Distillers frontkvinna Brody Dalle stora influenser, och låt oss för all del inte glömma outsidern Daniel Johnston, vars inte alldeles perfekta produktion lär ha intresserat henne å det värsta en gång i tiden.
Knasig och udda hennes mellannamn
Fast av detta märktes inte mycket i Vegas knökfulla salong i måndags. Ljudbilden tedde sig både snygg, tydlig och för all del också smått knasig. För knasig och udda måste nog ändå betraktas som några av Marinas musikaliska mellannamn. Oväntade infall och genrer blandas ständigt in i mixen på ett tämligen uppenbart sätt. Ändå låter allt hon gör så självklart poppigt på ett närmast genialiskt sätt. Skulle nog vilja säga att dessa drag till och med tedde sig än tydligare live.
Om eländet männen ställer till med
Som öppningen igår på Vega. Först ut på (musik)plan var titelspåret till senaste albumet Ancient Dreams in a Modern Land, en diskodänga med electrodoft, sedan ett dansant stycke i form av Venus Fly Trap med ett dramatiskt inpass som passat i en musikallåt, därefter Froot, en sensuell sak som kunnat funka i en croonersalong minus takfastheten i versen. Och så då Man´s World, en synnerligen aktuell sång om eländet männen ställer till med i världen i vuxenpoppig kostym med givna singer/songwriter-poäng.
Kvällens vackraste
Och sådär fortsatte det. Totalt tjugo nummer avverkades och allihopa kändes genuint Marina. Numrena må ha skiftat i stil från och till, men alltihopa hängde logiskt ihop likt ett pärlband. Favoriter? Absolut, fanns det sådana, och bland dessa hittades Highly Emotional People, en av kvällens fåtaliga ballader, och tillika en som sig bör högst känslofylld skapelse som tämligen säkert kan utnämnas till kvällens vackraste.
Jobbig diva vill ha världen
Strax efter följde kanske inte väsensskilda, men definitivt något med en helt annan edge. En kaxig titel som I Love You But I Love Me More säger en del, men egentligen ber sångens jag bara killen dra när han sumpat alla chanser. Vi talar tjusig upptempolåt med allsångsrefräng och förmodat klassiska lån i melodibygget.
Lika tjusig på sitt sätt var avslutande stötiga Primadonna Girl med sin träffande ironiskt roliga text om en jobbig diva som vill ha världen utan att ge något tillbaka.
Marilyn Mansons ex hade nickat godkännande
Och på tal om rolig. Marina själv tedde sig just precis hur underhållande som helst att skåda. Det var inte svårt att omgående bli en sucker för hennes välrepeterade showiga kroppsspråk. Det har nämligen såväl stil och klass som sensualism. Samt skulle jag nog vilja påstå ett visst mått av distans också. Ändå misstänker jag att Marilyn Mansons ex, välrenommerade burleskartisten Dita von Teese hade nickat godkännande åt både själva rörelsemönstret som den glittriga kroppsstrumpan sångerskan bar kvällen igenom.
Får henne att stå ut
Addera sedan den personliga mörka tänjbara rösten med den där vinnande falsetten som intressant motsats – tänk brittiska 70-tals sångerskan Lene Lovich vad gäller de höga tonerna – , så förstår var och en att Marina är en vinnare. Hennes professionalism är givetvis viktig, men det är den där personliga quirky sidan som får henne att stå ut från anda samtida popdamer typ Anne Marie, Ellie Goulding och Dua Lipa.
Inga döda punkter
Fast oavsett vilket; det här bland det mest upplyftande på en scen jag sett hittills i år, och detta trots att Marinas lyrik inte alltid är så ljus och lättsam. Å anda sidan finns det inget motsatsförhållande mellan substans och kul om nu någon trodde det. Så det var bara att njuta fullt ut. I högt tempo dessutom. Här fanns inga som helst döda punkter.
Högljudd publik
Det faktum att tjugo nummer avverkades på blott 80 minuter säger en del, och sångerskan blev mycket riktigt också rikligt belönad av fansen. Så här högljudd och entusiastisk publik tror jag inte jag hört sedan tidigare One Direction-gossen Harry Styles gjorde Köpenhamns Royal Arena den äran för drygt fyra år sedan. Vilket förstås säger en hel del.
