STIFTELSEN, KB, Malmö den 5 maj 2022 – hitspäckat och stilmässigt mixat med blås i högt tempo

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När sångaren Robert Pettersson knoppade av sitt Takida och tillsammans med sin barndomskamrat, gitarristen Micke Eriksson och bildade Stiftelsen fick magsura trendängsliga kritiker överallt ett nytt band att hata alternativt ignorera. Men precis som i fallet Takida behövde det nya bandet inte vänta länge på framgångarna då det begav sig. För när debuten Ljungaverk såg dagens ljus för ett decennium sedan var succén omedelbar.

Fast då som nu är det framgångar i det tysta som gäller. För egen del hade jag inte en aning om att nya ep:n En vampyr har alltid fest var ute. Som om inte detta vore nog har även de två senaste albumen, som föregick detta verk gått mig helt förbi. Och då är jag ändå någon som anstränger mig att ha rimlig koll på (release)läget, rent allmänt.

Vid det här laget är det hela nio år sedan Stiftelsen avnjöts första och enda gången hittills, och om bandet då gav ett onödigt spretigt och lojt intryck, så märktes inte mycket av detta denna afton. Kompetensen fanns där förvisso redan då det begav sig, men det vi för övrigt nu såg var en självsäker combo som drog iväg en hitspäckad show i högt tempo utan pardon.

Har gjort jordnära framtoning till en fördel

Det fanns en spelglädje som märktes och gjorde avtryck, helt enkelt. Om det nu någonsin funnits några hämningar har de släppt dem nu. Vilket gjorde helheten mycket roligare än på det där första giget för snart ett decennium sedan. Sedan är det också lätt att tycka att kvartetten på detta stadium verkligen gjort sin jordnära framtoning till en fördel. Är förvisso den förste att nicka godkännande åt en kaloririk show med diverse utanpåverk, men sådant passar inte alla. Så varför då göra våld på sin övertygelse.

Då blev det partaj

Fast å andra sidan; lite nytänkande bjöds man allt på där på KB. Med på scen fanns minsann tre blåsare, och de var där knappast bara för syns skull. Saxofon och trumpet tilläts ljuda mycket och ofta, och i sådant som skabetonade saker, typ Till landet ingenstans och Förkyld blev det partaj både på scen och bland fansen nedanför. Och samma sak gäller för Vilsen, en svängig bit som säkert hade gått hem hos en öppensinnad dansbandpublik med sug i buggnerven också.

Relation på känslomässigt förvirrad dekis

Sedan var det förstås givet att extasen skulle infinna sig tidigt lagom till megahiten Vart jag än går, denna positivt livsbejakande popdänga om kärlek när den är som bäst.

Som kontrast plockades balladen Vildhjärta fram en stund senare, det är som bekant ingen sång att spela på en romantisk middag om man säger så. För tala om lyrik som avhandlar en relation på total känslomässigt förvirrad dekis.

Riffig postgrunge med stänk av punkkänsla

Som synes blandade och gav Stiftelsen stilmässigt på samma sätt som de alltid gjort i torsdags. Överhuvudtaget verkar det som modet att göra detta ökat i takt med framgångarna, och det sista ordinarie numret Opsovati var onekligen av de mest betecknande exemplen på detta. Vi talar hyfsat riffig postgrunge med stänk av punkkänsla, och det var säkert fler än undertecknad som fick vibbar av Robert Petterssons huvudband Takida här.

Föraktar råsågande kollegor

Så hur avslutar man då det här. Ja, inte med en råsågning som vissa kollegor brukar hemfalla åt när Stiftelsen och Takida är på tapeten i alla fall. Ska nu recensenten göra det bör han eller hon i alla fall motivera varför. Ärligt talar föraktar jag kollegor som bara skriver att något är botten, rakt av. Särskilt som omdömena alldeles för ofta mest är relaterade till trender och vad man ska gilla i egenskap av yrkestyckare.

Trams kan vara kul ibland

Själva har jag dock svårt att se någon form av uselhet i det här. För som sagt; musikaliskt är det Stiftelsen gör kompetent, de har gott om starka melodier och Petterssons lyrik är beundransvärt öppenhjärtig. Att sedan en överspänd von oben-syn inte bara präglar synen på genren de verkar i, utan även på den skämtsamma delen av texterna är en annan sak. So what, om de är tramsiga eller föga subtila. Sådant kan ju faktiskt vara kul ibland.