Klicka på bilden, för att se hela bilden
Under de sista 10 åren har jag sett Sparks live och varje gång har de lyckats att göra något originellt och vrida till befintligt material. Fast leva på gamla meriter har aldrig varit deras cup of tea. De har ständigt levererat nya plattor och senaste studioplattan A Steady Drip, Drip, Drip från 2020 hamnade bland topp 10 i försäljning i både England och USA vilket är ganska imponerande.
Ha i åtanke att Russel är 74 och Ron 76. Under pandemin har det blivit mycket film och under förra året kom det två filmer med och om Sparks. En underhållande och humoristisk dokumentär vid namn The Sparks Brothers samt en musikalfilm Anette. Om deras 50-åriga karriär kan man skriva hur mycket som helst om, men vi får släppa det just nu och inrikta oss på konserten på valborgsmässoafton.
Udda setlist
Sparks har många hits som de vanligtvis brukar köra live men den här gången hade de ansträngt sig lite extra för att lyfta fram lite udda material. Har läst i andra forum att det knorrats över det, men vad tusan, det är Ron och Russel som bestämmer.
De inledde med So may we start från filmen Anette. En låt som de kunde haft som öppningsnummer redan 1975. Fast låten är ju helt ny. Enkel melodi, men den fastnar direkt som så mycket annat de lyckas knåpa ihop. Angst in my Pants kan man ju tolka lite som man vill och lika så Tips for Teens. Får kolla upp även den texten.
Längtan efter att spela live
Det blev ett långt tacktal till publiken där Russel berättade hur glada de var för att kunna möta publiken och det blev många thank you, thank you. Nästan rörande. Vidare med ytterligare en skum låt som de kanske inte brukar ha på setlistan annars. Under the Table från albumet Indiscreet från 1975.
I vanlig ordning dansar Russel omkring på scen och kvällens mundering är en pippigul utstyrsel. Ron sitter som vanligt bakom sin Ronaldkeyboard (kul) näst intill orörlig och ser magrare ut för varje gång man ser de live. Eller köper han större kostymer?
Med en spegel som rekvisita så framfördes I Married Myself. Är den månde självironisk eller är det så det är? Bröderna har aldrig varit gifta eller har några barn, så de har ju under alla år kunnat lägga all energi på att tycka om sig själva. Lite skumt men varför inte. En kul låt men konserten kanske tappade i tempot lite. Fast det är kanske inte förväntat att det skulle vara fullt tryck hela tiden.
Tillbaka till där det började
Under namnet Half Nelson började Sparks sin karriär 1971, och fick inget större gehör och än mindre genombrott med Wonder Girl. Kul att höra en så gammal komposition men kan ju inte påstå att den var sådär spännande. Dock berättade Russel om att deras skivbolag tyckte de borde byta namn för att slå genom. Det gjorde de, men sålde inte mer plattor för det.
Nästa lustighet var ju om Stravinskys only hit där Ron påstås gjort enorma mängder research innan han skrev låten. Frågan är vad han kollade upp? Från albumet Music That You Can Dance To fick Ron komma fram och till ett monotont trumkomp mässa fram texten. Mycket underlig låt minst sagt. De i publiken som ville höra hitsen började nog undra hur detta skulle sluta.
Samarbete funkar inte
När Sparks 2015 släppte ett album tillsammans med gruppen Franz Ferdinand fick FF en låt skickad till sig för att testa om samarbetet skulle funka. Låten hette Collaborations Don’t Work. Typisk Sparkshumor. Dock funkade det väldigt bra, men det blev Johnny Delusional från detta album vi fick höra. Värdelöst vetande kanske, men jag var bara tvungen att få med detta.
Ja, konserten rullade på, bröderna verkade nöjda och ljudet var superbt. De kompades av ytterst kompetenta musiker, som även är studiomusiker på Sparks plattor. Någon scendekor var det inte mycket att prata om. Det räcker att Russel hoppar runt och har lite spontandans.
Lite nytt och modernt
Nu var det dags för lite nyare låtar. We Love Each Other so Much från Anette är en känslofylld ballad och Edit Piaf (Said It Better Than Me) från Hippopotamus låter mer franskt än mycket annat som verkligen är franskt.
Faktum är att det inte är alls ovanligt att lyssnare tror att de har något franskt i sig. Eller möjligt att de är excentriska britter. Att de kommer från Kalifornien brukar överraska de flesta. I kategorin knäppa låtar finns ju absolut Lawnmover med sina underfundiga rim. Det går inte att klippa en gräsmatta hemma utan att råka tänka på den låten.
Discodags
Nu var det dags att börja dansa! Tyvärr så var det sittande publik så det gick sådär även om en del reste sig upp. Från 1986 års album Music That You Can Dance To blev det låten med samma namn. Dessa år försökte Sparks göra mer discoorienterad musik och det funkade bra emellanåt, och lyfte försäljningen och intresse rejält. Mest känd är kanske låten The Number One Song in Heaven som de hade på setlistan lite längre fram.
Bröderna jobbade på och bockade av låt efter låt. Den minimalistiska The Rhythm Thief stod bra i konstrast till den numera klassiska Never Turn Your Back on Mother Earth där den sistnämnda verkligen låter som sprungen ur 70-talet. Gitarrsolot har precis samma sound som på skivan. Snyggt!
Lite mer sväng och en hyllning till Frank Sinatra i When Do I Get to Sing ”My Way”. I My Baby’s Taking Me Home går inte att ta fel på vad den heter då det är i princip det som sjungs hela tiden. Repeterar man samma sak tillräckligt längt blir det bra. Som ett mantra.
Lite klassiska hits
Men vilken låt förväntar alla sig att få höra? Självklart This Town Ain´t Big Enough for Both of Us som var det stora genombrottet 1974. Det fick bli sista låten men inte helt oväntat kom bandet in igen och Suburban Homeboy och All That fick bli the encore och god natt. Ja, självklart kör Ron sitt extravaganta dansnummer i Number One Song in Heaven. Lika roligt varje gång.
Angenämt att få uppleva Sparks igen
Ska jag sammanfatta denna kväll var det en angenäm upplevelse att åter få uppleva Sparks på scen. Visserligen två år försenat, men det är ju samma för alla. Kul att de vågade plocka fram lite udda pärlor. Russels sång håller fortfarande och falsettsången är imponerande. Jag uppfattade att de har nytt material på gång, så det kan säkert bli fler plattor och konserter vi kan se fram emot. Vi får hoppas de håller sig pigga och kreativa ett bra tag till. 80 är det nya 70 eller vad man nu brukar säga.
Foto: Michael Lindström
