TEXAS, Amager Bio, Köpenhamn den 25 april 2022 – en mysig promenad ner för minnenas aveny och en hitkavalkad med gasen i botten

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Band som väljer att spela ett helt album från början till slut på turné brukar vanligtvis fira någon form av jubileum, men när Texas nu tar tjuren vid hornen och åker ut med debuten Southside har det hunnit gå udda 33 år. Å andra sidan beror det väl kanske på att coronan satte käppar i hjulet. Vad vet jag.

Hur som helst bestod den första timmen av tio spåren från just Southside från början till slut. Allt framfört sittandes av alla i bandet, inklusive sångerskan Sharleen Spiteri själv, med fokus på en hyfsat organisk ljudbild som hyllade alla de “basala genrer” haft som grund för sitt skapande genom åren.

En uppvärmningsrunda

För som sagt, det var Southside-albumet som skulle uppmärksammas denna kväll. Det var på denna sångsamling fokuset riktades. Man behövde inte gå längre än till den inte särskilt upphetsande merchandisen för att inse detta. Ändå känns denna första timme, i alla fall så här i , som något av en uppvärmningsrunda. En väldigt välspelad och läcker sådan, men likväl en sorts uppvärmningsrunda. Fast credit ska förstås ändå som här ges där den är motiverad, och då inte minst för att tilltaget i sig både berättade i toner om bandets ursprung och byggde upp stämningen till något mycket större än vad som annars varit fallet.

För ponera att man inte spelat de tio numrena från albumet ifråga rakt igenom, utan istället bara avverkat den givna måste-låten I Don´t Want a Lover därifrån. Då hade effekten blivit helt annorlunda. Då hade den mysiga känslan av promenad ner för minnenas ursprungliga aveny aldrig infunnit sig, vilket varit synd.

Stunsig rockabillytolkning

I Don’t Want a Lover, ja. Detta nummer inledde som sig bör enligt albumets spelordning, men versionen som avverkades var knappast den sedvanliga. Istället fick vi oss till livs en stunsig rockabillytolkning, som i all sin svängighet i slutänden nog trots allt tedde sig udda och rolig, snarare än än något jag direkt önskar höra live igen.

Vi fick åse något unikt

Då fanns det onekligen andra nummer från denna debut som slog an på mina strängar hårdare. Som bakåtlutade Everyday Now, Tell Me Why och inte minst Thrill Has Gone. Och låt oss för all del heller inte glömma fina balladen Future Is Promises i vilken Ally McErlane lyfter helheten med sin snygga slidegitarr genom hela numret.

Under setet påminde Spiteri oss också om att det vi fick åse var något unikt. Det flesta numrena hade hon nämligen enligt egen utsago inte sjungit sedan hon var arton, nitton år gammal. Det var därför texthäftet fanns med som säkerhetslina om minnet skulle svika.

Gick på knock

Några sådana tveksamheter rådde dock inte efter en dryga tjugo minuter lång paus. Då hade vokalissan bytt ut jeansen och den röda toppaluvan mod en elegant mysdräkt i lila och drog självsäkert igång en hitkavalkad värd namnet tillsammans med sina bandkumpaner. Vi talar ett helt nytt ballgame på detta stadium Den hyfsat intima lägereldsstämningen á la unplugged var plötsligt borta.

Istället drogs hitsen iväg den ena efter den andra likt ett pärlband med gasen i botten direkt. Eller vad sägs en kvintett sånger bestående av, i tur och ordning Summer Son, Halo, Hi, In Our Lifetime samt Mr Haze. Uppenbarligen gick kvintetten på knock här, och det lyckades onekligen. Allsången, handklappandet och dansen ute bland publiken var ordentligt engagerad och frekvent om man säger så.

Har fortsatt skriva starka sånger

Ändå var det här bara början. Bland andra givna höjdpunkter märktes bland annat Motowndoftande extranumret Black Eyed Boy, spröda balladen Unbelievable och The Conversation, en lysande popsång som denna kväll försetts med en skön rockedge. Här påmindes man också om hur starka sånger Texasteamet har fortsatt skriva även sedan efter listplaceringarna slutade komma för knappt ett decennium sedan.

Anammade ett fräscht popsound

Något annat som blev väldigt tydligt under kvällens lopp var den skillnad i sound som märktes från första till andra setet. För den där “basala” kopplingen till diverse genrer som nämndes inledningsvis, och som Southside stod för, kastades i stort sett ut genom fönstret med 1997 års mångmiljonsäljare White on Blonde. Istället närdes ett fräscht popsound som inte sällan lånade en del från den blåögda soulen.

Och på den vägen är det ända fram till våra dagar. Senaste albumet, förra årets Hi, från vilket både ovannämnda Mr Haze och titelspåret hämtats är en bekräftelse så god som någon på att påståendet stämmer.

”Världens bästa sång”

Så varför då göra covers? Kanske för att man helt enkelt vill, och enligt Sharleen Spiteri är Suspicious Minds “världens bästa sång”. Så vad kunde då vara bättre än att avsluta kvällen med denna odödliga Elvisklassiker? Ja, inte vet jag. Sedan är jag inte alldeles säker på att Texas version överträffar Dwight Yoakams briljanta försök men energisk och inlevelserik var den allt.

Naturlig förmåga att fånga en publik

Vad jag däremot är helt säker på att Spiteri alltjämt har “det”. Showande, personliga dancemoves, kaxigt alternativt öppenhjärtigt mellansnack och en naturligt rutinerad förmåga att fånga en publik var receptet hon anammade på Amager Bio denna kväll.

Även rösten håller än idag. Sedan kan jag misstänka att hennes vokala resurser hade förstärkts en aning genom att höja micken och lägga rösten längst fram I ljudbilden, men det är väl inget att säga om. 37 år in i karriären är hon likväl “still going strong”.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriven 2022-04-26