Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi har alla blivit två år äldre i samband med pandemin, men Bryan Adams tar vid där allting abrupt slutade 2020 genom att alltjämt låta turnén gå under namnet Shine A Light Tour ändå trots att han släppte ett nytt album så sent som förra månaden. Men å andra sidan; vad ska man annars göra när det ligger merchandise kvar på hyllorna för en turnévända som aldrig blev verklighet?
Fast å andra sidan signalerar detta tilltag förstås en tämligen tydlig signal av oföränderlighet. Vilket är passande. För Bryan Adams anno 2022 live känns mer eller mindre som en repris på den vi såg nästan på dagen fyra år tidigare på Malmö Arena. Således vankades det överlag hitparad av Guds nåd med en del tillägg och byten i repertoaren för variationens skull.
Utanpåverk behövs för att lyfta sångerna
Så säg vad mer kan man väl då önska sig? Well, vad sägs om lite mer showande och utanpåverk. Detta nämndes som en notering i förbigående i min recension redan då det begav sig, men den här gången dök tanken upp i huvudet som en inre uppmaning åt kanadensaren.
Om spelstället befinner sig på klubbnivå och mindre teatrar är en sak, men arenor utgör ett helt annat ballgame. Då behövs de stora gesterna, poserna, en läcker ljusshow, en någorlunda händelserik och lite oväntad scenografi och genomarbetade videoslingor som verkligen kan illustrera musiken. Allt detta behövs för att lyfta sångerna till den nivå de faktiskt oftast förtjänar.
Brister hade kunnat mildras
Men istället serverades man fem män i svart rockandes på en jättescen utan tillstymmelse till scenografi och videos som sällan avspeglade det positiva budskapet i upptempolåtarna eller den kärleksfulla diton i de romantiska balladerna. Sedan hade säkert en stor del av dessa brister kunnat mildras om kameran hade följt bandmedlemmarna på lite närmare håll, men utöver närkontakten med skicklige gitarristen Keith Scotts dansande fingrar på strängarna var det dåligt med sådant. Inte ens Adams själv stod i nära fokus särskilt ofta, och det hade väl varit fint när det var dags för någon av de stora balladerna.
Kraften i den raspiga rösten på topp
Sedan hade säkert det mesta av det som jag anmärker på säkert tett sig rätt onödigt i en klubblokal, det säger sig liksom sig själv. För överlag framstod denna nästan två timmar långa konsert rent artistiskt, trots allt som en både vital och energiskt tillställning.
Det var onekligen svårt att tro att den tunne fräsche killen längst fram faktiskt har hunnit fylla 62 år. För bortsett från ansiktsrynkorna och den kortklippta pojkfrisyren var det svårt att tänka sig a 42 år förflutit sedan den självbetitlade debuten såg dagens ljus. Tempot och rörelseschemat hos honom avslöjade i alla fall ingenting. Samtidigt visade aftonens föreställning att kraften i den raspiga rösten alltjämt är på topp, så vad ska man säga mer än att sångaren trots allt kanske kommer att vara 18 tills han dör. I alla fall ett tag till.
Saknade sånger
Vad sedan gäller repertoaren, så vad kan man egentligen säga mer än att hitsen regerade på ett sätt som varje sann fan önskade. Sedan kommer alla för all del också att kunna komma på någon sång de saknade. För egen del hade jag gärna avnjutit sådant som fina FM-saken Though I´d Died and Gone to Heaven, balladen Do I Have to Say the Words, melankoliska Heat of the Night. Eller varför inte den sällan eller ens någonsin (live)spelade singeldebuten hemma i Kanada, Hidin’ from Love, en ytterst catchy dänga med diskorockfeeling.
Välbehövligt i dessa eländiga krigs- post-covidtid-dagar
Höjdpunkterna vi de facto hörde då? Tja, de softa essen, typ Please Forgive Me lyste även denna gång – så tro inte på de surmagade kollegorna som jämt rynkar föraktfullt på nästan. Liksom Sådant som Run to You och riffiga (hård)rockern It’s Only Love minus Tina Turner.
Samt nya So Happy It Hurts, en kul ogenerat positiv uptempo-sak, vilken framstod som precis vad (musik)doktorn ordinerar i dessa eländiga krigs- och post-covid-dagar. Ett extraplus här för övrigt, för den välbehövligt skojiga videon till sången ifråga med en cabriolet på väg med Adams åldriga mamma, hans förundrade labrador och stjärnan själv vid ratten.
Livsbejakande är nog adjektivet jag söker här, och det var onekligen rätt tajmat att låta detta nummer komma som encore, så att man fick ta med sig denna positiva känsla ut vårkylan.
Foto: Michael Lindström
Skriven 2022-04-23
