Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Paul Thomas Anderson
Skådespelare: Alana Haim, Cooper Hoffman, Sean Penn, Tom Waits, Will Angarola
Premiär: 2022-03-18
Betyg: 5
Som vanligt hade jag inte läst på om filmen innan, det enda jag visste om Licorice Pizza (lakritspizza; syftar tydligen även på en skivbutikskedja, om jag förstått saken rätt) var att den mottagits väl av de flesta kritikerkollegor jag stött på.
Men kritiker är ju inget jag, frånsett i undantagsfall, har något större förtroende för, så det sa ju egentligen inget. Men oj, vad rätt de som hyllat hade och oj, vilken positiv överraskning det hela kom att bli!
Barnskådis på 15, agerar som han vore 30
Fantastiskt oförutsägbar skapelse av ständigt intressante Paul Thomas Anderson (Boogie Nights, 1997, Punch-Drunk Love, 2002, There Will Be Blood 2007, med mer) i vilken vi får följa en ung entreprenör, ett födgeni, tillika gammal barnskådis, på 15 bast (som agerar som om han vore 30) under ett tidigt 1970-tal i San Fernando Valley i södra Kalifornien.
Philip Seymour Hoffman reinkarnerad
Jag satt ständigt och tänkte på att den unge mannen i huvudrollen påminner så in i h-lvete om saligt avlidne Philip Seymour Hoffman (1967–2014) att det nästan kunde vara mannen reinkarnerad. Och gissa vad? DET ÄR HANS SON! Cooper Hoffman är namnet han bär.
En annan sak jag ständigt satt och tänkte på är att har inte killen lite väl utvecklade polisonger för att bara vara 15 år? Fast å andra sidan kan det förstås bero på att den unge mannen faktiskt uppnår den respektabla åldern av 19 senare i år.
En ovanligt utsökt smakande pralin
Humor, drama, kärlek, tonår, uppväxt, sommar, solsken, musik, nostalgi. För egen del, som kan referera till väldigt mycket i filmen, var detta en alldeles ovanligt utsökt smakande pralin.
Å andra sidan, har jag viss förståelse för att den del av publiken som inte befinner sig i mina skor, kan komma att anse filmen vara tråkig, förvirrande, händelse- och poänglös. Vi talar möjligtvis om en generationsfråga.
Ett kärleksbrev till 70-talet
Och i min bok är så kallade feelgood-filmer ingen större prioritet, men Licorice Pizza rankar jag som en, och skapelsen, ett kärleksbrev till 70-talet (och delvis den amerikanska filmindustrin) är faktiskt en av få filmer jag kan tänka mig se om ganska omgående!
