Klicka på bilden, för att se hela bilden
Liten har onekligen blivit stor. Åtminstone åldersmässigt. Men musiken består stilmässigt poppunkig. i alla fall återgår till den fålla där hon en gång började. Trots att hon nu vid 37 års ålder knappast känns lika trovärdig till att sjunga om en Sk8er Boy.
Och inte för att jag har det minsta emot poppunk. Är på det hela taget en stolt fan av band typ All Time Low, Blink182 och Simple Plan. Ändå känns det inte som rätt ”move” för kanadensiskan att välja detta spår som nystart i dagens läge. Kanske om låtmaterialet övertygade. Eller kanske framförallt om hennes röst hållit måttet. Då hade det varit en annan sak. Som läget är här framstår Love Sux nästan överlag som en onödigt gapig skapelse.
Det snyggaste och mest öppenhjärtiga
Man undrar onekligen var denna nyanslöshet egentligen kommer ifrån. De som faktiskt lyssnat på sångerskans förra album 2019 års Head Above Waterförstår säkert vad som avses. Inte för att varje spår där var ett under av vokal perfektionism. Men rösten lät likväl avsevärt bättre, och verket som helhet var det snyggaste, mest variationsrika och känslomässigt mest öppenhjärtiga hon någonsin åstadkommit.
Trulig poppunk
Så är knappast fallet på Love Sux. Här serveras det trulig poppunk som om inte en dag förflutit sedan 2002, och för att nu verkligen sätta tonen inleder Lavigne med Cannonball,verkets mest speedade och ruffiga rökare. Lite roligt på sitt sätt, kan tyckas. Särskilt som det här faktiskt är ett spår som står ut och (punk)rockar tämligen hårt. Samma sak kan väl också sägas om All I Wanted, duetten med just Blink 182:s ex-sångare Mark Hoppus. Samt en annan duett, Love It When You Hate Me tillsammans med Blackbear.
Fast för övrigt kan jag faktiskt inte direkt märka något sådant i resten av de typiska punkpopsånger som rinner förbi. Det blir för likartat i längden, vilket säkert har att göra med att låtmaterialet sviktar.
En besvikelse
Däremot ter sig de två balladerna, den delvis akustiska Avalanche och Dare to Love Me förstås som ganska trevliga. Det ska villigt erkännas.
Men som helhet är det här likväl i en besvikelse; Lavignes sång och sångerna i sig har redan nämnts, men utöver dessa två ting framstår brådmogenheten som övertygade på debutverket Let Go för två decennier mest som långt ifrån trovärdig och faktiskt också onödigt tjatig idag.
Föregångaren avsevärt mer spännande
Kärleken suger? Det kan hända, men den mognare versionen av vokalissan som framträdde på föregångaren Head Above Water tedde sig avsevärt mer spännande än den nygamla diton som vi hör här.
Skriven 2022-03-07
