Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: BJ McDonnell
Skådespelare: Dave Grohl, Nate Mendel, Pat Smear, Taylor Hawkins, Chris Shiflett, Rami Jaffee
Premiär: 2022-02-25
Betyg: 4
Foo Fighters go moviestars? Nej, knappast. Tror inte Dave Grohl och gänget är redo att kasta in handduken och sluta sina dagjobb än. Eller ens någonsin. Däremot tyckte de tydligen det var en bra idé att spela sig själva i en påhittad blodsölig historia som inte låtsas vara något den inte är. Vilket förstås är en tämligen sympatisk utgångspunkt. I alla fall om det som i det här fallet görs på rätt sätt.
Upplägget är nästan självbiografiskt höll jag på att säga. Nej, det är det förstås inte. Däremot skulle det kunna ha gått till så här när de spelade in sitt tionde album, förra årets Medicine at Midnight. Eller det skulle det kanske inte heller såvida man nu inte har en väldigt livlig och mörk fantasi.
Märkliga ting börjar hända
Hur som helst; i filmens inledning flyttar bandet tillfälligt in i en gammal herrgård i Los Angeles-stadsdelen Encino efter att ha blivit åthutade av sitt skivbolag att de måste få tummarna ur och spela in sitt nya album.
Vad de inte vet är att fiktiva rockbandet Dream Widow också varit där av samma anledning då det begav sig. Det slutade allt annat än bra. Något lika tragiskt som upprörande inträffade, och mycket riktigt börjar snart märkliga ting hända.
Dödligt grillad ljudtekniker
Men Dave får omedelbums en känsla. ”Soundet av det här huset är soundet av album nummer tio”, utbrister han exalterat. Men det är förstås innan han får allvarlig skrivkramp. Han kommer bara på låtar har redan skrivit.
Sedan dröjer det inte länge innan ljudteknikern blir dödligt grillad när han ska justera kablar, och därifrån går det bara utför. Dave blir till och med utskälld av den omtalat trevlige Lionel Richie av alla människor, i en skojig scen.
Fyrtio minuter lång låt
Lika trevlig lär Dave vara i verkliga livet, men eftersom han tidigt verkar bli besatt av en okänd ondska som florerar i huset, så blir det en otrevlig variant av honom som dominerar detta verk. Djävlulsrösten när han blir förbannad är inte att leka med, om man säger så.
Och på tal om besatt, så verkar Dave orubblig; en fyrtio minuter lång låt måste med på nya albumet. Till bandkompisarna stora förtret.
Men till hans försvar har han inte mycket val. Ett upphittat band med Dream Widows saknade inspelningar i husets mörka källare har inspirerat honom å det värsta.
Älskogsscen går inte av för hackor
I den mörka källaren huserarar även demoner med intensivt lysande ögon, och inte bara där utan dessvärre även var som helst på ägorna. Men inte nog med det. Snart börjar även folk dö på de mest blodiga, och för all del också på oväntat fantasifulla sätt. En älskogscen går till exempel inte av för hackor. Även om nu inga hackor förekommer.
Och visserligen är det här inte The Evil Dead, men det hindrar inte att en variant på The Book of the Dead förekommer. Gjord av människohud, minsann.
Leker med klyschorna och hyllar
Med andra ord; Studio 666 är ”all good clean fun”, som amerikanerna hade uttryckt saken. Tänk B-filmsskräckis gjord med gott humör och goda produktionsvärden. Sedan tas inte själva historien på särskilt stort allvar, det vilar allt som oftast en komisk ton över helheten, men själva filmen är en annan sak. Man leker med klyschorna och hyllar den här typen av film på en och samma gång, och det är på det hela taget riktigt underhållande.
Inlevelse ska inte underskattas
Då kan man också acceptera att Dave Grohl och hans bandkompisar inte direkt är några DeNiros. Även om deras uppenbara inlevelse långt ifrån ska underskattas. Deras spelstil fyller sitt syfte, om man säger så.
Fast oavsett vilket göre sig inga andra än genrefans sig besvär med Studio 666, men det behöver väl knappast påpekas. Det kanske väl generösa betyget här intill förändrar knappast detta faktum.
Skriven 2022-02-24
