Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Death On the Nile
Regi: Kenneth Branagh
Skådespelare: Tom Bateman, Annette Bening, Kenneth Branagh, Russell Brand, Ali Fazal
Premiär: 2022-02-10
Betyg: 3
Det finns en bok med titeln “Namnen framför titeln”, och då talar man om namn som säljer filmen oberoende av titeln. Det är inte många regissörer som lyser med sin närvaro där möjligen Hitchcock, Kubrick Eastwood (när han regisserar) Brooks och några till annars är det filmstjärnor som glimmar. Ännu färre filmer är det som har namnet på författaren i eldskrift om den nu är baserad på en bok. Vi har Ian Fleming, Stephen King och naturligtvis Agatha Christie därför att de mutar in sin publik utan draghjälp av eventuella stjärnor.
Agatha Christie brukar ju kallas pusseldeckarnas okrönta drottning, och filmatiseringarna av hennes böcker är oändliga. När jag skrev utan stjärnor var jag ute i ogjort väder för faktiskt är de flesta överbefolkade av stjärnor om än i små men betydelsefulla roller. Att Then There was None fortfarande står sig som en av de mest lyckade överföringarna från hennes böcker till vita duken beror just på namn som Walter Houston, Barry Fitzerald och Mischa Auer toppar rollistan.
Spelade inte i samma division
Christies mest namnkunniga detektiver Miss Marple och Hercule Poirot går ju ut och in i nyinspelningar, och man hoppas förmodligen på en ny publik som inte sett föregångaren och vet vem mördaren är, för då faller ju Agatha Christies mordgåta som ett korthus.
Jag har således 1978 års version av Döden på Nilen i färskt minne och således fortfarande Peter Ustinovs “baby” Hercule Poirot på näthinnan. Den var bra även om den inte spelade i samma division som Mordet på Orientexpressen och riktigt matchade Albert Finneys Poirot.
På något sätt onödig
Nu är det andra gången Kenneth Branagh axlar Poirots mantel och tillika ställt sig bakom kameran, men det vill sig inte riktigt. Nyinspelningen av Mordet på Orientexpressen blev en skugga av originalet, och även om nu aktuella Döden på Nilen gör dött lopp med Ustinovs version verkar den på något sätt onödig eftersom denna inte på något sätt blivit dammig med åren.
Mer kött på benen på Poirot
Branagh har försökt sätta lite mer kött på benen på Poirot genom att ge honom lite bakgrund och fakta om hur han blev det egotrippade detektivgeni han blev. I svartvita bildsekvenser får vi se en yngre upplaga av Poirot på slagfältet i WW1 och hur en granatolycka förändrade hans liv. Även om historien i princip är densamma finns här små utsvävningar som gör att vi förstår att Branagh försöker omfamna vår tids värderingar utan att förvanska.
Varför skjuta kaniner med kanon?
I korta drag handlar det om hur Hercule Poirot hamnar på ett bröllop mellan miljonärskan Linnet (Gal Gadot) och den fattige smilfinken Simon (Armie Hammer), som inte ses med blida ögon av flera närvarande personer – bland annat mördaren i dramat.
Kända ansikten florerar förbi och gör sina roller med vänstra handen och det behöver ju inte nödvändigtvis bero på inkompetens. Varför skjuta kaniner med kanon? Ändå står sig även en Christie på rutin sig bra som underhållning för stunden, och Kenneth Branagh själv är inte fel som Hercule Poirot. Kan man vara den felande länken mellan Kurt Wallander och Shakespeare bör man ju kunna beta av Hercule Poirot mellan varven.
Skriven 2022-02-13
