DOPESICK – urskickligt sammanvävd miniserie om medicinskandalen som orsakade 400.000 människors död

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Danny Strong
Regi: (1-2) Barry Levinson, (3-4) Michael Cuesta, (5-6) Patricia Riggen, (7-8) Danny Strong
Skådespelare: Michael Keaton, Peter Sarsgaard, Michael Stuhlberg, Will Poulter, John Hoogenakker, Kaitlyn Dever, Rosario Dawson, Will Chase, Mare Winningham, Ian Unterman
Land: USA
År: 2021
Genre: Drama
Längd: 57-65 minuter (8 avsnitt)
Visas på Disney+
Betyg: 5

Titeln Dopesick antyder måhända bara vad denna miniserie handlar om, men boken den bygger på är avsevärt tydligare. Eller vad sägs om Dopesick: Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America? Det kan inte säga på ett mer uppenbart sätt. För det är precis vad denna berättelse avhandlar, och seriens skapare Danny Strong lär också mycket riktigt varit trogen bokens innehåll.

Ämnet för serien är USA:s opioid-kris från 80-talet och framåt, och den som i hög utsträckning var en produkt av medicinföretaget Purdue Pharmas smärtstillande tablett OxyContin. Initialt användes detta medel i likhet med många andra mot kronisk smärta, men 1986 stod dess copyright i begrepp att gå ut, och för att då inte förlora upp mot 25 procent av försäljningen kom ägarfamiljens Sacklers framtida VD Richard Sackler med den lysande idén att skapa ett nytt piller designat att avhjälpa ”moderat smärta för långtida bruk”.

En bluff

Detta utgjorde startskottet kommande miljardvinster för Purdue Pharma och en katastrof för användarna i form av svårt lidande efter den första smekmånadsperioden då effekten var den avsedda. Man fick till och med igenom hos det amerikanska Läkemedelsverket FDA en formulering på OxyContins förpackning som tydligt deklarerade att medlet var icke beroendeframkallande. Det talades om en så kallad ”långsam release” som skulle dämpa något sådant, men detta var givetvis en bluff. Enda anledningen till att formuleringen ifråga gick igenom var för att tjänstemannen som godkände den samma fick ett gig av Purdue Pharma året därpå värt 400.000 dollar årligen.

Tungt missbruk efter ordination

Mycket riktigt fokuserar historien också i viss mån på offrena som blir ”hooked” av läkemedlet. Dels har vi Betsy Mallum, en ung gruvarbeterska som så småningom blir fast i ett tungt missbruk efter att ha blivit ordinerad OxyContin i samband med en olycka på jobbet. Men vi har också den lokale doktorn Samuel Finnix, som rekommenderar läkemedlet till henne initialt i tron att det verkligen höll vad det lovade i reklamen, och då kanske speciellt vad gäller det där som gällde risken för beroende.

Uppmuntras att sälja satan

Denna del av historien är i sin tur sammanflätad med en av Purdue Pharmas pengamotiverade säljrepresentanter vid namn Billy Cutler. Han har Finnix på sitt bord, och utvecklar gradvis en smått vänskaplig relation till honom. Samtidigt köper Cutler verkligen allt det han får lära sig på arbetsgivarens hårt styrda marknadsförings-lektioner där han och hans kollegor uppmuntras att sälja satan till alla läkarmottagningar och sjukhus i utbyte mot generös provision och dyrbara priser till de allra bästa.

Högtflygande planer som i ”Greed is good”

På högre nivå i det familjeägda Purdue Pharma bjuds man in till familjen Sacklers dysfunktionella värld. Två falanger i familjen bråkar ständigt likt hund och katt med varandra. Maktbalansen är extremt viktig för dem alla. Fast när det visar sig att den lika tystlåtne som sluge och definitivt socialt obekväme Richard Sacklers högtflygande idé om OxyContins framtid verkligen funkar tystnar tjafset.

För som Michael Douglas finanshaj Gordon Gekko i Wall Street yppade en gång i tiden; ”Greed is good”. För mycket är aldrig nog, en miljardförsäljning i dollar, förstås, av OxyContin hägrar kommande år. Man kan riktigt höra AC/DC:s textrad ”come on, come on, listen to the money talks” för sitt inre öra när Richard Sackler ignorerar initiala larmrapporter om dess skadeverkningar, och istället ser en möjlighet till ännu större ”big bucks” genom att allt efterhand introducera allt starkare versioner av företagets piller.

Att avlägsna lögnen

Samtidigt finns det de som som ser något annat. Något hemskt och katastrofalt. Typ en skenande epidemi. Och det är Bridget Meyer, höjdare och agent på drogbekämpningsbyrån DEA, som ihärdigt gör allt i sin makt för att pressa Purdue Pharma på alla sätt hon kan – inklusive att tvinga dem att avlägsna den där lögnen om att OxyContin inte är beroendeframkallande på burkarna. Detta är dock inte lätt eftersom både FDA och i viss mån också hennes egen organisation motarbetar henne.

Dränker åklagarämbetet i papper

Men Meyer är inte ensam i sin kamp. På Virginias åklagarämbete arbetar Rick Mountcastle och Randy Ramseyer, två hängivna åklagare, som faktiskt stöttas av sin närmaste chef i sina ambitioner att ställa Purdue Pharma till svars när det visar sig att den tilltagande opioid-krisen i hemstaten kan tillskrivas OxyContin.

Länge förstår man att å ena sidan Meyer – som är en hybridversion av flera olika verkliga personer – och å den andra Mountcastle och Ramseyer arbetar i motvind var och en för sig, men den långrandiga processen når i slutänden en punkt då parterna strålar samman. Vilket är välbehövligt. För Purdue Pharma är inte sena att dränka Virginias åklagarämbete i papper när juridiken börjar nafsa dem i häcken, och inte underlättas saken heller av att DEA – som sagt – tycks ha ett väl harmoniskt samarbete med läkemedelsgiganten.

Rudy Giuliani satte käppar i hjulet

Här är det också intressant att konstatera New Yorks ex-borgmästare Rudy Giuliani och tillika under senare år, Donald Trumps advokat, dyker upp i dialogen, och då i egenskap av någon som gjorde sitt bästa för att sätta käppar i hjulet. På det hela taget var hans uppgift att se till så att företaget inte behövde ta konsekvenserna av sitt agerande. Visserligen lyckades Giuliani inte stoppa en dom som dömde företaget för falska påståenden om OxyContins säkerhet och effektivitet. Däremot lyckades han få till en deal som tillät dem att fortsätta göra affärer med regeringen på federal nivå. Om inte detta gått igenom hade man förlorat en stor del av sin miljardmarknad för drogen ifråga. En gång douchebag, alltid douchebag, eller?

400-000 döda i sviterna av brukandet

Men slutet gott allting gott. Eller kanske inte riktigt. I slutänden när dramat i serien sätter punkt så sent som förra året rundas serien av med en slags epilog. Fast lycklig kan man inte med bästa vilja påstå att den var. Det går omöjligen eftersom man beräknat att så många som 400.000 människor dött i sviterna av brukandet av det synnerligen beroendeframkallande läkemedlet. Särskilt som Sackler-familjen, Purdue Pharmas ägare garanterades immunitet från ansvar för att ha orsakat opioid-krisen.

4,5 miljarder dollar

Dessutom berördes inte familjemedlemmarnas ansenliga privata förmögenheter av domstolsbeslutet heller. Men ändå, tämligen upplyftande blir slutbilderna trots allt när man får veta att Purdue Pharma trots allt när man innan ridåfall informeras om att Purdue Pharma 2019 medgav en så kallad konkursuppgörelse och dömdes till att betala 4,5 miljarder dollar i skadestånd garanterades immunitet från ansvar från att ha orsakat opioid-krisen och eventuella kommande stämningar från nya offer för drogen.

I slutet på december förra året upphävdes dock denna dom, immunitetsdelen i uppgörelsen var för magstark för en federal domare, som helt enkelt upphävde den. Fortsättning följer, således.

Utanför knarkkartellernas värld

Någon fortsättning av historiens dramatiserade version lär dock inte följa i första taget. Lite synd, kan tyckas. För det här är utan tvekan en imponerande serie. Vi talar i termerna en variant på Steven Soderberghs moderna klassiker Traffic utanför knarkkartellernas värld. Som till överväldigande delen berör helt vanliga människor. Sådana som sällan eller aldrig skulle röra vanliga illegala droger utöver de som tar sig en helg-röka på då och då. Ja, ni förstår grejen. De är inte intresserade av droger. Det måste till något som kan hjälpa hälsotillståndet, och i det här fallet vill användarna bara mildra den smärta de lider av.

David mot Goliath-variant

På andra sidan har vi det stora samvetslösa medicinföretaget. Ett företag som dessutom är familjeägt, vilket utöver associationen till legitimerad knarkkartell också ger tankar åt maffians familjedrivna verksamheter.

Om detta låter som en ännu en David mot Goliath-variant med juridiken i högsta hugg är det helt medvetet. Det är inte svårt att se likheter med andra historier om företagsmygel, typ Dark Waters och Erin Brockovich här. Dock måste jag säga att det är rätt lätt att glömma detta eftersom så mycket mer än så står i fokus. Serien visar likt just Traffic sambanden och påverkan på olika platser och nivåer i samhället på vitt skilda individer.

Tummen upp för genomförandet

De som kan ana en antydan till berömmande ton här har helt rätt för er. För på hela taget måste framhållas att jag överlag är imponerad. Särskilt om man betänker att denna serie skildrar ett så pass komplext ämne är det lätt att göra tummen upp över genomförandet. För Dopesick är utan tvekan en skickligt sammanvävd berättelse där vardagligheten bland vanligt folk, som gradvis får sina liv slagna i spillror av drogen som ska hjälpa dem står i bjärt kontrast med det cyniska spelet med människoliv, som kommer till uttryck i läkemedels-miljardärernas diskussioner och affärsplaner.

Rörande och upprörande mest hela tiden

Och det kan vara värt att påpeka; för den som är det minsta intresserad av den här typen av dessvärre oftast verklighetsbaserade skandal- och korruptionsberättelser med politiska övertoner är det här en (mini)serie som är ren och skär mumma. Den är i stort sett oavbrutet spännande, ofta rörande och upprörande mest hela tiden. På det hela taget är det här en story som fängslar och suger in en

Och inte minst förstås begåvad med en hel drös fina skådespelarinsatser. Michael Keatons idealistiske småstadsläkare är en. För att inte tala om Rosario Dawsons hårdslående åklagare. Eller Michael Stulbergs tillknäppt excentriske företagsboss. Och låt oss för all del inte glömma Will Poulters till slut, tvivlande säljare och unga Kaithlyn Devers, som oförskyllt blir offer efter en ryggskada. Eller för den delen, Peter Sarsgaards och John Hogenakkers ihärdiga advokater. Och så vidare…

Ständiga tidshopp

Äras den som äras bör, helt enkelt. Sedan ska villigt erkännas att jag inte är helsåld på de ständiga tidshoppen i historien. Man hänger förvisso med och är närvarande ändå, men den där exakta känslan för det kronologiska tappas onekligen bort när åren kan skifta från den ena scenen till den anda och direkt tillbaka igen.

Sedan förstår jag absolut poängen; det här ger både luft och energi åt en historia som annars kanske riskerat stelna en del. Så greppet är något av ett tveeggat svärd. Men det borde nog likväl ransonerats en aning.

Låt dig engageras och förfäras

Fast detta till trots är Dopesick en given vinnare i alla kategorier, men kanske allra mest i den som stavas matig verklighetsbaserad vuxenserie i välavvägt högt tempo att lära sig något av. Så ge den chansen. låt dig engageras och förfäras över något som aldrig borde fått tillåtas gå så långt som det gjorde.

Skriven 2022-01-26