SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS – minns en serietidning som hette Mästaren på karate

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Destin Daniel Cretton
Skådespelare: Simu Liu, Awkwafina, Tony Leung, Meng’er Zhang, Michelle Yeoh
År: 2021
Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Längd: 132 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Disney
Betyg: 3

När jag var barn fanns det en serietidning som hette Mästaren på karate. Den kom ut med sexton nummer 1974-1975 och gavs ut av Red Clown, som även hann släppa ett specialalbum om karatemästaren. Mästaren på karate var en svartvit tidning i magasinsformat, och stod därför inte bland de vanliga serietidningarna – den hamnade bland skräcktidningarna i stort format, vilka i sin tur stod intill vecko- och herrtidningarna.

Jag fick aldrig något nummer av Mästaren på karate medan den fortfarande kom ut, men jag tror att jag läste den hos en kompis, vars storebror hade massor av tidningar om krig, skräck, karate och annat vi gossar tyckte var roligare än Kalle Vrånglebäck.

Något år senare, kanske 1977, köpte jag ett nummer av Mästaren på karate på Fynd-Shopen, ett antikavariat i Landskrona, där jag köpte massor av serier (jag minns det som massor). Redan då var Red Clowns tidningar ganska sällsynta på antikvariat. Numret jag köpte var nr 5/1974, och det gjorde förstås ett stort intryck på mig.

Omslaget pryddes inte av Mästaren på karate själv, utan av en maskerad kille som hette Järnnäven. När jag läste tidningen, tyckte jag bättre om Järnnäven än Mästaren på karate. Framför allt var Järnnäven bättre tecknad, tyckte jag, det var Gil Kane tuschad av Dick Giordano som låg bakom detta första avsnitt. Jag tyckte även att Järnnäven såg lite coolare ut än Shang-Chi, som mästaren på karate heter. Shang-Chi hade prins Valiant-frisyr.

Jag tyckte att tidningens fullständiga titel var konstig. “Shang-Chi’s händer, mästaren på karate” stod det (Shang-Chis stavat med apostrof). Vaddå, Shang-Chis händer? Vad är det med hans händer? Red Clown hade ofta konstiga titlar på omslagen. “Sällsamma sagor om det blodiga svärdet med Conan” är ett annat exempel. Tidningen innehöll även ett par artiklar, en med lite fräna karatetips, och en om filmen BLACK BELT JONES med Jim Kelly.

För oss som var barn på 1970-talet var “karate” något mystiskt, spännande och lite okänt. Något slags kinesisk (japansk, men det visste inte vi) slagsmålsteknik som kan döda snabbt, och så skriker man “HAA! HAA! HAA!” när man slår på folk med öppen handflata eller hoppar i sidled och sparkar på folk. Man hade även karatedräkt. Jag fick en så kallad “mysdress” som var utformad som en karatedräkt. Den var otroligt tuff, tyckte jag. Svarta byxor och röd jacka.

Dock hade jag och mina kompisar aldrig sett en karatefilm. Väldigt få i Sverige hade sett karatefilmer. I början av 70-talet svepte en kung fu-våg över västvärlden, främst över USA. Dubbade kung fu-filmer från Hongkong blev populära. Fast här i Sverige blev de alltid totalförbjudna (“Det är fegt att sparkas!”), och om någon film släpptes igenom, hade Statens Biografbyrå klippt bort i stort sett samtliga slagsmål – när ENTER THE DRAGON efter två totalförbud gick upp på bio i Sverige, var den en timme och 17 minuter lång. Och ja, de här filmerna kallades ju “karatefilmer” i Sverige, eftersom ingen visste vad kung fu var. Det var först när hyrvideo slog igenom i början av 1980-talet som karatefilmer blev tillgängliga i Sverige – den första filmen i genren jag såg hette THE TIGER STRIKES AGAIN (1977) och hade Bruce Li i huvudrollen.

Som så ofta var fallet på 70-talet, läste vi serietidningar istället för att se på film. Mästaren på karate kom ut med få nummer, men det fanns några andra kampsportande figurer jag också gillade. Jag minns att jag tyckte att Richard Dragon, som dök upp i Läderlappen, var tuff. Och i superhjältegruppen Rymdens hjältar fanns Karatepojken. Karatepojken heter i original Karate Kid, och när Columbia producerade filmen KARATE KID, fick de pröjsa DC Comics för att kunna använda det namnet, trots att filmen inte har något med seriefiguren satt göra.

Det var kung fu-filmernas popularitet i USA som fick Marvel Comics att skapa figuren Shang-Chi, Master of Kung Fu. De var förstås tvungna att rida på vågen. Shang-Chi skapades av författaren Steve Englehart och tecknaren Jim Starlin. Figuren dök upp i nummer 15 av tidningen Marvel Special Edition. Shang-Chi blev så pass populär att när nummer 17 av tidningen kom ut, döpte man om den till The Hands of Shang-Chi, Master of Kung Fu. Englehart och Starlin hade redan hoppat av, och författaren Doug Moench och tecknaren Paul Gulacy tog över. Duon gjorde att tidningen under en period blev oerhört populär. Andra författare och tecknare tog över, och tidningen höll ut ända till 1983. Därefter har Shang-Chi dykt upp lite här och där, och han verkar ha ändrat karaktär och utseende en hel del på sistone, fast jag har inte läst några av dessa nya serier. Det senaste jag läst, är en miniserie av Moench och Gulacy som kom ut 2002-2003. Den gavs ut av Marvel MAX och var “barnförbjuden” – vilket innebar att figurerna sa “fuck”, våldet var blodigt, och kanske var det även med lite naket, jag minns inte. Jag har för mig att jag tyckte miniserien var rätt bra, även om jag alltid haft lite svårt för Paul Gulacys teckningar – han kan inte rita ansikten, framför allt kan han inte rita ögon. Han gör fantastiska bildkompositioner, men alla ser ut som fiskar i nyllet.

Den ursprungliga serien om Shang-Chi var mer eller mindre en exploitationfilm i serieform – som sig bör. Den var som filmerna den inspirerats av. Shang-Chi var son till den orientaliske superskurken dr Fu Manchu, en romanfigur skapad redan 1913 av engelsmannen Sax Rohmer (Arthur Henry Ward). Shang-Chi tränades upp till att bli en rackare på kung fu, och hans första uppdrag var att mörda en av Fu Manchus motståndare. Efter detta uppdrag insåg Shang-Chi att hans farsa faktiskt är en ond och farlig människa, så hans beslutade sig för att istället försöka bekämpa farsgubben.

Efter ett tag blev Marvel av med rättigheterna till dr Fu Manchu. Detta innebar att de ursprungliga serierna om Shang-Chi under en lång period inte kunde repriseras. Detta verkar ha löst sig, eftersom det nu finns samlingsvolymer. Dock har Fu Manchu i de nyare serierna ersatts av Zheng Zu, Master of the Ten Rings.

För några år sedan blev Järnäven, det vill säga Iron Fist, TV-serie på Netflix. Jag såg den första säsongen och tyckte att det var konstigt att de inte anlitat en kille som faktiskt kan kung fu till huvudrollen. Rent allmänt var actionscenerna i TV-serien rätt undermåliga. Och nu har alltså även Mästaren på karate filmatiserats. SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS, i regi av Destin Daniel Cretton, pressvisades inte i Göteborg, och det blev aldrig av att jag gick och såg den senare. Men, nu är den släppt på Blu-ray, DVD, den finns att hyra på till exempel SF Anytime, och den streamar på Disney+. Själv såg jag den på Blu-ray.

Jag brukar oftast bli rätt besviken på Marvelfilmer som inte handlar om Spindelmannen. Jag tycker att de flesta är rätt dåliga och tråkiga, det är plastiga produktioner. Men när SHANG-CHI (jag orkar inte skriva ut hela titeln igen!) började, tyckte jag faktiskt att det var överraskande bra.

Zheng Zu har döpts om till Xu Wenwu (fast det är kanske inte exakt samma gestalt) och spelas av Tony Leung, välkänd från till exempel John Woos HARD BOILED och Wong Kar-Wais IN THE MOOD FOR LOVE. Xu Wenwu är tusen år gammal, han fick en gång tag i de magiska tio ringarna, som gjort honom lika odödlig som oövervinnelig. Han är en superskurk – och det är han som är Mandarinen (som figurerar i till exempel IRON MAN 3). I början av filmen slåss han i en skog med en kvinna han blir förälskad i, dessa wuxia-inspirerade scener för tankarna till Zhang Yimous filmer. Lille Shang-Chi föds efter detta möte 1996.

Hopp till nutid, och Shang-Chi (Simu Liu) bor i San Francisco, där han och hans kompis Katy (Awkwafina) jobbar med att parkera bilar åt folk – alltså sådan där “valet parking”, som det heter. Shang-Chi kallar sig Shaun, han bor i en liten lägenhet, och han åker buss till sitt jobb.

En dag attackeras han plötsligt ombord på bussen – några biffar vill åt Shang-Chis halssmycke. Till Katys stora förvåning visar Shang-Chi upp sina färdigheter i kung fu. Denna bussfajt är rätt bra och jag tänkte att de verkar ha anlitat en kille som faktiskt är kampsportare, eller som åtminstone kan fejka det på ett övertygande sätt.

Shang-Chi berättar för Katy vem han egentligen är. Han måste åka till Macao och prata med sin syster Xialing (Meng’er Zhang), och Katy följer med. Jag undrar om de tog ut semester innan de reste. Xialing visar sig ha samma frisyr som Shang-Chi hade i serietidningen. Hon driver en klubb i Macao där folk fajtas, så det blir lite fajting. De träffar på den vissne skådespelaren Trevor Slattery (Ben Kingsley), mannen som anlitats för att låtsas vara Mandarinen i ovannämnda IRON MAN 3.

Den första halvan av SHANG-CHI tycker jag är riktigt bra. Filmen är faktiskt riktigt rolig emellanåt. Shang-Chi själv är en avspänd kille som inte riktigt ser ut som en filmhjälte; han ser mest ut som en jovialisk kille som jobbar i butiken på hörnet. Katy fäller många roliga repliker, och Trevor Slattery är vansinnigt rolig. Det här var lovande, tyckte jag, det här var över genomsnittet när det gäller Marvelfilmer.

Tyvärr är filmens andra hälft betydligt sämre. Filmen ändrar karaktär, den blir allvarligare, Shang-Chi måste rädda världen, och handlingen urartar i ändlösa, datoranimerade orgier. Plötsligt handlar filmen och stora kinesiska drakar och andra märkliga varelser, alla slåss med alla, det ser mest ut som en jobbig animerad film, drakarna övertygar inte. Michelle Yeoh är med och fajtas.

Förvisso har “Master of Kung Fu” plockats bort från filmtiteln, men jag hade ändå förväntat mig kung fu i en film om Shang-Chi. Filmen innehåller förvånansvärt lite kung fu. Istället får vi de vanliga specialeffekterna. Poängen med kung fu-film är ju liksom att det inte ska behövas några större specialeffekter om kombattanterna är skickliga.

Jag blev lite besviken på bonusmaterialet på Blu-ray-utgåvan. Jag hade hoppats på en liten dokumentär om Shang-Chi, i vilken Doug Moench och Paul Gulacy intervjuas. Istället får vi bara ett par korta inspelningsreportage och några bortklippta scener. Simu Liu säger att den ursprungliga serietidningen inte är det mest progressiva material att bygga en film på idag. Istället pratas det om hur viktigt det är att vi nu får se asiatiska hjältar på bio. Jag antar att de menar att det är viktigt i amerikansk film som ses av amerikaner av asiatisk härkomst – för asiatiska actionfilmer med asiatiska hjältar för en asiatisk publik finns det förstås tusentals.

Jag tycker att filmens första hälft är värd en fyra i betyg, medan andra halvan är en tvåa. Således bör slutbetyget på SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS bli en trea.

Skriven 2021-11-16