Klicka på bilden, för att se hela bilden
Daughtry är bandet som blivit lika med frontmannen Chris Daughtry, och han i sin tur är mest känd för sin medverkan i den femte säsongen av American Idol som gick av stapeln 2006. Denna association kan i bästa fall vara en välsignelse, något stjärnor som Kelly Clarkson, Adam Lambert och Carrie Underwood kan vittna om. Men i lika många fall kan talangtävlingen bli något av en förbannelse. För hur många minns folk som Lee DeWyze, Caleb Johnson – båda vinnare – och DianaDeGarmo, tvåa i tredje säsongen, idag oavsett hur bra de var eller är.
För Chris Daughtry och hans band får man nog säga att kopplingen till American Idol mest varit av godo. Fjärdeplatsen i dess femte säsong resulterade i en raketstart på karriären för det då nya bandet. Chris Daughtry kunde glömma harvandet med forna bandförsök som Cadense och Absent Element en gång för alla. Den självbetitlade debuten skulle komma att sälja i sju miljoner exemplar på världsplanet och generera fem hitsinglar, ett resultat bandet naturligtvis aldrig kunnat överträffa.
En återgång till de tidiga albumen
Därefter har trenden varit gradvis nedåtgående även om den överlag tuffat på hyfsat. Men det kommer alltid en punkt när det stora skivkonglomeratet tackar för sig, och den kom med föregående verket, 2018 års Cage to Rattle. Således ligger Daughtry nu på indielabeln Dogtree Records. Han är också tillbaka med ett mer välbekant sound där betoningen ligger på postgrunge av det melodiösa slaget. Där förra verket tog en softare approach utgör Dearly Beloved definitivt en återgång till vad bandet gjorde på de tre första albumen, som alla rattades in av demonproducenten Howard Benson, för övrigt.
Skäms inte för sig vid en jämförelse
Kanske låter det lite – med betoning på lite – ruffigare, men annars är kvintetten tillbaka på mammas (rock)gata. Och som sig bör är det en låtmässigt stark skapelse man bjuds på. Det hela skäms inte alls för sig vid en jämförelse med Daughtry-klassiker som It’s Not Over, Life After You och Crawling Back to You.
Lyssna bara på sådant som inledande Desperation, gungigt medryckande Evil, luftiga och poppigt melankoliska favoriten Cry for Help och plattans mest nakna sak, den avskalade pianoballaden Break Into My Heart.
Gitarristen tillåter sig släppa loss
Givetvis bjuds man på en del mer rockiga saker också i form av Heavy is the Crown, Changes are Coming och Asylum. Sistnämnda är förmodligen verkets mest energiska spår, och jag noterar här tacksamt också att gitarristen Josh Steely i sånger som dessa tillåter sig att släppa loss lite mer än vanligt.
3 Doors Down, Breaking Benjamin, Creed, Fuel och Nickelback
Således är det knappast någon överdrift att hävda att kvintetten åter har levererat ett gediget stycke musik i post grunge-fållan. Alla fans av likartade akter som 3 Doors Down, Breaking Benjamin, Creed, Fuel och förstås, Nickelback med flera har fått något nytt att sätta tänderna i.
Både låtskrivandet och själva hantverket lever trots allt upp till den höga nivå man blivit van vid. Även om det förvisso vore att fara med viss osanning att hävda att det här överträffar de tidigaste albumen.
En lika stor som känslofylld rockröst
Vad man däremot definitivt kan säga är att Chris Daughtry fortsätter framstå som en rocksångare över genomsnittet. Har alltid tyckt att mannen har en lika stor som känslofylld rockröst som passar sammanhanget som handsken, något man ännu en gång påminns om på Dearly Beloved.
Blev genast mycket roligare
Sedan är det lite intressant att Daughtry senkommet följde i spåren på ovannämnda band, vilka snabbt tog över rockscenen efter det att den nästan mangrant urtrista grungen kraschat redan i mitten på 90-talet. För när melodierna kom tillbaka i mixen på allvar strax därefter och influenser från arenarock av olika slag åter gjorde tydliga avtryck blev hårdrocksscenen genast mycket roligare igen. Men det är förstås en annan sak.
Skriven 2022-01-18
