Klicka på bilden, för att se hela bilden
Kee Marcello är “Big in Japan” med Out of this World igen. Om detta låter kryptiskt är det bara att be om ursäkt. Men rockvärldens vägar är inte sällan både outgrundliga och oförutsägbara. För att den forne Europe-gitarristen skulle bilda ett band med samma namn som titeln på ett av hans forna bands mest klassiska album är det nog inte många som förväntat sig. Trots den uppenbara kopplingen. Fast så är alltså fallet, och så här långt har satsningen varit oväntat lyckad En förstaplats på den japanska rocklistan är kanske den mest uppenbara fjädern i hatten, men det faktum att recensionerna varit så överväldigande positiva har också varit glädjande.
– Ja, det är kul att höra. myser Kee per telefon från hemmet på Näset i Västra Frölunda. När plattan släpptes i Japan fick vi fyra, fem stycken fullpottare, och jag har inte varit bortskämd med sådant tidigare.
Enda alternativet vänta med europeisk release
Men vägen mot världsrelease har varit lång. Gitarristen berättar att den självbetitlade debuten släpptes i Japan redan i våras förra året. Därefter fanns en önskan att släppa skivan även i resten av världen, men på grund av att det nystartade skivbolaget man skrivit kontrakt med, Atomic Fire (utbrytar-label av Nuclear Blasts grundare) inte skulle hinna komma igång förrän efter årsskiftet som det var tänkt var enda alternativet att vänta.
– Det var ändå en bättre väg att gå istället för att sajna med något av de stora bolagen där vi bara skulle glömmas bort, konstaterar Kee så här i efterhand.
Budkrig om kontrakt
Värt att nämna är dock att allt egentligen började i avsevärt blygsammare skala med en crowdfunding-kampanj i egen regi. Det var så plattan skulle finansieras och släppas. Var tanken. Men då hörde Japanska etiketter av sig. Nyheten om vad som var på gång hade spritt sig dit, varpå budkrig följde. Ett budkrig Europes gamla etikett JVC Victor vann. Historien upprepade sig således, och Kee var nöjd. Särskilt när skivan gick direkt in som trea på tidigare nämnda japanska albumlista.
– Vi gick direkt förbi Helloween då, och de är verkligen darlings i Japan. Sedan plockade radion upp oss där, vilket också hjälpte till. Känner du till Masa Ito? Han är en mäktig radiopersonlighet, som tog sig till oss. I korridoren utanför studion till hans grymt populära radioshow Power Rock Today kan det sitta tio A & R-personer, alla försöker få med sina låtar i hans show. Men vi hade världspremiär på första singeln Twilight där. Sedan blev det “hiatus” (för coronan) när vi väntade på release i Europa, USA och Sydostasien. Då var det bara att sätta sig ner och tänka på strategier för fortsättningen.
Fröet såddes med Kee of Hearts
Fast historien om Out of This World började varken med crowdfunding-kampanjen eller lanseringen i Japan. Istället får man gå tillbaka ända till 2017 för att hitta fröet som då såddes till något nytt. Ett frö som det lika påpassliga som energiska bolaget Frontiers VD Serafino Perugino plötsligt släppte i Kees knä. Året innan hade Kee släppt soloalbumet Scaling Up på hans bolag, och nu hade han ett nytt erbjudande till honom om göra något med att tyska hårdrockbandet Fair Warnings sångare Tommy Heart.
– Ja, jag fick en förfrågan om att spela på en ny soloskiva med Tommy Heart, och då tänkte jag att det kunde vara kul. Och eftersom jag precis sålt min studio I Högsbo, så fick jag också tillfälle att testa min nya hemma i huset. Det var först senare som jag insåg att skivbolaget, utan att berätta det för oss, hela tiden hade tänkt promota detta som ett band. Vi blev Kee of Hearts, plattan släpptes, och det gick riktigt bra. Jag hade träffat Tommy första gången 2016 på Frontiers egna festival. Där bodde vi på samma hotell, och pratade med varandra. Det är viktigt för oss musiknördar att bonda.
Cirkeln slöts redan då
Det här var året då Kee befann sig på festivalen i egenskap av soloartist för att supporta tidigare nämnda Scaling Up, så på plats var också hans bandkollegor, Aliens tidigare basist Ken Sandin och diversifierade trummisen Darby Todd, mest känd för sitt samarbete med Gary Moore. Dessa båda herrar skulle sedermera också göra det framtida Out of This World till ett fulltaligt band. Så på sätt och vis slöts cirkeln vad gäller det nya bandet redan där.
Ville ha vettigt betalt
Fast någon andra skiva med Kee of Hearts blev det aldrig. Parterna kom aldrig överens när det blev dags att förhandla.
– Nej, nu ville vi ju ha vettigt betalt för platta nummer två. När vi kom med våra krav blev Frontiers väldigt tveksamma. Sedan fick vi reda på att de copyrightat Kee of Hearts, så att vi inte kunde använda namnet med ett annat bolag för en andra skiva heller, och det var då hela resan med Out of This World började.
En japansk kompis kom på namnet
– Men så här i backspegeln kanske inte det gjorde så mycket?
– Nej, det var ju så med Kee of Hearts att jag inte skrev en enda låt på den skivan, och när jag gör egna projekt vill jag alltid antingen skriva eller producera eller både och. Men namnet Out of this World var det en japansk kompis till Tommy som kom på. Vilket var logiskt. För det var ju utan tvekan Out of this World som gjorde mig känd i Japan. Och det var ju inte en mycket mer annorlunda situation än när Black Sabbath turnerade med Dio och kallade sig Heaven & Hell för att slippa bli stämda av Sharon Osbourne.
Som Kee Marcello solo
Så visst är det lätt att se en koppling mellan Europe och det nya bandet, men vad gäller själva soundet är det egenligen bara Out of This World och Prisoners of Paradise, de två skivor Kee själv hann medverka på som ger associationer till Europe, menar han.
– Ja, folk säger att de låter som Kee Marcello solo, och Out of This World är en jävligt bra skiva både vad gäller melodierna och de melodiska gitarrsolona. Och jag har aldrig lämnat det där. Det är som skomakaren som förblir vid sin läst. Så den som trott att det jag gjort nu skulle bli en halvtimmes riffande får tänka om.
Låter inte som Europe längre
– För egen del kan jag tycka det är synd att dagens Europe inte omfamnat sitt 80-tal mer än vad de gjort. De spelar mest 70-tals hårdrock nu?
– Det var ju också det som skilde oss åt, att det inte blev mycket sedan. Jag kunde känna att melodierna var deras forte. Att bara spela hårdrock för dess egen skull känns inte meningsfullt. Men de andra eller Tempest hade en annan idé än jag, och jag tycker inte de låter som Europe längre. Men “all the power to them”.
Som att få två gräddtårtor på sin födelsedag
– Det låter som att förklaringen till varför du slutade är enklare än vad en del kanske tror?
– Jag tror det finns många förklaringar. Det är inte antingen eller. Ett tag snackade vi om att åka på turné som sexmannaband, men jag tror inte det fungerat. Det hade varit som att få två gräddtårtor på sin födelsedag. Sedan tror jag Tempest letade efter att hitta bandets första tid igen då de bara lirade rock. Så jag förstår tanken, men jag tycker fortfarande att det är en jävligt dålig tanke.
Sista ordet är inte sagt
– Hur ser du på första albumet med Out of this World då?
– Jag tycker vi fått till tio jävligt bra låtar. Tyvärr har det blivit en trend som kommit med det digitala att det blivit så fragmentariskt. Det handlar så mycket om enskilda låtar. Jag har hört alldeles för många album senaste decenniet där det bara finns ett par bra låtar. Det är det digitala sättet att konsumera musik. Samtidigt bland den växande skaran som gillar vinyl är det ett annat, fantastiskt tänk som gäller. Jag tänker själv alltjämt I A- och B-sida. Sedan tror jag inte alla heller köper Spotifys spellistor. Sista ordet är inte sagt, och det är väldigt många som fortfarande köper CD-skivor.
Ron Nevison, – en legendarisk rattare
Som synes är Kee märkbart exalterad över den första sångsamlingen under Out of this Worlds flagg, men det är först när albumets 75-årige mixer Ron Nevinson kommer på tal som entusiasmen når sitt klimax. För de som inte känner till hans historia kan berättas att Nevison är en legendarisk rattare med en meritlista som sträcker sig från Thin Lizzy, Michael Schenker och Survivor till Lynyrd Skynyrd, Kiss och Meat Loaf. Samt inte att förglömma Europes Out of This World då.
– Var börjar man? The Who, Led Zeppelin, Heart, Chicago, UFO. Han är en fantastisk producent, och i dagsläget har hela producentgrejen blivit förskjuten. I sina glansdagar kunde han fått en miljon dollar för att göra en skiva. Så är det inte idag.. Men det var fantastiskt kul. Vi had ju gjort några mixförsök innnan, som vi inte var så nöjda med.
Ibland är gammal äldst
– Och då försökte ni tänka om?
– Så då sade Tommy: ring Ron Nevison. Du känner ju honom. Så jag ringde honom och sade “Jag har en grej jag tror du skulle gilla”, och då bad han mig skicka en låt till hans dropbox, så skulle han mixa den. Sedan skickade han tillbaka den dagen därpå, och det var så bra att jag fick mittbena. Ibland är gammal äldst. Allt låter så grötigt idag, men på Out of this World hör man allting.
Spelar på mixerbordet
– Vad är hans hemlighet då?
– Jag pratade med Ron efteråt och frågade hur fan han gjorde det, och då svarade han “Jag jämnar bara ut det”. Men det är så han gör. Han spelar på mixerbordet medan de flesta idag sitter med protools och ritar editeringarna. så Ron har en väldigt stor del i att plattan blev så bra.
Ljufil ser ut som bajskorv på skärmen
– Och mer specifikt; varför blir det andra gör så mycket sämre?
– Många mixproducenter idag är mest intresserade av att lägga på så jävla mycket kompressorer och limiters, så att den färdiga ljudfilen ser ut som en bajskorv på skärmen. Det tar bort all dynamik och de flesta gör det idag. Det har blivit en tävling där man ska få så hög volym som möjligt. Det blir som att höra någon skrika en halvtimme utan att dra ett enda andetag.
Redan två demos till nästa album klara
– Men kan du sen en fortsatt framtid med Out of this World eller är det här bara en engångsgrej?
– Nej, för fan. Jag har redan två färdiga demos, och två till pipelinen. Så det är på gång. Bara vi får chansen att träffas i studion ska vi spotta ut grejor. Det finns en studo på ön San Torini i Grekland, Black Rock Studios, och min dröm är att vi tar med gruppen dit och flyger dit Ron Nevison. Att göra något sådant är raka motsatsen till hur man brukar göra idag.
Japan sju månader före
Att en Out of this World Pt. II så småningom får se dagens ljus så småningom är alltså givet. Enligt Kee står dock detta skrivet i stjärnorna eftersom Japan ligger sju månader före med den första skivan. Fast innan dess utlovas ett antal solosinglar under årets lopp. Så mycket är säkert. Således finns mycket att göra och diskutera även om livespelandet går i stöpet ännu ett år på grund av nya coronautbrott.
Har legat på dödsbädden och ångrat sig
Varpå samtalet inte alldeles osökt glider in på just coronapandemin. Jag nämner för Kee att forskarna arbetar på att få fram ett piller mot smittan, och att man i så fall rimligen borde kunna hämta ut och svälja detta på plats på det lokala apoteket. Föga förvånande visar det sig att vi båda är lika rörande överens om att ett sådant varit guld för världen, och en väg in i någon sorts normalitet igen. Men så finns det förstås en hel del som inte är överens med läkarvetenskapen alls, fungerar som bromsklossar för detta måI, och I värsta fall till och med avlider av sjukdomen. Helt i onödan.
– Jag har sett en lista på kända antivaxxare som själva dött. Och flera av dem har legat på dödsbädden och ångrat sig. Sedan blev jag helt chockad när jag så hur mycket folk som pratar om att alltihop är en sammansvärjning. Jag hade en vän till en vän som precis fyllt 50. Han var orubblig antivaxxare, och dog kring nyår. Han lämnade fru och två barn efter sig.
Har blivit bortskämd med att vara hemma
– Ett tragiskt öde som onekligen kan få en att tänka efter vad gäller olika aspekter av livet, men jag har förstått när vi pratat tidigare att du är rätt nöjd själv med att leva familjeliv nuförtiden?
– Jag känner mig väldigt tillfreds. En grej med covid är att jag blivit bortskämd med att vara hemma. Jag bor ju nära vattnet, och har ett fantastiskt sceneri här med havet utanför. Så för att jag ska åka på turné måste det vara något med substans. I mitten av 2020 räknade jag ut att jag aldrig varit så mycket hemma sedan jag var tonåring, och det är ju ett tag sedan får man säga. Fast i början var det frustrerande, men då tog jag några djupa andetag. Sedan vore det klart kul att få göra Monsters of Rock-kryssningen (nästa månad), Wacken och Sweden Rock. Men vi sitter alla i samma båt.
Köper att folk kommer ihåg Europe mest
– Beträffande ditt profesionella liv då. Hur man än vänder och vrider på det kommer du förmodligen alltid att bli mest ihågkommen för vad du gjorde med Europe. Hur ser du på det?
– Ja alltså, jag köper ju att folk kommer ihåg mig för det. Sedan är det klart att jag vill att de ska uppmärksamma det andra jag gör också. Samtidigt är det så att när man gör något som blir så stort blir det ju så. Sedan vet jag att det är vissa av Europe-låtarna vi kommer att köra med Out of this World, som Superstitious och några till. Då ska det vara hit på hit Också ska det vara sådant som Warrior, som både har en kick ass-refräng och fritt gitarrlir. Så mer sådant kan förväntas på platta två.
Var den verklighet man levde i
– Vad tänker du när du ser bilder på dig själv från Europetiden idag? Jag tänkte kanske något i stil med “Det var kul, men det blev för mycket av det goda”?
Ja, haha. Kanske inte riktigt så. För mycket av det goda blev det ju, men när man var inne i det tänkte man inte så. Det var den verklighet man levde i då. Men det roligaste var när jag började och allt blev så stort. Sedan är det mycket så att det är lätt att bli bortskämd. Första gången vi kom ut via VIP-utgången på flygplatsen tänkte jag “Vad är det här, vad pinsamt”. Nästa gång blev det “Var fan är killen med skylten, så vi kan komma ut. Jag vill inte stå I den här jävla kön”.
Häftigt det finns folk som bryr sig så mycket
– Kan du inte sakna allt det där ibland när du ser tillbaka?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag har redan gjort den resan. Jag skulle mest tycka det var besvärande nu. Man råkar ändå än idag ut för fans som är närgångna. Men man vill också vara schyst mot dem. Det är ju dom som betalat för hus och bilar. Sedan kan det vara tröttsamt när det kommer in någon på soundcheck och har en halvmeter skivor med allt man gjort med specialutgåvor och allt annat, så man kommer en halvtimme för sent till middagen. Fast samtidigt är det så otroligt häftigt att det finns folk som bryr sig så mycket om vad man gör.
Skriven 2022-12-14
