Klicka på bilden, för att se hela bilden
Jane Campion är återigen i blickfånget. Först och främst på grund av sin senaste film The Power of the Dog samt på grund av att samtliga hennes filmer är numera tillgängliga på olika streamingtjänster.
Där kan man ta del av en av världens bästa kvinnliga filmregissörer, Jane Campions hyllade film Pianot, med bland andra Holly Hunter, Harvey Keitel, Sam Neill, Anna Paquin och Kerry Walker. Filmen vann tre tunga Oscar: bästa manus, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Dessutom var den nominerad till ytterligare 4 Oscar: bästa film, bästa regi, bästa klipp, bästa design och bästa foto. Filmen fick även Palme d’Or vid Cannes Filmfestival.
Nedan presenterar jag mina anteckningar om och funderingar kring, mästerverket Pianot.
THE PIANO / PIANOT
Australien 1993,
Manus och regi: Jane Campion,
Producent: Jan Chapman,
Foto: Stuart Dryburgh,
Redigering: Veronica Jenet,
Musik: Michael Nyman,
Ljuddesign: Lee Smith,
Scenografi: Andrew McAlpine,
Kostym: Janet Patterson,
Skådespelare: Holly Hunter (Ada), Sam Neill (Stewart), Harvey Keitel (Baines), Anne Paquin (Flora), Kerry Walker (faster Morag), Genevieve Lemon (Nessie) etc.
Längd: 121 minuter,
Censur: från 11 år,
Bakgrund
Filmen The Piano, är en australiensisk film från år 1993. Den är australiensisk eftersom den finansierats med australiensiskt kapital. Annars är den en mångkulturell produkt. Den verkställande producenten för filmens produktionsbolag CIBY 2000, Alain Depardieu, är fransk, regissören Jane Campion är från Nya Zeeland, skådespelarna kommer bl. a. från USA, Stor Britannien, eller är maoriska urinnevånare. Inspelningarna gjordes i Skottland, England och Nya Zeeland, och musiken spelades in i Tyskland och mixades i Bryssel.
Manus och regi
Världsdelen Oceanien med Australien och Nya Zeeland som de enda filmproducerande länderna, har en rad mycket skickliga, innovativa, formmedvetna och internationellt högt ansedda filmregissörer.
Jane Campions skaparförmåga och yrkeskunnande bidrar starkt till detta omdöme. Hon är en all round filmarbetare, det vill säga hon kan fotografera, klippa och producera film, förutom att hon skriver manuskript och regisserar.
Även manuset till The Piano har hon skrivit, trots att ”Norstedts Filmlexikon” felaktigt fråntar henne den äran. Campion som är född år 1955 är internationellt känd inte bara för filmen The Piano, utan även för filmerna Sweetie (1989) och den mycket gripande An Angel at My Table (En ängel vid mitt bord) från år 1990. (Här nämner jag bara de spelfilmer som föregick The Piano.)
Musik
Att musik spelar en framträdande roll i filmen The Piano anslås redan genom filmens titel. Och får man sedan redan i inledningsreplikerna höra att filmens berätterska är stum, då är det musikaliska anslaget i full gång. Film och pianomusik har nämligen en lång gemensam historia, då den så kallade stumfilmen oftast ackompanjerades av ett piano.
Filmen The Piano är barntillåten från 11 år. Det förekommer dock en hel del sex i den, samt inte så lite psykiskt och fysiskt våld. Även om dessa inslag utgör en grundläggande del av filmens berättelse och inte är ditlagda i kommersiellt, eller som man säger spekulativt syfte, appellerar dessa inslag mer på mogna tonåringar och ungdom än barn i elva-, tolvårsåldern. Musikinslag i filmer för ungdom, består oftast av så kallad populärmusik, något som lätt distanserar filmerna från en medelålders och äldre publik, trots att den i vissa fall faktiskt skulle kunna attraheras av dessa filmers innehåll, berättarstil, tempo och rytm.
De mer publikmedvetna regissörerna, som exempelvis regissören och producenten Steven Spielberg, anstränger sig däremot redan vid valet av musik till sina filmer, att nå en så bred och mångskiftande publik som möjligt. Musiken till den kritiker- och publikrosade filmen The Piano är trots sin symfoniska och samtidigt minimalistiska karaktär, och trots att den hämtat sin inspiration i huvudrollsinnehaverskans levnadstid och hemland, det vill säga mitten av 1800-talets Skottland, både samtida och ungdomlig. Och den fungerar även utanför filmen. Soundtracket från The Piano med musik av filmregissören Peter Greeneways hovkompositör Michael Nyman, blev en storsäljande CD både för äldre och yngre publik.
Stil
Filmkonstens födelsedag räknas vara den 28 december, då bröderna Auguste och Louis Lumière anordnade den första offentliga filmvisningen år 1895. Film har under sin dryg hundraåriga historia genomgått en mängd tekniska och berättartekniska utvecklingsstadier och tillskansat sig samtliga genrer från litteraturen, teatern och musiken. Jane Campions The Piano berättar en ménage à trois-historia, fylld av passion, smärta, kyla och hämnd, med litterära referenser till engelska 1800-tals romanförfattare som Jane Austen, Charlotte och Emily Brontë och George Eliot. Men samtidigt bjuder den på en exposé av allehanda filmhistoriska stilar och genrer.
När Holly Hunters Ada McGrath dras ner i havsdjupet med sitt piano i slutet av filmen, tror vi att filmen är en tragedi. Men så, oväntat, växlar den till en solbelyst och lycklig komedi. Och så är hela filmen. Ena stunden är den en stumfilm, men när Adas dotter berättar för faster Morag om sin far som dog när han träffades av en blixt, är den en tecknad film. En del av filmen berättas med laterna magicas manér, en annan som om den var filmad med camera obscura. En stund vistas åskådaren i en realistisk, dokumentärtskildrad värld, en annan tittar vi på ett surrealistiskt landskap med ett piano vid havsstranden eller på en färd genom en regnig djungel…
Det är Ada som är filmens berätterska och en del av filmen är också berättad ur Adas point of view, Adas synvinkel. Anslaget ges redan i början av filmen när hon tittar genom sina fingrar. När hon berättar om händelser som hon inte upplevt själv, men som hon vet hände, är hennes redogörelse berättad på ett objektivt vis, med en objektiv kamera placerad på distans som exempelvis i scenen då dottern förråder henne och går med Adas gåva i stället för till Baines, till sin styvfar Steward.
Precis som det i filmen The Piano sker möten mellan olika kulturer och civilisationer, då när den av kyrkan underkuvade koloniserade engelsmännen möts av den ”primitiva” urbefolkningen, så förenas där även olika berättarstilar och tekniker. Det är en av de kvalitéer som gör att The Piano känns så rik på upplevelser.
Diskussionsfrågor
* Är man riktigt intresserad av film, bör man se den ändå till slutet, dvs. även läsa alla eftertexterna. Ofta får man då vara med om något meddelande som fördjupar filmupplevelsen. På slutet av The Pianos eftertexter står filmens motto, författat av den engelske poeten och journalisten Thomas Hood, som levde mellan åren 1799 – 1845:
”There is a silence where hath been no sound / There is a silence where no sound may be / in the cold grave, under the deep, deep sea.”
Varför valde Jane Campion att få dessa rader med i filmen och varför hon placerade dem på slutet i stället för i början av filmen?
* Jane Campion använder sig rikligt av, vad man för enkelhetens skull kan kalla, symboler. En sådan kan vara
– Baines ansiktstatuering,
– den tunga, våta och djupa dyngan som Ada trampar i på väg till Baines,
– pianot,
– änglavingar,
– de naturnära maorierna,
– hunden som slickar Stewards hand när denne smygtittar på Baines och Adas sexuella förspel etc.
Varför använder sig Campion av dessa?
* The Piano är ett triangeldrama. Mycket i filmen är utformat som en triangel. Nämn några ställen.
* Steward bevittnar sin hustrus kärleksmöte med Baines från deras första omfamning. Han har möjlighet att förhindra att de älskar med varandra men han gör det inte. Varför?
* The Piano är en så kallad kostymfilm, som utspelar sig i en svunnen tid. Skulle den kunna utspela sig i dag eller till och med i framtiden?
Varför tror du Jane Campion valde mitten av 1800-talet för sin film?
* Det finns definitivt änglar i The Piano. Men finns det skurkar i denna film? Vem tycker du, bär sig skurkaktigt åt och mot vem?
Besvarar du dessa frågor, kommer du att finna att The Piano skänker även större upplevelse.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
Skriven 2022-01-05
