Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Pablo Larraín
Skådespelare: Kristen Stewart, Timothy Spall, Jack Farthing, Sean Harris, Stella Gonet
Premiär: 2022-01-07
Betyg: 2
Ibland – kanske lite för ofta – händer det att jag hamnar på filmer där jag känner att jag inte tillhör målgruppen, där jag ganska omgående tänker, äh, vaffan, det här vill jag inte se. Oftast handlar det om barnfilmer, men inte alltid.
Jag såg Spencer eftersom den vunnit en massa priser, och för att det pratas om att Kristen Stewart kanske kan få en Oscar för sin insats som prinsessan Diana. Och filmen skulle ju kunna vara bra. 2013 kom en rätt kass film, Diana, med en inte särskilt porträttlik Naomi Watts i titelrollen. Spencer kan ju liksom omöjligt vara sämre. Dessutom är Spencer regisserad av den inte helt ointressante chilenaren Pablo Larraín, som gjorde No och Neruda
Fullständigt ointresserad av alla kungahus
… Men det dröjde inte många minuter innan jag kände att, vaffan, det här vill inte jag se. Jag är fullkomligt ointresserad av det brittiska kungahuset, ja, av alla kungahus, och av prinsessan Dianas tragiska liv. Jag associerar Diana främst med en kollega till min moster, som, när Diana och prins Charles gifte sig, på bred göteborgska sa “Hur fan kan hon gifta sig med den där jävla vingmuttern?”. Därför blir denna recension antagligen gravt orättvis.
En del tycker att premiären på den här filmen är dåligt tajmad. Just nu figurerar prins Andrew i en sexskandal, att man då samtidigt gräver i såret efter Diana anses opassande. Åtminstone om man är engelsman och rojalist.
Är ständigt storgsen
Spencer skulle även kunna heta Sad & Sadder. Prinsessan Diana, som lider av psykisk ohälsa, spenderar några juldagar på ett slott, där hon ständigt är sorgsen, ibland ännu mer sorgsen, och ibland till och med riktigt sorgsen och ledsen. Då och då spyr hon. Hon får inte visa sig i fönstren, eftersom slottet är belägrat av pressfotografer; Diana förföljdes alltid av paparazzi.
Ställer till det med traditionerna
Slottet i Norfolk ligger granne med gården där Diana växte upp. Numera är gården igenbommad, men Diana tänker tillbaka på sin lyckliga barndom där. Julfirandet med kungafamiljen på slottet tycker hon inte alls om. Hon vantrivs något oerhört och är, just det, sorgsen. Hon trivs inte det mista med livet som kunglig. Hon ställer till det med de kungliga traditionerna genom att alltid vara försenad, eller ibland inte dyka upp alls. Ibland väljer hon opassande klänningar.
Påkläderska hennes enda vän
Timothy Spall spelar major Alistar Gregory, som hyrts in för att med militärisk disciplin se till att alla traditioner följs till punkt och pricka, till exempel den inledande invägningen, där alla gäster ska vägas så att de senare kan kontrollera hur många kilon de gått upp efter all julmat. Sally Hawkins gör en påkläderska, som är Dianas enda vän. Hon får Diana att skratta mot slutet av filmen. Henrik den åttondes hustru Anne Boleyn; en av du drottningar kungen lät halshugga, figurerar också i filmen. Diana tycker sig se Boleyns spöke, och hon identifierar sig med Boleyn.
Känns som att Kristen Stewart imiterar
I stort sett hela filmen utspelar sig på slottet. Kristen Stewart medverkar i nästan samtliga scener. Det hävdas att hennes gestaltning av Diana är på pricken; att hon pratar på exakt samma sätt, att hon rör sig på exakt samma sätt, att hon har exakt samma manér. Det stämmer säkert, det är inte jag karl att avgöra. Men jag tycker mest att det känns som att Stewart går omkring filmen igenom och imiterar Diana, snarare än att spela en verklig, levande människa.
Engagerades inte det minsta
Filmfotot är genomgående snyggt. Vissa scener ser ut som omslagen till pocketserien Mysrysare, med women running from houses. Diana försöker smita från slottet och springer mot staketen i dimma eller mörker.
… Men jag engagerades inte det minsta av den här filmen. Snyggt men tråkigt, tyckte jag. Ni som gillar filmer om lidande kvinnor och kungahus lär tycka att Spencer är värd en fyra eller femma i betyg. Så, strunta i den här recensionen. Jag har säkert fel. Men om inget annat är den bättre än filmen från 2013. Och nej, jag har inte sett The Crown eller The Queen. Om jag skrivit åt en dagstidning, hade jag avstått från att recensera den här filmen, och istället bett redaktören sätta någon i målgruppen på jobbet. Här på JPS Media har jag dock inget sådant ansvar, här skriver jag hur jag vill, mina läsare vill veta vad just jag tycker.
Min favoritdrottning är förstås Anne Boleyns dotter Elizabeth I – i Miranda Richardsons tappning.
Skriven 2022-01-05
