SQUID GAME (säsong 1) – andlöst spännande, isande utstuderad och vältajmad studie i krass mänsklig grymhet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Hwang Dong-hyuk
Originaltitel: Ojing-eo geim
Regi: (1-9) Hwang Dong-hyuk
Skådespelare: Lee Jung-jae, Park Hae-soo, Wi Ha-Joon, Jung Hoyeon, Oh Yeong-su, Heo Sung-tae, Anupam Tripathi, Greg Chun, Kim Joo-Ryung, Stephen Fu
Land: Sydkorea
År: 2021
Genre: Action, Drama, Mysterium
Längd: 31-62 minuter (9 avsnitt)
Visas på Netflix
Betyg: 4

När barnlekar blir blodigt allvar. Detta är konceptet för Squid Game, men det där vet ni säkert redan. Den sydkoreanska miniserien har ju som bekant inte bara blivit en enorm succé, den har också snabbt blivit ett fenomen och tillika Netflix största seriesuccé någonsin. Vem i all sin dar hade kunnat tro detta? Inte många, kan jag tänka, och det säger jag inte för att på något sätt förringa Sydkoreas filmindustri – det produceras proffsigt välgjorda alster inom diverse genrer mest hela tiden, och förra året tog man dessutom hem de tunga Oscarstatyetterna med Parasit – men i och med Squid Game har landet onekligen nått en ny nivå.

Handlingen lär väl vara bekant för många vid det här laget; folk på ekonomisk dekis, inte sällan kopplade till moraliskt tveksamma handlingar, får erbjudande om att delta i någon form av spel med massor av pengar i potten. Ett visitkort med en subtil symbol och ett telefonnummer överlämnas i ett till synes slumpmässigt möte två personer emellan, varpå den utvalde ringer och anmäler sitt intresse när han eller hon är tillräckligt desperat och inte tycker sig ha något att förlora.

Chockade och dödade

Väl framme efter en transport i sövt tillstånd befinner sig 456 hugade tävlande mitt i ett ingenstans. Stämningen är hög eller i alla fall hoppfull, alla är exalterade över vad som komma skall. Åtminstone ett tag, så länge alla berörda tror att det tävlingarna bara innefattar lätt uppdaterade versioner av barnlekar. Den grälla pastellartade färgskalan på scenografin som inte minst saluförs hårt i trailern förstärker också mycket riktigt detta intryck å det värsta.

Fast deltagarna kommer att bli chockade och i många fall dödade redan efter första tävlingsmomentet. För lekarna är grymma, blodiga och utstuderade, och som det heter i en – Rocky-film kan det möjligen ha varit – ”There´s no point for number two”. Eller i alla fall för de som inte fixar den utdelade uppgiften alternativt tillhör det vinnande laget.

Har lånat pengar av gangsters

Men någon ska ju vinna, och vi tittare introduceras för flera av dem redan innan de hamnat på denna moderna gladiatorarena. Där finns till exempel slarvern och slöfocken Seong Gi-hun, som numera åter bor hos sin gamla mor efter en tuff skilsmässa. Bildade affärsmannen Cho Sang-woo är en annan sorglig figur. Denne har lånat pengar av gangsters och till och med satt sin stolta mammas gatustånd på spel genom sin oaktsamhet.

Naturligtvis är dessa individer inte de är inte de enda olycksbarnen i sammanhanget. Vi introduceras även för den mystiska Kang Sae-byeok, en ung kvinna med sorgliga privata omständigheter i bagaget, gamlingen Oh Il-nam, som lider av svår cancer och därför inte har något att förlora, samt en hårdför kriminell sälle, som bara verkar ha gett sig in i spelet i tron att han har större chans än någon annan att vinna massor av lättförtjänta pengar.

Riktigt, riktigt spännande

Detta är upplägget, och mer ska egentligen inte yppas om själva handlingen. Däremot drar jag gärna till med klyschan beroendeframkallande för att beskriva effekten av detta alster. För Squid Game är överlag riktigt, riktigt spännande, och varje gång minsta lilla lugn lägrar sig över dramat är det dags för nästa tävlingsmoment, och eftersom vi är lika ovetande som rollfigurerna om vad som komma skall ter sig det hela än mer djävulskt tack vare överraskningsmomentet.

Det djupt mänskliga kommer fram

Och på tal om just rollfigurerna; seriens skapare och regissör har insett vikten av att ge dem ordentligt med kött på benen. Allt för att gemene man både ska kunna förstå och bry sig om dem. Karaktärerna är helt enkelt i många fall välgörande flerdimensionella, vilket förstås gör tittarna mer benägna att engagera sig och visa empati för deras öde.

Det är i dessa individers relationer det djupt mänskliga ögonblicksvis kommer fram som en motpol när det våldsamma och krassa balanseras med det varma och medkännande i en ytterst extrem situation.

Få hade velat vältra sig andras död

Sedan finns det förstås också en ironisk parallell vad gäller tittandet på det som utspelar sig i Squid Game. Alla vi hemma i tv-soffan såväl kittlas som låter oss underhållas. Något seriens arroganta och cyniska multimiljonärer, som sitter på behörigt avstånd från blodbadet och bettar på vem som ska vinna hela klabbet också gör.

Fast att som vissa kollegor gjort hävda att vi som tittare borde känna viss skuld för att vi fängslas av och eventuellt gottar oss åt det som utspelas på tv-skärmen är att dra det väl långt. De flesta av oss kan trots allt skilja på film och verklighet. Samtidigt inbillar jag mig att ytterst få normala människor hade velat vältra sig i andras död och lidande som seriens miljonärer. Eller göra som Squid Games maskförklädde arrangör; tjäna pengar på den onda bråda döden.

Eller jag kanske har fel. Världen är verkligen så rutten, och en serie som Squid Game är bara ett konstnärligt uttryck för detta. För som det brukar heta, verkligheten överträffar dikten, och värre saker än det som avhandlas i serien pågår i världen jämt och ständigt.

Väljer att fortsätta

Med tanke på detta behöver det väl knappast nämnas att ett politiskt budskap finna invävt i det hela också. För vad är det egentligen för urspårat samhälle vi har när folk är så uppgivna att de väljer att frivilligt deltaga i ett spel som Squid Game? De tävlande är med under falska premisser, tänker ni kanske. Så är det, men det visar sig också att när tillfälle ges för deltagarna att lämna detta moderna gladiatorspel, så tar de inte chansen. I alla fall inte fullt ut, utan kanske bara tillfälligt. Hur som helst är ett avhopp märkligt nog långt ifrån självklart.

Men med detta sagt går det förstås knappast att hävda att Squid Game skildrar något alldeles unikt? De flesta ser säkert starka paralleller i sådant som The Hunger Games, japanska Battle Royale och The Running Man med självaste Arnold Schwarzenegger i titelrollen.

Framgången är välförtjänt

Å andra sidan; Hwang Dong-hyuk påstår att han skrev manuset till Squid Game redan 2008, alltså flera år innan The Hunger Games såg dagens ljus. Och även om nu så inte skulle varit fallet, så går det aldrig att komma ifrån att seriens framgång är välförtjänt. För som sagt, det här är en välgjord, andlöst spännande och isande utstuderad skapelse som frodas i sin vältajmade studie i mänsklig grymhet och ogenerad girighet.

Skriven 2021-11-22