Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Andy Serkis
Skådespelare: Tom Hardy, Woody Harrelson, Michelle Williams, Naomie Harris, Reid Scott
Premiär: 2021-10-20
Betyg: 3
Venom må inte ha gått hem på kritikerfronten, men det utgjorde som bekant inget hinder för en megasuccé i biljettkassorna, det är ju trots allt en Marvelfilm vi talar om. Drygt 850 mijoner dollar slutade intäkterna på i slutänden. Så vem är förvånad över att vi nu får oss till livs en uppföljare, och nu trappas förstås insatserna upp med en jämnbördigt slemmig karaktär för titelfiguren att fajtas med.
Carnage är namnet, och när dennes vägar korsas med Tom Hardys Venom-besatte Eddie Brock blir det monsterfajting. Å det värsta, bör tilläggas. Men det är först senare i filmens klimax, som dessa båda skräckinjagande gestalter går loss på varandra fullt ut.
Relation på dekis
Innnan dess intorduceras vi åter för Brock, den både sjavige och tjurskallige journalisten, och han befinner sig inte på en bra plats. Knäcken sinar, ex-flickvännen Anne har sorgligt nog gift sig och relationen med den inre sanningssägande och tillika våldsamma alter egot Venom är ordentligt på dekis. I en brutal, men också slapstickartad sekvens illustreras den usla relationsmisären i ett rallarslagsmål som lämnar Brocks lägenhet i ett miserabelt skick.
Vill helst bita av huvudet
Som den invigde vet är Venom en symbiot, ett utomjordiskt väsen med inte alldeles snövit karaktär, som kan hoppa från den ena värdkroppen till den andra i ett nafs. Han vill helst bita huvudet av och äta upp alla misshagliga individer, men den här gången kan han ha mött sin överman.
Vilket inte är så konstigt eftersom hans motståndare Carnage, vilket också antyds, är en slags uppdaterad modell av Venom. Dessutom är den kroppsliga värden han smittat en helgalen seriemördare, som står i begrepp att avrättas, vilket väl också bidrager.
Ett visst mått av respektlöshet i tonen
Om detta låter rörigt eller komplicerat är det bara att be om ursäkt. För det är det verkligen inte. På det hela taget är Venom: Let There Be Carnage snarare en avsevärt intimare och rakare berättad film än föregångaren. Den omfamnar en slags lättsamhet och enkelhet man inte kunde se i föregångaren, och precis som i serien vågar man sig på att begagna sig av ett visst mått av respektlöshet i tonen.
En underhållande B-filmshistoria
Tänk i termerna en mindre vass Deadpool minus svordomarna och det grafiska våldet, så får ni en uppfattning om vad som gäller. Vilket trots allt inte är det sämsta. Tycker i alla fall jag. För om man köper förutsättningarna tycker jag nog att regissören Andy Serkis och hans manusförfattare Kelly Marcel har lyckats bättre än förväntat med att skapa en underhållande om än lite hafsig B-filmshistoria av det opretentiösa slaget där inte mycket tas på allvar.
Fast bäst i klassen bland Marvelfilmerna är förstås inte det här. Långt därifrån. Däremot får jag nog säga att gnabbandet mellan Brock och Venom och de oväntat varierade actionsekvenserna gör Venom: Let There Be Carnage roligare att skåda än många andra i serieförlagets universum.
Skriven 2021-10-19
