Intervjuklassikern: BON JOVI om galenskaperna på 80-talet: “Det var helt sinnessjukt. Om vi skrivit en bok om det skulle ingen trott oss”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND OCH HISTORIA: En gång i tiden var Bon Jovi verkligen störst av alla, och 80-talet var årtiondet som inte bara utgjorde grunden för bandets monumentala framgångar utan också såg till att skriva in dem i rockhistorien.

Det var också då New Jersey-bandet inte bara regerade och stod längst fram i den hårfagra melodiösa metalvärlden. Bara Def Leppard kunde möjligen konkurrera under denna tid, och med sanslösa megasäljaren Slippery When Wet– 28 miljoner sålda ex – och dess uppföljare New Jersey och Keep the Faith var succén huggen i sten.

Grungevågen raderade ut en hel (rock)rörelse

Sistnämnda verk utgjorde också en bekräftelse på att ett ”hårband” verkligen kunde överleva den för genren så förödande grungevågen, som på bara ett par år i stort sett raderade ut en hel (rock)rörelse, något även Europe fick erfara, för övrigt.

Allt det här med skivbolagens goda minne dessutom. Många band dumpades helt sonika oavsett om de var miljonsäljare eller inte. Branschen hade bestämt sig att Seattle var framtiden, och skulle bestämma rockens öde från och med 90-talets inträde. Och så blev det också. Partyt var slut, och ångesten tog över. Nu äntrade Nirvana. Pearl Jam, Soundgarden med flera scenen istället.

Bob Rock och själen som inte förlorades

Bon Jovi hade dock en plan i bakfickan. Den stavades Bob Rock. Kanadensaren hade mixat åt bandet redan på Slippery When Wet, men hade sedan dess hunnit göra sig ett namn som fullfjädrad demonproducent via jobb med The Cults Sonic Temple, Mötley Crües Dr. Feelgood och Metallicas självbetitlade och i folkmun döpta The Black Album.

Rock hade redan på detta stadium visat sig kunna visa band nya framgångsrika vägar musikaliskt utan att de behövde bli något annat och/eller förlora sin själ, och bandet var med på noterna.

Kursändringen lönade sig

Frontmannen Jon Bon Jovi visste att han inte ville göra vare sig grunge eller rap, men han kunde inte heller skriva om Livin’ on a Prayer.

– Så jag försökte inte, och det lönade sig, som han uttryckte saken vid något tillfälle.

Något sångaren förstås har helt rätt i, och Keep the Faith är det yttersta beviset på detta. För visst lönade sig kursändringen. Tolv miljoner sålda exemplar är verkligen inte fy skam.

Max Martin bidrog till ny publik

Ytterligare ett par album surfade därefter på framgångsvågen, och från Crush stod förstås It’s My Life ut, och blev bandets största hit på flera år. Sången introducerade även combon för en ny yngre publik, något medkompositören Max Martin säkert bidrog till. Samtidigt blev fullängdaren ytterligare en megasäljare som nådde tvåsiffrig miljonsäljande status ”worldwide”.

Dess softa nedtonade uppföljare Bounce från 2002, i sin tur, var starkt påverkad av 9/11, och fångade väl aldrig riktigt upp den där riktiga Bon Jovi-stämningen. Det hela präglades mycket av Jons önskan att få ur sig känslorna i kölvattnet på det traumatiserande terrordådet, och har väl sett i backspegeln aldrig blivit någon större favorit i katalogen.

Intervjuade kvarvarande originalmedlemmar

Med efterföljande Have a Nice Day tre år senare var man emellertid tillbaka på banan igen. Så att säga. I min bok utgör denna sångsamling också slutet på en era, på det Bon Jovi som hade slagit igenom stenhårt drygt trettio år tidigare.

Det var också då jag i egenskap av syndikerad journalist fick möjligheten att åka på pressträff till Amsterdam och intervjua bandet. Ja, alla de kvarvarande originalmedlemmarna. Utom Jon då, som gav audiens solo. Men det finns ingen anledning att gråta över spilld (rock)mjölk för det.

Richie Sambora- sympatisk och generös med berättandet

I slutänden satt jag ju trots allt där på en stol med klaviaturspelaren David Bryan och gitarristen Richie Sambora framför mig och ställde mina frågor. I rummet som vad jag minns i vanliga fall var hotellets matsal befann sig även trummisen Tico Torres, som vankade av av och an och mest tittade ut över kanalen utanför.

Intervjun förlöpte precis så lätt som jag föreställt mig. Jag hade intervjuat Sambora per telefon tidigare i samband med releasen av soloalbumet Undiscovered Soul, 1998 och visste att han var sympatisk och generös med berättandet, så det fanns ingen anledning att tro något annat.

Tico Torres mest ödmjuk av de ödmjuka

Mycket riktigt blev det också en tämligen givande pratstund med duon. Om allt från nya albumet och Max Martin till framgångarna och utbrändheten. Sambora pratade förstås mest, men Bryan kom med ett och annat inpass.

Det var tre ödmjuka rockstjärnor jag mötte, och ödmjukast av alla var Tico Torres, som undrade om jag även ville ha med honom på min bild när pratstunden var över. Jag såg säkert förvånad ut över frågan, men nöjde mig nog med att klämma ur ett tacksamt ”självklart”.

Inga ”hard feelings”

Så här drygt femton år senare är det lätt att känna viss nostalgi över detta möte. Liksom även en del melankoli. För i fallet Bon Jovi var det faktiskt bättre förr. I dagens upplaga är Richie Sambora borta sedan länge. Han tvingades lämna på grund av ”personliga skäl” redan våren 2013. Ryktet talade då om att han återfallit i alkoholmissbruk. Något som Jon Bon Jovi inte var villig att tolerera längre, men det var inga ”hard feelings” för det, försäkrade han.

Samtidigt har klaviaturspelaren David Bryan alltmer ägnat sig åt att skriva musikaler på senare år. Den senaste Diana, handlar givetvis om Prinsessan med samma namn, och får efter mycken (corona)försening slutligen sin premiär på Broadway den 16:e december om allt går som det ska.

Sångarens egen solostuga?

Summa summarum återstår i dagens läge bara Jon Bon Jovi, Tico Torres och trots allt till större delen David Bryan från originalsättningen. Vemodigt, tycker i alla fall jag, och i slutänden framstår Bon Jovi numera mest som bara sångarens egen sololekstuga. På omslaget till senaste albumet, förra årets 2020 syns enbart hans nuna, vilket lätt kan ses som en bekräftelse på att påståendet stämmer.

Eller är det bara en egogrej? Eller möjligen en fråga om att ta ansvar? Eller kanske både och? Vem vet, men att frontmannen har full kontroll över bandet numera tycker jag i dagens läge knappast det finns någon anledning att tvivla på. I alla fall lär ingen annan kunna besluta något av vikt om inte Jon är med på tåget.

Gav ut skiva utan ordentligt omslag

Dessutom, precis som jag antydde tidigare här ovan var verkligen Have a Nice Day början till slutet på en era. Uppföljaren Lost Highway från 2007 var inspirerad av den moderna Nashvillecountryn och botaniserade i countryrockfacket med god framgång både kommersiellt och kritikermässigt.

Med efterföljande album dalade dock intresset betänkligt, och klimax på kräftgången kom med tämligen svaga kontraktsalbumet Burning Bridges åtta år senare. Jon var missnöjd med bandets skivkontrakt, och valde därför att ge ut skivan utan vare sig promotion eller ett ordentligt omslag. Namn och titel skrivet med tuschpenna på ett brunt omslagspapper var allt fansen fick om de valde att hosta upp pengar för verket ifråga. Ett trist slut på ett drygt trettioårigt samarbete med Mercury, får man väl säga.

Innebörden av tvisten

Den som vill veta exakt vad som hände bakom kulisserna vad gäller detta kan med fördel lyssna på albumets titelspår Burning Bridges. Det hävdar i alla fall sångaren själv. Men å andra sidan antar jag att det räcker med dessa två ord för att förstå innebörden av tvisten som innebar slutet på samarbetet.

Gäller att minnas de fina stunderna

Nej, det där var ingen rolig historia. Men vad är det man säger; det gäller att minnas de fina stunderna, och sådana har man trots allt haft många genom åren i sällskap med New Jerseys stoltheter. För egen del minns jag alltjämt med glädje och värme min träff med Richie, David och Tico, och konserten på kvällen samma dag där i dåvarande Heineken Music Hall i Amsterdam.

Eller för den delen den likaledes starka spelningen i Köpenhamnska Forum 1993 i samband med Keep the Faith-turnén. Eller för all del giget på danska vischan där på arenan i Horsens 2011 inför 30.000. Då befann sig bandet alltjämt på toppen på fler sätt än när det gällde att sälja biljetter till nästa hitspäckade turnévända.

Det var bättre förr

Fast med detta sagt; senaste albumet är trots allt en ganska trevlig historia i Springsteen-facket. Ändå är det svårt att komma ifrån det självklara; det var bättre förr. Då på 80- och 90-talet och fram till sisådär 2005 då Bon Jovi önskade oss alla en trevlig dag med en röd smiley på albumets omslag.

Skriven 2021-09-07

Bon Jovi har överlevt alla trendskiftningar

Trender har kommit och gått, men Bon Jovi har bestått. Varken pojkband, lättviktspunk, grunge eller ens den egna hårfagra lättmetallens död har kunnat förpassa New Jerseybandet till rockens gravkammare. Tjugotvå år in i karriären verkar slutet alltjämt väldigt långt borta, och humöret är på topp. Vilket inte är så konstigt. Förra året kunde kvartetten fira att albumförsäljningen passerat nästan ofattbara hundra miljoner sålda exemplar. Därför är det inte så konstigt att dom gärna vill önska oss alla en trevlig dag nu. Have A Nice Day är i alla fall titeln på det nya verket, och ännu trevligare lär det bli när vi lyssnar på innehållet. Det är åtminstone gitarristen Richie Samboras budskap.

– Ja, nu är jag kanske inte den rätte att säga “Hey, det här är verkligen bra”. Men i mitt hjärta känns det så. Djupet blir tydligare och tydligare för var gång jag lyssnar, och det gör mig enormt glad. Här finns ingenting som är krystat, så jag är väldigt stolt. Det finns en underliggande optimism i allt vi gör, men den här plattan uppmanar mer än tidigare folk att stå upp för den man är

Fortfarande rock för de stora arenorna

Richie säger att sångerna dikterade soundet. Någonstans var tanken att göra en platta med ett sedvanligt stort rocksound, men som han själv lite kryptiskt uttrycker saken; alla goda musiker vet att inte ge helheten en musikalisk kostym som inte är avpassad för lyriken och sången. Därmed inte sagt att förändringarna är direkt revolutionerande. Bon Jovi gör fortfarande rock för de stora arenorna. Men nye demonrattaren John Shanks, som mottog en Grammy för årets producent 2004 såg om inte annat till att tillföra helheten något bandmedlemmarna själva inte kunde.

– Du vet , John har fingret på pulsen, och vi har alltid försökt hänga på sådana människor eftersom det ger en extra dimension till det vi gör. Visst, vi hade klarat oss utan en producent och hade kunnat göra allting själva, men det är den där dimensionen som gör arbetet spännande och fräscht.

Max Martin ”en toppenkille, väldigt begåvad”

Vår egen Max Martin har också fått vara med på ett litet hörn. Betoningen ligger dock på litet eftersom hans bidrag inskränker sig till albumets tionde spår Complicated.

– Jag var inte involverad i den låten, så jag kan inte säga så mycket om det. Men han är en toppenkille, väldigt begåvad. Jag har skrivit många låtar med honom som jag önskar hade kommit med på våra plattor. Fast för mig är Max framförallt killen som en gång i tiden kom in i rummet med It’s My Life och sade “Hey man, jag är killen som växte upp med er och jag vill att ni ska låta så här”. Från början ville Jon och jag göra något lite annorlunda, men Max bara tyckte “Nej, nej, nej”, och det måste jag tacka honom för idag.

It’s My Life introducerade bandet för en ny publik

– Vad betydde den låten för er?

– Well, den introducerade oss för en publik vi kanske inte alls hade fått annars, och det lustiga var att Crush-skivan redan var färdig när vi satt och lyssnade igenom våra demotaper. Plötsligt kom It’s My Life, och då tänkte vi bara “Shit, hur kunde vi missa den?”. Sedan sålde vi åtta miljoner album, och det är mycket plattor, you know.

100.000.000 miljoner sålda album

Fast Bon Jovi är förstås ett band som vant sig vid att prångla ut många skivor. I och med releasen av förra årets boxsläpp 100.000.000 Bon Jovi Fans Can´t Be Wrong talade bandet om för hela världen att en milstolpe hade passerats. En prestation. kallar Richie själv det hela utan att låta ett dugg mallig.

– Det är klart att det var stort, men det är inte så att vi säger “Ok, vi är färdiga nu”. Vi både växer och rör oss framåt fortfarande. Vi gör det vi älskar och växer som människor. Om man nu är musiker och har passionen i behåll måste man fortsätta. Vad annars kan man göra? Vi i bandet är både familj och vänner i ett och vi gillar att vara tillsammans. Dessutom tycker folk om att se den sortens kamratskap vi representerar. Dom vill se något som är på riktigt.

Förändrade allt på alla sätt

– På tal om att det. När tyckte ni att ni hade lyckats på riktigt för första gången?

– När Slippery When Wet slog. Det var då vi fick vår första USA-etta med Livin’ On A Prayer, den blev etta i tjugofyra länder eller något sådant. Det förändrade allt på alla sätt. Det kändes som om vi rockade på en rymdfärja och i slutet på åttiotalet var vi helt utbrända. Först då kunde vi stanna upp och reflektera över allt vi upplevt.

Bandet var det viktiga, inte livsstilen

Herrarna i Bon Jovi kom emellertid relativt helskinnade igenom den initiala omställningen över att plötsligt bli bortklemade rockstjärnor. Enligt Richie hjälpte den inbördes vänskapen till att hålla tendenser till stora egon och destruktivitet i schack. Detta betydde dock inte på något sätt att bandets leverne var av det lugna slaget. Att hålla låg profil var knappast en hederssak, snarare tvärtom. Galenskaperna var många, om än inte dödsbringande.

– Nej, men det var helt sinnessjukt ändå. Om vi hade skrivit en bok om vad vi upplevt skulle ingen ha trott oss. Fast vi försökte inte ta livet av varandra med droger, som Mötley Crüe. För oss var bandet det viktiga inte livsstilen. Vi respekterade musiken, varandra och det faktum att vi hade en fantastiskt möjlighet redan från början, och det har vi fortsatt göra.

Har tagit knäcken på oss

– Är det det som är hemligheten bakom er långa karriär?

– Yeah, vi har alltid arbetat hårt, och det fortsätter vi med än idag. Samtidigt har vi lyckats förbli vänner både inom bandet och med fansen, och dom två sakerna tror jag hänger samman. Eftersom vi respekterat varandra har vi fått större tolerans för utomstående också. Tolerans är en nödvändig nobel egenskap i alla relationer.

– Men någon gång måste det väl ändå har krisat till sig ändå?

– Ja, utbrändheten har varit jobbig. Vi har arbetat så mycket att vi tagit knäcken på oss. Du vet, rock’n’roll kan ta livet av dig. Det har bevisats gång på gång.

Skriven 2005-09-21