Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det fanns en tid då latinopopen var glödhet. Den dansade några år utanför den spanskspråkiga världen kring millennieskiftet tack vare namn som Marc Anthony, Chayanne, Juanes, Ricky Martin, Shakira och några till. Men sedan tog det slut lika snabbt som det började för de flesta. En anledning var förstås att artisterna då till skillnad mot åttiotalets pionjär Gloria Estefan inte var villiga att bli engelskspråkiga på i alla fall halvtid, och då funkade det dessvärre inte alls.
en annan avsevärt viktigare orsak var att radiostationerna i allmänhet inte vill spela något annat än engelskspråkigt material. Men också på grund av – och här spekulerar jag – att vanligt folk i de flesta fall i grund och botten inte pallar lyssna på annat än engelska och det egna språket i musikaliska sammanhang. Med andra ord överbygger inte musik allt, som det talas så vitt och brett om.
En pågapitt på de tjugo
Fast för egen del blev jag hooked å det värsta, och började botanisera i utbudet aktivt i samband med ovannämnda latinovåg. Många namn upptäcktes föga förvånande i de spanska skivaffärerna i samband med semestrar i svenskarnas europeiska favoritresmål i början på 00-talet. Som Bustamante. Då var han bara någon som min bättre hälft hade uttryckt det, en pågapitt på de tjugo, som slagit igenom hårt i hemlandet med sin självbetitlade debut.
Tjugo år och ett öde
Idag närmar sångaren sig de fyrtio, och är aktuell med sitt elfte album. Veinte anos y un destino är titeln, vilket betyder Tjugo år och ett öde, och detta får man väl säga är en passande sammanfattning av karriären så här långt. För efter så här lång tid i branschen råder det knappast någon tvekan om att musiken verkligen både är hans öde och liv.
Några ballader för många
Hur det låter? Tja, ni som hört ovannämnda artister har en del referensramar att stödja er mot. Men den som lite grovt hävdar att Bustamante ter sig som en mindre dansant, mer romantisk variant på just Ricky Martin är inte helt ute och cyklar. Den som lyssnar på nya verket lär förstå vad som avses. Minst tio spår av de totalt femton spåren är ballader, och även om det här nu är sångarens första forte kan jag tycka att det är några för många.
En charmör höjer tempot
Men visst är det vackert. Det går liksom inte att komma ifrån. Det hejdlöst romantiska och känsloprunkande tillhör trots allt den här genrens givna ingredienser. Inledande Dos hombres y un destino utgör till exempel en varudeklaration så god som någon på att så är fallet. Den stråkfyllda Miente är ytterligare ett utmärkt exempel på detta. Liksom akustiska Cobare och icke att förglömma den kanske mest storslagna tryckaren av dem alla, Al filo de la irrealidad.
Men även en charmör som Bustamante måste förstås höja tempo ibland. Som han gör i sprittande A Contracorriente, stötiga El aire que me vas och Devuélveme la vida, en snygg hybrid av pop och klädsam dos salsa.
Spanjoren vänder blad
Det är knappast någon överdrift att påstå att Bustamante mognat sedan debuten släpptes för nitton år sedan, och kanske är det därför han bestämde sig för att spela in femton av sina egna sånger igen och justera dem mer eller mindre på det här albumet. Kalla alltså gärna det här för (del)bokslut.
För nu gör spanjoren som vår kung, och vänder blad. Tjugo år har förflutit. Det har blivit dags att gå vidare och fundera på de kommande tjugo årens gärning och inte vila på lagrarna.
Skriven 2021-08-24
