Klicka på bilden, för att se hela bilden
En gång i tiden då 70-talet var ungt var han en av de som drog igång vågen av västkustrock tillsammans med folk som Eagles, Linda Ronstadt och Dan Fogelberg. Namnet är Jackson Browne, och framgångarna blev rätt tidigt avsevärda. Men med tiden överskuggade de avtryck ”Örnarna” gjorde både hans och de andras succéer med råge trots att även deras alster sålde i mångmiljonupplagor.
Så kan det gå. Men Browne kan åtminstone trösta sig med att han var med och skrev Take It Easy, en av Eagles tidigaste hits. Ja, också fick han en megahit 1977 med ”live on the road”-albumet Running on Empty, som sålde i hela sju miljoner exemplar bara på den amerikanska hemmaplanen.
Gediget låtskrivande och stark röst
Men det var då det. Idag är det trettio år sedan Browne hade en hit, och albumförsäljningen är väl inte heller vad den varit. Å andra sidan är den knappast det för någon av uppenbara (streamingtjänst)skäl.
Fast det hindrar honom inte från att alltjämt producera starka fullängdare med hög lägsta nivå. och nya Downhill from Everywhere utgör ännu ett påtagligt exempel på detta. Låtskrivandet fortsätter vara gediget och rösten låter precis lika stark och övertygande som alltid trots att han passerat de sjuttio med ett par år vid det här laget.
Mer vitalitet än produktivitet
Vitaliteten är det alltså inget fel på. Däremot har sångaren med ålderns rätt saktat ner vad gäller produktiviteten. Sju år har förflutit sedan förra albumet Standing in the Breach såg dagens ljus, och dessförinnan dröjde det sex år mellan varje av hans tre närmast föregående släpp. Lite frustrerande förstås, men kvalitet är trots allt som alltid viktigare än kvantitet.
Det går utför med det mesta
Hur det låter? Well, om man uttrycker det så här; Browne har alltid varit västkustrocken tämligen trogen, men åttiotalets mer rockorienterade sound á la album som Hold Out och Lawyers in Love ter sig i sanningens namn rätt avlägset i dagens läge. Mer rockande än i Until Justice is Real och i Downhill from Everywhere blir det aldrig, vilket i och för sig inte säger så mycket.
Å andra sidan säger lyriken desto mer. I förstnämnda nummer konstateras att man måste hitta sanningen själv – i dagens medieutbud – samtidigt som frågan ställs om vad demokrati är, och i titelspåret hymlar sångaren inte med att det går utför med det mesta från från bebisens rum och ”happy hour” till republikanska partiet och mänskligheten som helhet.
Den politiske aktivisten och miljökämpen i honom lever således alltjämt i högsta välmåga, och softa The Dreamer tar han via en berättelse om en ung kvinnas öde ståndpunkt för de som under decennier byggt upp ett liv i USA, och nu hotas av deportering.
Albumets epos
Annars är det här till större delen ett personligt snarare än politiskt färgat album. Avslutande A Song for Barcelona är en luftigt arrangerad sak med smekande spanska flamencorytmer om en tid inte alltför länge sedan då Browne såg sin flydda ungdom och flydde rock and roll – …the streets that gave me refuge in my escape from rock and roll, som han sjunger i sista versen. Detta avslutande spår måste utan tvekan ses som albumets epos. Åtta minuter må vara rätt länge, men det är likväl inte frågan om några excesser. Vi talar läckert, tjusigt och lysande formulerat med orden från början till slut, och då har jag ändå inte sagt något om de instrumentala partierna.
Klassisk Browne
Bland övriga höjdpunkter märks sådant som A Human Touch, en vacker melankolisk ballad med slideinslag om det självklara behovet av närhet, och inledande Still Looking for Something, ett stycke som avhandlar precis det titeln antyder.
Sistnämnda sånger doftar för övrigt klassisk Browne, modell tidigt 90-tal. Vi talar organiskt färgat västkustsound som bäst definieras av mästerliga sånger typ I´m Alive och The Barricades of Heaven.
Inspirerat och välgjort
Det är för övrigt i de mjukare mer soft arrangerade sångerna den Los Angelesbördige sångaren övertygar mest i dessa dagar. Vilket sannerligen vill säga en del. Misstänker att gamla beundrare lär slicka i sig Downhill from Everywhere med hull och hår medan andra borde göra det. Sedan tillhör det här inte det allra bästa Browne gjort, men det är definitivt en inspirerad och högst välgjord skapelse från den åldrande låtskrivarpoeten.
Skriven 2021-08-10
